”Så länge icke någon olägenhet i sanitärt hänseende deraf förspörjes”– Historien om de sjöströmska avträdena

Det lundbladska – sedermera sjöströmska – huset kort före dess rivning på 1870-talet, sett från söder. Invid detta i högerkanten skymtar ett av de nyare husen på den tollska delen av tomt nr 21. Stenhögen i förgrunden är ett resultat av Helgo Zettervalls pågående domkyrkorenovering. Bildkälla: AF:s Arkiv & Studentmuseum På nuvarande Kyrkogatans östra sida, strax söder om universitetshusets sydfasad där den gamle zoologen Sven Nilssons byst i dag reser sig på sin höga sockel, där låg i äldre tider ett numera helt försvunnet kvarter, tomten nr 21 i Krafts rote enligt staden Lunds dåvarande tomtindelning. Det var en tomt med en i många avseenden stolt akademisk och kulturell historia, men när den under 1800-talets senare hälft kommit i universitetets ägo blev den även föremål för en – om uttrycket ursäktas – skitfråga. Under tidigt 1800-tal var tomten nr 21 i högsta grad en plats som en bildningstörstande lundabo eller utsocknes besökare hade anledning att besöka. Fastigheten innehades nämligen vid denna tid av professorn i latin, Johan Lundblad, och denne var inte bara en stor vältalare och skicklig skald på både latin och svenska; han var också en stor entreprenör inom det tryckta ordets fält. Som ung hade han haft ansvaret för att sköta universitetets bokauktionskammare, och senare kom han att driva egen såväl bokhandel som förlag och tryckeri (han gjorde även ett misslyckat försök att inrätta Lunds första lånebibliotek). Ursprungligen hade Lundblad bedrivit dessa verksamheter från sin bostad i en stor fastighet vid Mårtenstorget (nuvarande Krognoshuset är en rest av denna en gång i tiden mer omfattande bebyggelse), men 1805 hade han i stället inköpt ”gården n:r 21 vid Lilla Torg” för 3.333 riksdaler specie och flyttat sina verksamheter dit. Tryckeriet stängde han visserligen ned redan 1809, men bokhandelsverksamheten fortfor han med till sin död 1820 (och den kom senare att drivas vidare av andra ägare och på andra platser i staden långt in på 1900-talet; äldre lundabor minns den alltjämt som Ph. Lindstedts universitetsbokhandel, då belägen i hörnet Klostergatan-Stora Gråbrödersgatan; den lär vid tiden för sin nedläggning ha varit Sveriges äldsta bokhandel). Professor Lundblad och hans boklåda var dock långt ifrån det enda litterära och intellektuella inslaget på tomten. I övervåningen till ett av husen hyrde Lundblad nämligen ut rum åt några yngre akademiker, däribland (från 1813) Bengt Magnus Bolméer, blivande professor i orientaliska språk, och Christopher Isac Heurlin, blivande biskop i Visby och Växjö. Runt dessa båda herrar samlades snart ett glatt gäng av universitetets mest begåvade och diskussionslystna yngre förmågor till ett slags informell herrklubb där man över en punschbål ”kastade boll med idéer och infall”. Eftervärlden känner detta kotteri som ”Härbärget”, och till dess främsta medlemmar hörde skalden Esaias Tegnér och universalsnillet Carl Adolph Agardh. Även bildning på en lägre nivå än den akademiska odlades på tomten. Efter Lundblads död inrymdes här under drygt ett och ett halvt decennium lokaler för Allmänna barnskolan i Lund, och det skrivna ordet fick också hjälp att spridas genom att stadens postkontor var förlagt på tomten under en period på 1830-talet.

