Nästa vecka inleds slutligen toppmötet Cop 15 om biologisk mångfald, som skjutits upp fem gånger och flyttats från kinesiska Kunming till Montreal i Kanada. Det övergripande målet med mötet är att enas om ett nytt ramverk för biologisk mångfald, ofta liknat vid ett Parisavtal för den biologiska mångfalden. Förslaget till ett nytt ramverk innehåller fyra övergripande mål om bevarande av biologisk mångfald – bland annat avsättande av stora land- och havsområden, hållbart nyttjande av naturresurser och ekosystemtjänster, rättvis fördelning av nyttorna från användandet av genetiska resurser, samt finansiering och genomförande.
Den pågående artförlusten och risken för ett sjätte massutdöende har satt strålkastarljuset på frågan om biologisk mångfald. Samtidigt har världens länder svårt att enas i överenskommelser och motsättningarna liknar de som länge präglat klimatförhandlingarna, enligt Aysegül Sirakaya, forskare på Juridiska fakulteten i Lund och specialist på Nagoyaprotokollet, det internationella föredrag som behandlar tillgång till genetiska resurser.
”När det gäller Nagoyaprotokollet är bakgrunden att globala syd inte ville att globala nord, som hade teknik och pengar, skulle hämta genetiska resurser från syd och tjäna på dem utan att ge något tillbaka. Så frågan om rättvis fördelning av nyttor är inte ny, men något måste göras åt obalansen mellan dem som tillhandahåller de genetiska resurserna och dem som stärker sin vetenskap och sin ekonomi med hjälp dem. Det saknas fortfarande förtroende mellan nord och syd”, säger hon i en kommentar och menar att det gör det svårt att komma vidare.
Även Henrik Smith, professor i zooekologi vid Lunds universitet och ledamot i Naturvårdsverkets vetenskapliga råd för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, ser en konflikt mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer.
”Vill man bryta den negativa trenden för biologisk mångfald krävs ambitiösa bevarandemål, men också överenskommelser som innebär att villkoren för att uppnå målen är och upplevs som rättvisa. Vi i industrialiserade länder som redan har förött mycket av vår natur kan knappast vänta oss att fattigare länder skall acceptera starkt ökat naturskydd utan rimlig ekonomisk kompensation”, säger han i en kommentar.
