Lundensaren_mars2021_historisktext

Ett rum för de ostyrigaste och bullersammaste

- eller: Var låg proban?

Del 1.

Den 7 september 1829 inträffade en av de mer tragiska händelserna i Lunds akademiska historia. Under omständigheter som aldrig blivit riktigt klarlagda slog då teologie studeranden av Göteborgs nation Jacob Wilhelm Blomdahl ihjäl sin studie- och nationskamrat Anderas Emanuel Landén. För detta dåd dömdes Blomdahl att mista livet genom halshuggning, och som detta skedde före 1853 – det vill säga under den tid då de svenska universiteten ännu hade egen jurisdiktion (domsrätt) över sina anställda och studenter – var det universitetets egen styrelse, konsistoriet med rector magnificus i spetsen som avkunnade dödsdomen.

Den här artikeln skall dock inte bli ännu en skildring av detta dåd – det så kallade mordet i Locus peccatorum – ty det finns redan utförligt skildrat i minst två böcker: dels av rättshistorikern Kjell Å Modéer i Brott vid Lundagård (1989), dels av författaren K Arne Blom i Skumraskbravader (Gamla Lunds årsbok 1974). Därtill har mordet alldeles nyligen ägnats ett långt avsnitt av Juridiska fakultetens rättshistoriska podd Öppet fall där jag själv hade nöjet att få vara bisittare till programledaren Elsa Trolle Önnerfors. Just i den egenskapen fick jag dock en fråga som jag där och då bara kunde ge ett något vagt och preliminärt svar på. I handlingarna från rättegången mot Blomdahl framgår nämligen att denne mellan förhören hölls inlåst i universitetets egen arrest, den så kallade proban, men var, mer exakt, låg den? Modéer säger att den låg ”i det år 1802 uppförda akademihuset (Kuggis), beläget öster om Kungshuset i Lundagård”, Blom att den ”var inhyst i stadshäktet i ett gammalt stenhus sydväst om domkyrkan vid Kyrkogatan”. Efter min medverkan i programmet har jag inte kunnat avhålla mig från att forska vidare i ämnet, och med föreliggande tudelade artikel hoppas jag att kunna leverera ett något mer bestämt svar på denna fråga, men framför allt att få berätta historien om proban i Lund som helhet; något som mig veterligen inte tidigare skett.

Det första kända belägget för begreppet ”proba” i en tryckt svensk skrift: 1571 års kyrkoordning. Bildkälla: Google Böcker.

För ”försumliga präster eller genstöriga djäknar”

Här bör redan inledningsvis klargöras att fenomenet med en så kallad proba – även skrivet prubba, probba, probben och en rad andra varianter, alla komna av latinets ord för ”prövning” – ingalunda är unikt för Lunds universitet eller ens för den svenska universitetsvärlden i allmänhet. Det äldsta skriftliga belägg för ordet som Svenska akademiens ordbok lyckats vaska fram kommer från Laurentius Petris handskrivna utkast till kyrkoordning 1561 (tryckt 1571), där det bland annat fastslås att en prästman som vid prästmöte ”dricker sigh drucken / och i så måtto gör sigh oskickeligh / han skal medh Probon etc. straffat warda”. Härav kan man ana att en proba ursprungligen var ett kyrkligt fängelse, avsett för inspärrande av misskötsamma präster, och som sådana fanns de i samtliga stiftsstäder, ty det var ju där som biskop och domkapitel utövade sin domsrätt över kyrkans folk. Men i stiftsstäderna fanns också de dåtida svenska gymnasierna, och även dessa stod länge under kyrklig överhöghet. Sålunda kom stiftens olika probor att, för att citera den gamle lundaprofessorn Ewert Wrangel, få den dubbla funktionen av arrestlokal för såväl ”försumliga präster” som för ”genstöriga djäknar”, och man kan nog ana att den senare gruppen – busiga skolpojkar – med tiden kom att bli den dominerande att nöta de respektive probornas sittbänkar. Den veterligen enda bevarade proban i Sverige – belägen nära såväl domkyrkan som Rudbeckianska gymnasiets gamla huvudbyggnad i Västerås – brukar också primärt refereras till som ett ”skolfängelse”.

