Lundensaren_juni18_historisktext

Att (icke) dana präster till läkare –
Lunds universitets femte fakultet och prästmedicinen

När man talar om universitetshistoria i allmänhet och Lunds universitets historia i synnerhet är det ofta två fakta man fäster sig vid: att de tidiga universiteten endast hade fyra fakulteter – de i teologi, juridik, medicin och filosofi – och att de flesta övriga nu existerande fakulteter är sprungna ur den Filosofiska fakulteten.

Indelningen i fyra fakulteter vidmakthålls till viss grad fortfarande vid den årliga promotionen i Domkyrkan, där de ”filosofiska fakulteterna” har en gemensam promotion. Den kommer även till uttryck i andra sammanhang, såsom de fyra ”fakultetsgrodorna” på universitetsplatsens fontän, eller de fyra ”fakultetsraderna” i studentsången ”O, gamla klang- och jubeltid”. Det är därför inte heller särskilt konstigt att många tar för givet att denna fyrfakultetsordning var allenarådande i Lund fram till Filosofiska fakultetens delning 1956.

Faktum är emellertid att Lunds universitet under perioden mellan 1821 (eller kanske till och med 1811) och 1841 kunde stoltsera med en femte fakultet. Denna fakultet bar det i dagens ögon smått motsägelsefulla namnet ”Mediko-teologiska fakulteten”, och hade som syfte att handha undervisningen i det ämne som omväxlande kallades ”pastoralmedicin” eller ”prästmedicin”, en grundläggande utbildning i läkekonst för blivande präster.

Brist på läkare

Bild: Johan Bernhard Prambergs föreläsningsdiarium i ”pastoralmedicin” för vårterminen 1815

Sverige runt år 1800 var ett land som led brist på läkare. De akademiskt skolade läkarna höll sig i allmänhet till städerna och var förmodligen hur som helst för dyra för gemene man att anlita. På landsbygden fick man således hålla till godo med folkkurer, rena kvacksalvare, eller, när epidemier slog till, överhetens försök att medelst karantän och omilda metoder förhindra sjukdomsspridningen. En kategori av statliga akademiskt skolade tjänstemän som faktiskt fanns i hela landet var emellertid prästerna; förmodligen var prästen den enda någorlunda bildade man som fanns i merparten av befolkningens närhet. En förening av läkar- och prästyrket, eller i vart fall att präster skulle få läkarutbildning, diskuterades därför under andra halvan av sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet som en möjlig lösning på läkarbristen. Kanslirådet Erik Bergstedt beskrev den tilltänkta nyttan med läkarkunniga präster som att;

"J ett Land vidsträckt i förhållande till sin befolkning, der ett så tillräckligt antal egentlige och serskilt lönte Läkare ej kunna anställas, att desse, för Allmogen och andra ifrån större Städer aflägset boende personer lätt vore tillgänglige, tyckes det visserligen skola vara ganska nyttigt, om Presterne ägde nog Medicinska kundskaper för att i församlingarne betjena sina åhörare, då sjukdom eller olyckliga åkommor försätta dem i behof af Medicinskt eller Chirurgiskt biträde"

Naturligtvis diskuterades detta inte bara i en altruistisk anda, utan även ur ett statsnyttoperspektiv. Fler läkekunniga på landsbygden innebar färre dödsfall vilket i sin tur innebar fler skattebetalare och fler soldater att skriva ut. Det är en händelse som ser ut som en tanke att frågan om prästmedicinen (som vi skall få se) fick sin lösning år 1809, samma år som Sverige förlorade Finland och därmed en fjärdedel av sin befolkning.

Även rent religiösa tankesätt kunde motivera en sammansmältning av präst- och läkaryrkena. Den blivande biskopen i Karlstad Johan Jacob Hedrén menade att;

"Religions Lärarens egenteliga yrke är, att, ibland menniskor af alla klasser, väcka och underhålla religiösa tankesätt: att wid lifvets morgon hos det uppwäxande Slägtet, att under verldsärendenas och bekymrens förströelser hos mannaåldren, att under saknaden och krämporna hos de gamla beständigt hänwisa på en högre magt, en visare styrelse, ett bättre lif, än de yttre sinnenas erfarenhet förmår upptäcka. Hvar och en uplyst och nitisk Lärare har otvifvelaktigt pröfvat, så i sina offenteliga tal, som wid ungdomars underwisning, eller i det dagliga umgänget med sina åhörare, ja ock i Sorgens och Sjukdomens boningar, huru den kunskap, han inhemtat om Skapelsens verk om naturens ordning, om helsans och sjukdomens vilkor, på det utmärktaste sätt hjelper honom att wända sinnena åt den religiösa sida som är hans mål."