Ett brandförsäkringsbrev berättar Varken professor Lundblad, hans tryckare, bokhandelsbiträden och hyresgäster, härbärgisterna med Tegnér och Agardh i spetsen, eleverna i allmänna barnskolan eller stadens postmästare kunde dock klara sig på skrift, ord och tankar allena. Även kroppen har sina behov, däribland matsmältningens, och i en tid långt före rinnande vatten i husen innebar detta att tomten nr 21 även hade behov av ett någorlunda tilltaget antal utedass. Exakt hur många dessa var och såg ut på Lundblads tid har vi inte kunnat finna någon uppgift om, men av ett bevarat försäkringsbrev för byggnaderna på tomten daterat 1842 framgår att det i en av dessa då fanns ”1 st. Afträdes-hus, med åtta afdelningar i öfre våningen”. Byggnaden, vilken vid tiden uppgavs vara runt sex år gammal, rymde utöver dessa avträden bland annat även stall med plats för fyra hästar och två kor, packhus, drängkammare, loge, foderhus och vedförråd. Det var med andra ord en rätt rejäl tvåvåningsbyggnad: 28 alnar lång och 15,5 alnar bred (med moderna mått cirka 16,5 x 9 meter). Utifrån de samlade uppgifterna om tomtens hela bebyggelse i försäkringsbrevet och studium av äldre lundakartor tror vi oss ha identifierat detta uthus som en byggnad i tomtens nordöstra hörn, vettande mot den så kallade munckska tomten i norr (där universitetshusets aula i dag ligger) och mot den gamla botaniska trädgården (nuvarande Universitetsplatsen) i öster. Och det är alltså kring denna nödvändighetsinrättning – för eftervärlden känd som ”de sjöströmska avträdena” – denna artikel kretsar. Vem var då den Sjöström som fått den tveksamma äran att ge namn åt en större uppsättning torrdass? En förvånansvärt anonym herre får man konstatera. Vid hans bortgång 1860 kostade Lunds Weckoblad inte på honom ens den minsta dödsruna, och då hade den i Malmö år 1786 födde Gustaf Sjöström ändå varit en av staden Lunds trogna tjänare i mer än fyra decennier, först som stadskassör och sedan som rådman. Utöver dessa två huvudsysslor hade han även haft en rad andra kommunala förtroendeuppdrag, bland annat som ledamot av (och senare revisor för) stadens fattigdirektion, som lokalt ”ombud och kollektör” för det statliga nummerlotteriet och som tillsyningsman över den nyanlagda Norra kyrkogården. På den sistnämnda posten får Sjöström dock sägas ha hamnat på dubbla stolar på ett inte helt lyckat sätt. Hösten 1840 konstaterades nämligen ett akut behov av att dika ut en vattensjuk, ännu inte anspråkstagen, del av kyrkogården, men problemet var att detta även krävde att två privata fäladslotter intill kyrkogården dikades ut de med. Detta var dock inte de båda tomternas ägare intresserade av att bekosta – och den ene av dessa var Sjöström själv!

Vid rådman Sjöströms död 1860 infördes ingen dödsruna i Lunds Weckoblad men väl en annons for auktion på hans efterlämnade lösöre. Av denna framgår att Sjöström, utöver åtta avträden, även ägt fjorton chiffonjéer! Bildkälla: Kungliga biblioteket Fäladslotten på norr var nu inte rådman Sjöströms enda tomtinnehav. Möjligen var han även ägare till det markområde på Helgonabacken som länge var känt som sjöströmska trädgården (numera en del av lasarettsområdet), och någon gång efter professor Lundblads död blev han under alla omständigheter ägare till tomten nr 21. Av allt att döma lät Sjöström uppföra en del nybyggnation på stället, ty när han i början av 1844 sålde delar av tomten till en ryttmästare Axel Toll angavs det i köpehandlingarna att det handlade om ”den östra eller nybyggda delen af Gården och Tomten Nr 21”. Är våra antaganden om var uthuset med avträdena stod korrekta bör dessa ha ingått i den del av tomten – från och med nu betecknad 21B – som Toll förvärvade, vilket också stämmer med att de år 1844 var runt åtta år gamla och således helt klart kunde betecknas som nybyggda. Man kunde dock i så fall tycka att hemlighusen i fråga borde blivit kända som de ”tollska avträdena”, men att så inte blev fallet kan bero på att Tolls tid som ägare blev mycket kort. Redan hösten 1844 sålde han nämligen sin tomtdel vidare. Till vem skall vi strax berätta, men först en liten bakgrund.

