På bilden: Per Henrik Fredrik Leonard ”Baron Thamm” Theorin
Affären Theorin, Drachmann och Culmsee hade dock ett sista tragiskt efterspel. Theorins hustru Elise dog inte långt efter Alfons, den 21 maj 1881, och hennes barn togs hand om släktingar. Sonen Per Henrik Fredrik Leonard sattes i läroverk i Skara. På långfredagen 1893 stal han 188 kronor från komministerbostaden i Skara och anlade en brand i en papperskorg för att dölja brottet. Trots att det inledningsvis verkade som att han skulle komma undan med stölden – bland annat fick han en belöning på 10 kronor för sitt flitiga arbete vid brandsprutan under släckningsarbetet! – avslöjades han av sin nyvordna och för en läroverkslärjunge säkerligen atypiska tillgång på pengar. Han föll till föga, erkände, och dömdes till 3,5 års straffarbete, vilket han avtjänade på Malmöhus fästning. Efter sin frisläppning i februari 1896 fortsatte ”skolynglingen Theorin” sin brottsliga bana, men nu som bedragare under namnet ”baron Thamm”. I augusti 1896 dömdes han åter till fängelse, men i november samma år kunde han, genom släktingars bistånd, lämna landet som sjöman med destination Transvaal.
Så var den sorgliga äktenskapsskandalens saga all. Den hade krossat en lovande läkarkarriär och två äktenskap, skingrat två familjer i var sitt land, lett till två (får man anta) förtidiga dödsfall, och fört en yngling in på brottets bana. I en annan värld hade kanske namnet Theorin varit ett av de stora samhälleliga och akademiska efternamn som annars fyller listan över 1865 års promovendi. Nu är det blott en fotnot sist i listan. Kanske sammanfattas skandalens omfattning bäst genom Lunds Weckoblads hårda men måhända rättvisa dödsruna över filosofie och medicine doktorn Gustaf Robert Alfons Theorin:
Det lif, som här släcktes, hade till en början gifvit rika löften om sig, så vidt sådana kunna byggas på ungdomligt mod och rastlöst stäfvande att nå det föresatta lefnadsmålet. Med då tiden kom att löftena borde infrias och frukterna uppsamlas, trädde istället i dagen en orolig äflan och något öfverspändt i hvarje verksamhetsyttring, hvarvid allt oftare lemnades å sido nästan all hänsyn. Till beklagande sällade sig snart anledning till anklagelse, och så vardt en bana, i sin första början mer än vanligt ljus, förmörkad mindre eller snarast icke på grund af ogynsamma yttre omständigheter än i följd af bristande allvarsfull uppfattning af lifvets pligter och öfverskattning af den egna kraften. Men äfven sådan denna lefnadssaga utvecklade sig, har den något att lära såsom ett ”gif akt!” och en varning. Frestelserna inifrån äro stundom starkare än de yttre. Dock – vi må hoppas, att hans dom, som ensam eger rätt att döma, blifver mildare än eftermälet bland dem, som ännu vandra här och för hvilka det synes svårt att nu finna den försoningens slöja, som eljes gerna kastas öfver ett slutadt vandringslopp.
Henrik Ullstad Arkivarie vid universitetsarkivet
Författaren vill uttrycka sitt varma tack till arkivarie Robert Iwenstam för vänlig hjälp vid framtagande av arkivhandlingar, samt till Lukas Sjöström och Fredrik Tersmeden för deras utmärkta insatser som korrekturläsare. Författaren står också i tacksamhetsskuld till tidskriften Byahornet, som i nummer 2 2012 innehöll artikeln ”En vilsekommen skolgosses framfart i Skåne 1896”, i vilken han först fick nys om skandalen i fråga.
|
|
|