Den bevarade skolproban i Västerås, en byggnad vars äldsta delar stammar från medeltiden. Bidkälla: Wikimedia Commons, fotograf: Sniper Zeta, (CC-BY-SA-4.0)

Men även de fåtaliga svenska universiteten i äldre tider var förlagda till stiftsstäder och hade stark koppling till kyrkan. Det är därför inte så konstigt att proborna på dessa orter främst kom att bli kopplade till den dominerande gruppen av vanartiga och bullersamma ungdomar där: studenterna. Att ett eller annat besök i akademins arrest under studieåren närmast kunde ses som en vardaglighet indikeras av Anna Maria Lenngrens dikt ”Biographie”. I denna parodiska beskrivning av en 50-årig mans liv – skriven i första person – skildrar berättarjaget glatt sina studieår sålunda:

Men lärdomen sin möda har,
Jag derför ganska trägen var,
Skref små pasquill om folk i staden.
Gick friskt grassatim hvarje natt,
Slogs med Gesällerna besatt,
Som oftast uti Proban satt –
Och tog med största heder Graden.

(Pasquill = smädeskrift. Att gå grassatim = ströva omkring på gatorna; särskilt om studenters och djäknars nattliga upptåg. Att ta graden = promoveras till filosofie magister.)

I denna dikt har Lenngren förlagt sin diktfigurs studier till sin egen födelsestad, Uppsala. Hade han existerat på riktigt torde hans cell därför ha varit belägen i det vid mitten av 1700-talet uppförda Konsistoriehuset vid S:t Eriks torg, där en proba fanns på nedre botten. Alternativt kan han möjligen ha suttit i den något senare, mer kända och av turistguider oftast utpekade arrestlokal som fanns i det så kallade Domtrapphuset, och som var i bruk till 1833. Än tidigare hade ett hus på innergården till Gustavianum – vari även det akademiska boktryckeriet låg – fungerat som Uppsalas ”prubba” (vilket verkar ha varit den vanligaste namnformen vid det nordligare lärosätet).

1910 var proborna vid de svenska universiteten sedan länge blott ett minne. Det hindrade dock inte att en rullande ”prubba” dök upp i Uppsalastudenternas karnevalståg detta år. Bildkälla: Uppsala universitetsbibliotek.

Kö till arresten

Var låg då proban i Lund? Svaret är att placeringen här liksom i Uppsala skiftade över tid. Att själva existensen av en proba förutsattes redan vid universitetets öppnade framgår tydligt av lärosätets äldsta styrdokument, 1666 års konstitutioner; bland annat genom föreskriften att nyckeln till häktet hörde till de ting som ceremoniellt skulle överlämnas vid varje rektorsskifte. Ett praktiskt problem var dock att det unga lärosätet under sina 20 första år inte ägde några egna lokaler. Sålunda var man helt beroende av att låna utrymmen av andra, och främst då av kyrkan. Det är således logiskt att det allra första studentfängelset kom att inrymmas i källaren till det medeltida kapitelhuset, en numera längesedan riven byggnad, vilken stod vid nutidens Krafts torg – då en kyrkogård – direkt sammanbyggd med domkyrkans nordöstra hörn. På dess övervåning hade domkapitlet sitt sammanträdesrum, men i källaren bereddes nu plats för det nyöppnade universitets proba. Martin Weibull har i sin universitetshistorik från 1868 givit följande beskrivning av lokalerna och deras dåtida användning:

Proban utgjordes af en hvälfd källare på Kraftskyrkogård, något höjd öfver jordytan. Den var försedd med starka jernbeslagna dörrar och hade jerngaller för gluggarne. Den rymde ej många på samma gång, så att, då 1708 18 till 20 studenter på en gång dömdes till fängelse for nattgång, förklädning, oljud och våldsamhet under vårmarknaden, proban ej kunde emottaga dem alla, utan de skyldigaste först måste utstå sitt straff, innan de mindre skyldiga fingo inträde.