Trångbott universitet på lokaljakt Samtidigt som rådman Sjöström gjorde fastighetsaffärer led universitetet av akut lokalbrist. Det försök att avlasta lärosätets ursprungliga huvudbyggnad, Kungshuset, som gjorts genom att vid sekelskiftet 1800 uppföra en flygelbyggnad härtill – känd som ”Kuggis” – hade snabbt blivit otillräckligt det med. Därför hyrde universitet vid denna tid även in i sig en gammal före detta skolbyggnad snett framför domkyrkan, där man bland annat hade den bokauktionskammare som Johan Lundblad en gång förestått men även kemisal och kontor för sin ekonomiförvaltning; Räntekammaren. I slutet av 1830-talet började Domkapitlet dock göra propåer om att man önskade riva såväl detta som ett antal andra småhus som ”vanprydde domkyrkans västfasad”. Läget var alltså akut, och vad universitetet då gjorde var att förvärva ryttmästare Tolls del av tomt 21, den östra – omfattande tre byggnader, varav en alltså troligen inrymde de åtta hemlighusen. Dessa fick nu således primärt tjäna dels universitetets ekonomiförvaltning, dels den personal som hade hand om lärosätets mineral- och myntsamlingar, vilka också förlades hit. Även universitets vaktmästare fick lokaler i de tollska byggnaderna och bör väl emellanåt ha nyttjat faciliteterna.

Utsnitt ur en karta från 1856 över universitetets byggnader. Till vänster om Kungshuset (A) och gamla botaniska trädgården (K) ses tomt 21B med tre byggnader markerade med ”i”, av vilka den nordligaste bör ha rymt avträdena. Norr därom den munckska tomten (L). Bildkälla: Universitetsarkivet Förvärvet av den tollska tomten var dock även bara det en tillfällig lösning. Varken dessa hus eller de nya institutionsbyggnader som uppfördes kring seklets mitt – däribland Anatomicum och Chemicum (numera mest kända som ”Gamla arkeologen” respektive ”Gamla historiska institutionen”) – kunde långsiktigt täcka upp lärosätets ökande behov. Kanske ansåg man inte heller att Räntekammarens placering i ett konverterat privatbostadshus riktigt levde upp till de krav som ställdes på en universitetsförvaltning i tiden. Allt mer började universitetet inrikta sig på att få medel till att bygga en ny, stor och pampig men även modern och ändamålsenlig huvudbyggnad – ett universitetshus. Ritningar till ett sådant hus drogs upp av Helgo Zettervall och var i en första version klara redan 1874, och i december samma år inköpte universitetet så även den nu avlidne Sjöströms egen före detta del av tomt 21. Det var nämligen såväl på denna som på den tollska delen och på den munckska tomten i norr samt på västra delen av den gamla botaniska trädgården som nybygget var tänkt att resas. De sjöströmska avträdenas dagar syntes nu alltså slutgiltigt räknade. Regering och riksdag var dock inte lika snabba som universitetet. Det krävdes flera år och många turer (vilka finns mer utförligt beskrivna i en artikel i 2017 års promotionsprogram innan Lunds universitet år 1877 slutligen fick ett anslag på 450.000 kronor för uppförandet av ett nytt universitetshus. Äntligen kunde byggnadsarbetena påbörjas, men även de skulle ta några år i anspråk.

Dispens från ”afträdesorenlighetens” krav Vid den tiden, för att låna en biblisk vändning, utfärdade hälsovårdsnämnden i Lunds stad en kungörelse om ”här i staden upförda eller i gammal bygnad inrättade afträden”. Kungörelsen sattes löpande in i stadens tidningar under hela sommaren 1877, och meddelade att sådana avträden ”icke få till begagnande upplåtas innan desamma blifvit i vederbörlig ordning af Stadsarkitekten besigtigade och godkända”, och att avträden, för att bli godkända, skulle inrättas så att ”afträdesorenligheten skall uppsamlas uti en öfver angränsande markens yta belägen, i cement murad och i bottnen skålformig, fast behållare, som är öfvertäckt och med luftrör försedd”. Man kan föreställa sig att denna kungörelse skapade en hel del huvudbry hos universitetet. Å ena sidan skulle byggnaderna på den sjöströmska tomten snart rivas för att ge plats åt ett nytt universitetshus, och det vore således ytterst oekonomiskt att rusta upp avträdena för att leva upp till hälsovårdsnämndens krav, men å andra sidan får man anta att universitetsförvaltningen behövde, för att uttrycka sig försiktigt, någonstans att gå tills universitetshuset uppförts. Detta föranledde universitetets drätselnämnd att till hälsovårdsnämnden inkomma med en förfrågan som den nog inte ställde var dag, nämligen om dispens från sanitetskraven. Närmare bestämt beslöt nämnden vid sitt möte den 21 juli 1877 att ”ingå till stadens Helsovårdsnämnd med begäran att afträdeshusen i Sjöströmska huset och Räntekammarens hus, hvilka snart skola nedrifvas, måtte få tills vidare förblifva i oförändradt skick”. Den 1 augusti svarade hälsovårdsnämnden, på den underbaraste kanslisvenska, att ”hinder från dess sida icke möter för de nuvarande afträdeshusens bibehållande tills vidare och så länge icke någon olägenhet i sanitärt hänseende deraf förspörjes”. Förvaltningens sanitetsinrättningar var alltså tills vidare räddade, och de revs först i samband med universitetshusets uppförande.

