Bild: Johan Bernhard Prambergs föreläsningsdiarium i ”pastoralmedicin” för vårterminen 1815
Sverige runt år 1800 var ett land som led brist på läkare. De akademiskt skolade läkarna höll sig i allmänhet till städerna och var förmodligen hur som helst för dyra för gemene man att anlita. På landsbygden fick man således hålla till godo med folkkurer, rena kvacksalvare, eller, när epidemier slog till, överhetens försök att medelst karantän och omilda metoder förhindra sjukdomsspridningen. En kategori av statliga akademiskt skolade tjänstemän som faktiskt fanns i hela landet var emellertid prästerna; förmodligen var prästen den enda någorlunda bildade man som fanns i merparten av befolkningens närhet. En förening av läkar- och prästyrket, eller i vart fall att präster skulle få läkarutbildning, diskuterades därför under andra halvan av sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet som en möjlig lösning på läkarbristen. Kanslirådet Erik Bergstedt beskrev den tilltänkta nyttan med läkarkunniga präster som att;
"J ett Land vidsträckt i förhållande till sin befolkning, der ett så tillräckligt antal egentlige och serskilt lönte Läkare ej kunna anställas, att desse, för Allmogen och andra ifrån större Städer aflägset boende personer lätt vore tillgänglige, tyckes det visserligen skola vara ganska nyttigt, om Presterne ägde nog Medicinska kundskaper för att i församlingarne betjena sina åhörare, då sjukdom eller olyckliga åkommor försätta dem i behof af Medicinskt eller Chirurgiskt biträde"
Naturligtvis diskuterades detta inte bara i en altruistisk anda, utan även ur ett statsnyttoperspektiv. Fler läkekunniga på landsbygden innebar färre dödsfall vilket i sin tur innebar fler skattebetalare och fler soldater att skriva ut. Det är en händelse som ser ut som en tanke att frågan om prästmedicinen (som vi skall få se) fick sin lösning år 1809, samma år som Sverige förlorade Finland och därmed en fjärdedel av sin befolkning.
Även rent religiösa tankesätt kunde motivera en sammansmältning av präst- och läkaryrkena. Den blivande biskopen i Karlstad Johan Jacob Hedrén menade att;
"Religions Lärarens egenteliga yrke är, att, ibland menniskor af alla klasser, väcka och underhålla religiösa tankesätt: att wid lifvets morgon hos det uppwäxande Slägtet, att under verldsärendenas och bekymrens förströelser hos mannaåldren, att under saknaden och krämporna hos de gamla beständigt hänwisa på en högre magt, en visare styrelse, ett bättre lif, än de yttre sinnenas erfarenhet förmår upptäcka. Hvar och en uplyst och nitisk Lärare har otvifvelaktigt pröfvat, så i sina offenteliga tal, som wid ungdomars underwisning, eller i det dagliga umgänget med sina åhörare, ja ock i Sorgens och Sjukdomens boningar, huru den kunskap, han inhemtat om Skapelsens verk om naturens ordning, om helsans och sjukdomens vilkor, på det utmärktaste sätt hjelper honom att wända sinnena åt den religiösa sida som är hans mål."
Det fanns alltså en tanke om att präster genom läkekonsten lättare skulle kunna nå ut med ett religiöst budskap till befolkningen. Säkerligen ingick även kristna barmhärtighetstankar häri.
År 1809 beslöt den svenska ståndsriksdagen att inrätta 50 stipendier på vardera 100 riksdaler ”för dem, hvilka på en gång beflitade sig om presterliga och medicinska studier”. Av dessa tillföll 34 stipendier Uppsala och 16 Lund. Stipendierna kunde endast delas ut till den som avlagt filosofie kandidatexamen eller mediko-filosofisk examen (en preliminär examen för tillträde till medicinsk fakultet), eller till präster under 30 års ålder. Av de 16 stipendierna tycks dock endast 10 ha delats ut kontinuerligt. Tiden för stipendiernas innehavande var inledningsvis 6 terminer med möjlighet till förlängning, något som dock 1824 minskades till 6 stipendier på 3 terminer.
Enligt statuterna skulle stipendierna delas ut av de teologiska och medicinska fakulteterna gemensamt, och det är här som Lunds universitets femte fakultet träder in i bilden. 1811 sammanträdde de båda fakulteterna gemensamt för första gången, inledningsvis som ”de teologiska och medicinska fakulteterna”, men från och med höstterminen 1821 som den ”Mediko-teologiska fakulteten”.
Huruvida detta innebar ett faktiskt skapande av en ny fakultet, eller bara ett utslag av hybris, är något oklart, men namnbytet tyder på att den Mediko-teologiska fakulteten såg sig som och verkade som en egen fakultet. Att den redan tidigare sett sig som skild från sina moderfakulteter antyds kanske av att den så tidigt som 1816 ansåg sig föranlåten att införskaffa ett eget skåp för sina handlingar.
Fakultetens uppgifter bestod främst i utdelning av stipendier, förvaltandet av den prästmedicinska undervisningen, kontakt med universitetskanslern, samt att examinera stipendiaterna en gång per termin i både medicin och teologi. Dessa examinationer upphörde emellertid från och med höstterminen 1834, ”då ej som fordom Studerande utan endast Magistrar och Candidater utnämndes till Stipendiater”.
|
|
|