Att proban periodvis var så extremt överbelastad skall inte tolkas som att tidens studenter genomgående var grovt kriminella. Det var nämligen inte bara brott mot allmän svensk lag som kunde resultera i en vistelse i proban utan även universitetets många interna ordningsregler. Bland förseelser som kunde straffas med proban märktes att på söndagar stryka omkring på stan i stället för att gå i mässan, att spela kort och tärning eller att inte inställa sig om man kallats till förhör hos rektor. Den troligen vanligaste anledningen till att tidens studenter åkte i kurran torde dock – liksom i exemplet 1708 ovan – ha varit allmänt störande uppträdande, särskilt nattetid och under inflytande av brända och destillerade drycker från stadens många krogar. Det är åter Martin Weibull som, i en separat uppsats från 1877, har vittnat om att ”den studerande ungdomens förströelse på 1720-talet var att i stora skaror få draga omkring i universitetsstaden med värjor vid sidan och laddade gevär i handen”, där man under sång och skrål sköt med både krut och hagel upp över de brandfarliga halmtaken. Således är det främst för denna typ av ”vilda, okynniga upptåg” som man i tidens protokoll finner studenter dömda till några dagars inspärrande i proban.

Värjförsedda lundastudenter av 1680-talsmodell, i vart fall som man tänkte sig dem i det ”historiska festtåg” som iscensattes vid invigningen av Universitetshuset 1882. Bildkälla: Lunds och Lundagårds minnen – Historiskt festtåg (Lund 1882).

Hur vanliga dessa upptag med åtföljande arreststraff var under sent 1600- och tidigt 1700-tal framgår bland annat indirekt i den verksamhetsberättelse som matematikprofessorn Anders Spole lät publicera när han avträdde från det rektorat han innehaft under höstterminen 1672. Han anförde nämligen därvid sin tacksamhet över den ”academiska ungdomens stilla och värdiga uppförande, som så utmärkt detta halfår, att under dess förlopp ingen offentlig klagan mot denna ungdom försports eller något straff behöft användas” – något som näppeligen särskilt hade förtjänat att framhållas om det inte varit mer undantag än regel.

Att den akademiska ungdomen långt ifrån alltid uppträdde lika ”stilla och värdigt” framgår även av de uppgifter som finns om reaktionerna på utdömda probastraff. Inte sällan ledde en students arresterande till högljudda och stundtals även fysiska protester från dennes kamrater. Probans ”lås och dörrar sönderbrötos esomoftast”, berättar den nämnde Weibull, och stundtals kunde det gå än vildare till än så. Från 1675 finns vittnesmål om att studenter formligen stormat lokalerna beväpnade med yxor och andra vapen, och även 1704 uppträdde en missnöjd och beväpnad studentgrupp så hotfullt att probans vaktkarl såg sig tvungen att fly hem till rektors bostad!

Vid andra tillfällen togs straffen dock från en desto lättsammare sida. Det är nämligen även omvittnat att studenter inte sällan i större grupper valde att besöka en inspärrad kamrat för att ordna regelrätt fest i cellen. Så gjorde exempelvis Skånska nationen i maj 1689 då en av dess medlemmar ”Monsieur Bergsteen satt i proben”; kalaset gick på 7 daler och 17 öre. Föga förvånande kunde ”drickande och oljud” följa av dessa, låt oss kalla dem ”interna”, sammankomster, och 1692 gick det särskilt blött till. Den närvarande vaktknekten hade då inte bara släppt in de festande studenterna i cellen utan även själv ”suttit inne i proban och med överflödigt drickande sig överlastat”. Kalaset slutade med att gästerna hakade av celldörren! Att dessa förhållanden inte var specifika för det unga lundauniversitetet har vitsordats av den uppsaliensiske universitetshistorikern Claes Annerstedt, som om de samtida förhållandena vid Fyris skriver att ”studentarresten […] nästan betraktades som en förlustelseort”. Bland lundaprofessorerna diskuterade man emellanåt till och med möjligheten att i större utsträckning döma studenterna till böter än till proban ”som allenast är en occasion till scandalum och annat”.

År 1805 upphörde kapitelhuset – där den första proban legat – även att användas av domkapitlet och revs kort därefter. På denna akvarell från tiden (av Lars Jacob von Röök) står endast delar av huset kvar som en ruin till höger i bilden. Bildkälla: Uppsala universitetsbibliotek.