Hälsovårdsnämndens svar på universitetets begäran om dispens från anpassning av de sjöströmska avträdena. Bildkälla: Universitetsarkivet

Ett nedbantat toalettparadis Med de sjöströmska avträdenas saga all måste man fråga sig var förvaltningen uträttade sina behov efter uppförandet av universitetshuset, som stod färdigt 1882. Då man även betänker att universitetets nya byggnad inte bara var tänkt att hysa förvaltningen, utan också var avsett som kombinerad undervisnings-, fest- och solennitetslokal samt (i de första planerna) gymnastiksal kan man lätt inse att även de andra verksamheterna krävde toalettlösningar. I Helgo Zettervalls första ritningar på det nya universitetshuset från 1874 är huset också rikligen utrustat med toaletter, ofta till och med modernt angivna som ”WC”! Förutom en ”latrina” med fem toaletter i nedre bottenvåningen, ungefär där Pelarsalens serveringskök nu ligger, låg det en ”WC” i anslutning till förvaltningens lokaler i södra delen av huset, ungefär där en hiss i dag är inrymd. I alla fall denna ”WC” får ses som en andlig efterföljare till de sjöströmska avträdena så till vida att den var placerad tillsammans med (och säkert var tänkt att betjäna) universitetsförvaltningen. Slutligen, för den som vågade sig utomhus i 1874 års universitetshusplan, hade Zettervall planerat att bygga en ”pedellbostad” på platsen för nuvarande Palaestra, med två ytterligare toaletter i en där belägen vedbod.

Utsnitt ur Helgo Zettervalss ursprungliga universitetshusritningar från 1874 visandfe de lokaler på första våningen som var avsedda för universitetets ledning och administration. Ett för denna avsett ”WC” ses på ovansidan av den långa kapprumskorridoren. Bildkälla: Universitetsarkivet. 1874 års plan kritiserades dock hårt av höga vederbörande i Stockholm, särskilt med avseende på den i nedre bottenvåningen inplanerade gymnastiksalen, varför Zettervall år 1877 inkom med ett reviderat och mindre ambitiöst förslag. Borta var pedellbostaden vid nuvarande Palaestra och dess vedbod. Istället hade vaktmästarbostaden förlagts i en del av den före detta gymnastiksalen, som i sig blivit till en plats för ”Historiska samlingar” (nuvarande Pelarsalen). ”Latrinan” var borttagen. Kvar i ritningarna fanns endast förvaltningens ”toilett” som en anspråkslös rest av vad som en gång varit en embarras des richesses av avträden. Till råga på allt vet vi vet inte ens om denna sentida avläggare till de Sjöströmska avträdena faktiskt byggdes; i den festskrift som universitetet utgav till minne av Oscar II:s 25-åriga regeringsjubileum 1897 finns denna nyttiga inrättning inte upptagen på den annars detaljerade ritning av universitetshuset som där ingår. Kanske blev det inga toaletter i det nya universitetshuset över huvud taget? Eller så ansåg man det måhända ofint att påminna majestätet om en annan tron än den han själv uppstigit på? Oavsett vad så kvarstår frågan hur man uträttade sina behov i det nya universitetshuset, och här måste vi erkänna att vi inte lyckats klämma fram något svar. Frågan var, oavsett lösning, inte mer trängande än att det dröjde till 1929 innan nya sanitetslösningar i byggnaden projekterades, och då i form av var sin dam- och herrtoalett med två respektive fyra klosetter (antagligen speglande det förmodade behovet i en tid då det gick ungefär 6 manliga studenter på varje kvinnlig) i källaren. Denna lösning, ett tidigt arkitektoniskt erkännande av kvinnans inträde vid akademien, pekar också framåt mot dagens besökstoaletter i universitetshuset, vilka ju som bekant också ligger i dess källare. Och med detta har vi fått ur oss vad vi skulle. Fredrik Tersmeden & Henrik Ullstad Arkivarier vid Universitetsarkivet

Min alumnsida | Hemsida | Kontakt