Det fanns alltså en tanke om att präster genom läkekonsten lättare skulle kunna nå ut med ett religiöst budskap till befolkningen. Säkerligen ingick även kristna barmhärtighetstankar häri.

År 1809 beslöt den svenska ståndsriksdagen att inrätta 50 stipendier på vardera 100 riksdaler ”för dem, hvilka på en gång beflitade sig om presterliga och medicinska studier”. Av dessa tillföll 34 stipendier Uppsala och 16 Lund. Stipendierna kunde endast delas ut till den som avlagt filosofie kandidatexamen eller mediko-filosofisk examen (en preliminär examen för tillträde till medicinsk fakultet), eller till präster under 30 års ålder. Av de 16 stipendierna tycks dock endast 10 ha delats ut kontinuerligt. Tiden för stipendiernas innehavande var inledningsvis 6 terminer med möjlighet till förlängning, något som dock 1824 minskades till 6 stipendier på 3 terminer.

Enligt statuterna skulle stipendierna delas ut av de teologiska och medicinska fakulteterna gemensamt, och det är här som Lunds universitets femte fakultet träder in i bilden. 1811 sammanträdde de båda fakulteterna gemensamt för första gången, inledningsvis som ”de teologiska och medicinska fakulteterna”, men från och med höstterminen 1821 som den ”Mediko-teologiska fakulteten”.

Huruvida detta innebar ett faktiskt skapande av en ny fakultet, eller bara ett utslag av hybris, är något oklart, men namnbytet tyder på att den Mediko-teologiska fakulteten såg sig som och verkade som en egen fakultet. Att den redan tidigare sett sig som skild från sina moderfakulteter antyds kanske av att den så tidigt som 1816 ansåg sig föranlåten att införskaffa ett eget skåp för sina handlingar.

Fakultetens uppgifter bestod främst i utdelning av stipendier, förvaltandet av den prästmedicinska undervisningen, kontakt med universitetskanslern, samt att examinera stipendiaterna en gång per termin i både medicin och teologi. Dessa examinationer upphörde emellertid från och med höstterminen 1834, ”då ej som fordom Studerande utan endast Magistrar och Candidater utnämndes till Stipendiater”.

Hur gick det till?

Bild: Johan Bernhard Pramberg, föreläsare i pastoralmedicin

Så hur gick det egentligen till att läsa prästmedicin vid Lunds universitet? Vi vet att själva kursen i pastoralmedicin varade i tre terminer och ursprungligen skulle läsas två gånger (därav att stipendiet innehades i sex terminer), men vi vet desto mindre vad kursen handlade om.

Det som finns bevarat är ett föreläsningsdiarium från vårterminen 1815, där Johan Bernhard Pramberg redogör för innehållet i sina föreläsningar i ”pastoralmedicin”. I hans föreläsningar ligger fokus på det handfasta; frågor rörande kvävning, drunkning och förgiftning upptar exempelvis hela februari månad, medan mars ägnades åt frågor rörande hygien och kost, samt resten av terminen åt febrar, frossor och inflammationer.

Det är här viktigt att minnas att studierna var tänkta som en introduktion, snarare än en faktisk läkarutbildning: ett kungligt brev av 1813 menade att stipendiernas syfte inte var;

"att dana Prester till Läkare, men att förskaffa flera af dem en säker och så vida sträckt kunskap i Medicin, att de i brist på ordentlige Läkare kunna komma sjuka till hjelp och undsättning."

För Pramberg och pastoralmedicinen stod det, utifrån föreläsningsdiariet, klart att sjukdomar hade miasmatiska orsaker, det vill säga att de orsakades av ”dålig luft”, en i dåtiden mycket vanlig medicinsk förklaring till sjukdomars uppkomst. När han gick igenom ”de allmännare sjukdoms orsaker bland allmogen” inför de blivande prästerna talade han i samma föreläsning ”först om atmospherens inflytelse”, och dagen efter om ”Boningsplatsernes dåliga belägenhet och beskaffenhet.
Osnygghet inom och utom dem”.

Den kombinerade läkaren och prästen hade uppdraget att förhindra ”Orsaker som förvärra uppkomna sjukdommar bland allmogen: försummelse, osnygghet, dålig luft, […] missbruk af starka medel, okunnighet, vidskepelse, förtroende för quacksalvare etc.”.

Prästmedicinaren hade alltså inte bara att återuppväcka drunknade och förgiftade, utan även att disciplinera sina församlingsbor så att de höll sig friska – prästen skulle inte bara bota, utan även sysselsätta sig med ”sjukdommars förekommande”, som Pramberg sade.