Stad och akademi söker gemensam lösning

Enligt åtminstone vissa uppgifter skall proban i kapitelhuset som närmaste granne i samma källare ha haft staden Lunds borgerliga häkte, känt som ”trollkonehålet”, vilket har fått Andreas Manhag att i sin bok Kraftstorg – Lunds mittpunkt och baksida under 500 år (2017) beteckna platsen ”inte endast som centrum för domkapitel och universitet, utan också som Lunds fångvårdsanstalt”. Samtidigt finns andra uppgifter, bland annat i William Karlssons bok Stadsvakt och poliskår i Lund (1950), som indikerar att stadens häkte under åtminstone en del av denna tid snarare låg i Rådhuset vid Stortorget än i Kapitelhuset. De senare uppgifterna är dock något vaga och motstridiga.

Alldeles oavsett i vilken utsträckning stad och universitet var ”cellkamrater” redan på 1600-talet är det dock helt klart att man under det påföljande århundradet tittade på gemensamma arrestlösningar. Det är den nämnde William Karlsson som i sin bok redogjort för detta. Utöver att staden länge funnit sina egna arrestlokaler i för dåligt skick och alltför lätta att rymma från, så aktualiserades frågan om ett samarbete med universitetet av att det saknades en särskild lokal för personalen inom stadsvakten – ett slags polisstyrka som bemannades av staden och universitetet gemensamt. En sådan lokal, framhölls det i en korrespondens mellan stad och akademi 1739, behövdes för vakten vid exempelvis sträng köld men även för att allmänheten lättare skulle kunna hitta och få kontakt med vaktkarlarna. Inte minst skulle det också förebygga vakten från att ”söka sig om på andra ställen” (läs: krogen) för att där ”försumma sin tjänst”. Och så skulle man där även kunna ha gemensamma arrestlokaler.

Något konkret samarbete verkar dock inte ha kommit ut av kontakterna den gången, och för stadens del löste man i sinom tid arrestfrågan genom att hyra in sig och inreda en cell i själva domkyrkokryptan – vilken vid denna tid dock periodvis stod under vatten! Då hittade universitetet en av allt att döma bättre lösning ett antal år senare. 1764 blev lärosätet nämligen ensam ägare till Liberiet, domkyrkans ännu kvarstående gamla biblioteksbyggnad på södra sidan av Kraftskyrkogården. Här hade man redan tidigare disponerat övervåningen som föreläsningssal, men nu renoverades och ominreddes denna till fäktsal för universitetets fäktmästare, och i anslutning till denna sal skapades även två mindre rum: ett tjänsterum för fäktmästaren och så en ny proba. Med sin placering en trappa upp bör denna i vart fall inte ha besvärats av översvämningar (husets omfångsrika men mörka källare, som man annars spontant tycker kunde ha lämpat sig för ändamålet, saknade däremot tydligen mer tydlig användning innan den på 1830-talet inreddes till spruthus, alltså förvaring för universitetets brandbekämpningsredskap).

Del av ritning över Liberiet vid tiden för universitets övertagande av byggnaden. Proban låg i något av de båda mindre rummen till vänster på den nedre bilden. Bildkälla: Lunds universitetsarkiv.

Frågan är dock hur mycket användning universitetet under de följande decennierna fick för sin nya proba. Enligt Weibull så minskade nämligen antalet i arrest satta studenter mycket kraftigt under 1700-talets senare hälft. Själv ville han förklara detta med ”en större bildning och förfining” bland studenterna. Kanske handlade det också om att universitetsledningen valde att se mellan fingrarna rörande en del ordningsregler och förbud som hängde kvar från 1600-talet men som började ses som obsoleta. Under alla omständigheter innebar detta att proban så sällan kom att nyttjas för sitt egentliga ändamål att den periodvis kom att utnyttjas till ett helt annat ”bruk” – nämligen som universitetets ”kalkbod”!

Kring sekelskiftet 1800 skulle dock mängden straffade studenter åter stiga och samtidigt inträder då den period där källor och litteratur är som mest oklara och motstridiga om var proban egentligen var placerad. På detta skall jag således försöka ge svar i del 2 av denna artikel, då vi också närmare skall få lära känna några av de allra sista individer som fick skaka galler i proban.

Fredrik Tersmeden
Arkivarie vid Universitetsarkivet (och hittills ostraffad)

Med tack till arkivarie Johan Sjöberg vid Uppsala universitetsbibliotek som bistått mig med litteraturtips kring den uppsaliensiska probans historia.