Gud, konstaterar Bergius, har inte bara vist nog ordnat så att naturen erbjuder människan sådant som erbjuder henne ”uppehälle och förfriskning”. Han har därtill givit dessa livsmedel ”de egenskaper, at kunna, jämte upfyllande af magens behof, gifva henne en behagelig känsla på tungan och i gommen, eller, med få ord sagdt, at förnöja hennes smak”. Därigenom förunnas människorna att icke blott äta och dricka av nödtvång utan även ”med en ljuflig känsla och vällust”. Dock påpekar Bergius även att smaken är delad: ”Jag vet intet ämne i hela Naturen, som kan behaga hvar och en lika och på alla tider, ty smaken är så mycket skiljaktig, och rättar sig ofta efter Människornas olika tilstånd”. Barn och vuxna, sjuka och friska, svältande och mätta liksom folk i olika länder och tider tycker olika ting är läckra. Likväl ger sig Bergius på att ge en definition av själva begreppet ”läckerhet”:
Med Läckerhet förstår jag hvarje sådant ämne, som, då en frisk Människa det njuter, på ett ljufligen förnöjande sätt retar dess nerv-papiller på tungan och i gommen, blifvandes läckerheten ofta förhöjd, då en behagelig lukt dermed instämmer.
Med detta sagt kommer Bergius efter ett tag till själva huvudämnet: de enskilda läckerheterna. Bland det han beskriver finns förstås en del som redan då är välbekant för de flesta svenska gommar – exempelvis smultronet, ”förstlingen af våra smakeliga frukter om året”, vilket Bergius prisar för ”ljuflig lukt” och ”angenäm smak” samt gärna använder som jämförelse för att beskriva även smaken på andra växter – men inte minst tar talaren med sin publik på en resa jorden runt och vittnar om växter och djur som få svenskar då hört talas om, än mindre ätit.
Ett exempel på detta är bananen (eller pissangen, som Bergius kallar den); i vår tid en självklar basvara, men då – och långt därefter – ännu en exotisk delikatess. Bergius berättar om flera olika banansorter, där vissa blir njutbara först ”sedan de genom människo-åtgärd blifvit förbättrade […] medelst kokning, stekning och soltorkning” medan de ”förnämligaste” även är ”angenäma at äta rå”. Bananen kan dessutom serveras ” äfven för de spädaste barn” (något nutida småbarnsföräldrar torde kunna intyga), och allt detta gör ”denna frukt en af de gagneligaste, som människorne af Försynen fått”.
Om Bergius själv någonsin ätit en banan framgår inte, men i många andra fall är det tämligen säkert att han själv aldrig har varit i närheten av det han beskriver. Det behöver han inte heller, ty denne man, som troligen aldrig varit längre utrikes än i Danmark, har ju sin enorma samling av reseskildringar som han kan göra jämförande kompileringar ur. Och resultatet blir ofta beskrivningar som är nog så detaljerade som korrekta. Det gäller exempelvis avokadon, vilken Bergius – kanske som förste svensk – skildrar sålunda:
”Avocato (Laurus Persea L.), en frukt större än en knytnäfve, af mörk färg stödande på purpur, hyser en stor kärne, som man icke äter, men derjämte ett grönaktigt kött, nästan utan lukt, mjukt som smör, och af en egen och ganska angenäm smak, som ej har likhet med någon Europeisk frukt.”
Bergius går sedan vidare med att citera olika personers omdömen om smaken, och summerar man de namn som förekommer i såväl brödtext som i de tillhörande noterna kan man konstatera att han här, för ett enda livsmedels skull, har konsulterat inte mindre än elva olika, främst franska men också brittiska, författare!
Choklad hade väl redan vid denna tid fått insteg även i det svenska kosthållet – ännu dock bara i form av dryck – men inte på samma sätt som i spanska Kartagena: ”Chocolat, som i Carthagena är allenast bekant under namn af Cacao, är så allmänt därstädes, at alla människor […] nyttja det ordenteligen hwarje dag efter frukosten”. Det är dock ett bruk med klasskillnader: medan ” Det Chocolat som de förnämare dricka är af bara Cacao, tillagadt” så är enklare folks ”ej gjord af bara Cacao, utan af Maizmjöl blandadt til en liten quantité Cacao”. Det är inte utan att man associerar till hur smakhipsters i dag gärna vill ha chokladkakor med högsta möjliga kakaohalt samtidigt som folk i gemen föredrar mjölkchoklad…
Om mycket av det som på Bergius tid var okänt och ovanligt i Sverige i dag har blivit vardagsmat så finns det alltjämt sådant som nog få svenskar provat. I delen om djur skriver Bergius exempelvis en hel del om ätandet av elefantkött. Han konstaterar att köttet är ”både mycket groft och hårdt” men ändå skattas som ”en ypperlig spis” av Afrikas svarta befolkning, medan den förnämare delen av befolkningen borta i Vietnam ratar merparten av djuret och ”endast förbehålla sig Snabelen, hvilken är den läckraste mat man vil begära”.
|
|