Frapperande är även hur mycket diariet uppehåller sig vid ”skendöd”; hela februari ägnades som sagt åt olika former av kvävning och förgiftning, samt därpå resulterande medvetslöshetstillstånd – faktum är att terminens första föreläsning rörde ”Dåning och dess behandling”!

Denna fokus på det mystiska tillstånd där en människa befann sig i ett tillstånd mellan levande och död låg helt i tiden. Just ”skendöd” var ett tillstånd som under sjutton- och artonhundratalen nådde hart när epidemiska proportioner, men speglar sig också i tidens romantiska fokus på förhållandet mellan det levande och det döda.
Detta exemplifieras kanske bäst i Mary Shelleys Frankenstein, som utkom 1818, alltså ungefär samtidigt som Pramberg lärde blivande präster om skendödas återuppväckande till liv.

Vad var det då för studenter som läste prästmedicin, och varför gjorde de det?
Vi kan inledningsvis konstatera att många av stipendiaterna var äldre studenter, som ofta redan avlagt filosofie magisterexamen, eller som var yrkesverksamma präster. Undantag härifrån fanns, men ungefär hälften av stipendiaterna torde ha befunnit sig i mitten, slutet av, eller rent av efter sin utbildning.

Här ska vi dock komma ihåg att stipendiereglementet stipulerade att stipendiaterna var tvungna att ha avlagt filosofie kandidatexamen.
Om vi exempelvis studerar de som gick upp för terminsexamen höstterminen 1828 var Lars Theodor Sjöbeck filosofie magister och medicine kandidat, Otto Wilhelm Hansson präst, Carl Fredrik Kjellberg mediko-filosofisk kandidat och Lars Petter Brunnér filosofie kandidat.

Av dessa kom Sjöbeck och Kjellberg att bli regementsläkare vid Smålands grenadjärbataljon respektive provinsialläkare i Vänersborg. Hansson fortsatte sin prästerliga bana och blev kyrkoherde i Västra Karaby, medan Brunnér avvek från mönstret och föreläste i naturalhistoria vid Kalmar gymnasium innan han blev sinnessjuk.

Tar vi dessa fyra i närmare beaktande kom förvisso tre fjärdedelar av dem att ägna sig åt medicin respektive prästbanan, men i två fall knappast såsom präster, och vi vet inte om Hansson någonsin kom att hjälpa sina församlingsbor med medicinska problem.

Varning för prästmedicinaren

Bild: Martin Erik Ahlman, professor i teologi och medlem av den Mediko-teologiska fakulteten

Denna tveksamhet rörande hur mycket nytta stipendiaterna hade av de mediko-teologiska studierna yttrades också flera gånger under fakultetens existens. Redan innan stipendiernas instiftande höjdes röster som varnade för att prästmedicinaren inte skulle bli ”skicklig eller åtminstone brukbar” i ett yrke, utan istället ”fuskare i flera”.

Martin Erik Ahlman, professor i teologi, menade redan 1818 i samband med att fakulteten skulle rapportera om sina ”framgångar” till universitetskanslern att

"Under de två Terminer jag varit Ledamot af Faculteterna har jag ej kunnat finna, att det Theologiska Studium vunnit någon framgång genom Stipendii-inrättningen. Så vidt jag kan döma af de två förhör jag hållit, hafva examinandi varit öfver hufvud varit föga angelägne att öka de insigter i Theologien, som de redan under förberedelsen till Examen Theologicum sig förvärfvat. Jag har likväl approberat dem alla, emedan jag icke ansett dem skyldiga till den försummelse, som medför stipendiernas förlust."

Att många av fakultetens studenter inte kände någon större dragning till studiernas egentliga syftemål bekräftas av Paul Gabriel Ahnfelt (stipendiat 1821–1823), som i sina Studentminnen (ett verk som av Nordisk familjebok beskrivs som ”rikt på ostyrkta anekdoter samt förhastade och stötande omdömen om många dels bortgångna, dels då ännu lefvande personer”) beskriver hur den blivande kyrkoherdens egentliga syfte med att söka stipendierna inte var så mycket att förkovra sig i medicin som att klara sig ur en finansiell knipa.

Studierna skall också ha varit relativt enkla; enligt Ahnfelt räckte det med ”Pontins socken-apotek” – en bok om hur landsbygdsapotek borde inrättas – för att kunna klara terminsexamen.

Med lärarnas krav var det, enligt Ahnfelt, inte bättre ställt. Om professorn i obstetrik Carl Fredrik Liljewalch skriver han att ”Mediko-teologerna behandlade han högst skonsamt. Efter examen kunde han skratta godt åt vår ådagalagda okunnighet.”, och om dennes kollega professorn i teoretisk medicin Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld att ”’Prestmedicinen’ föraktade han djupt, det hördes grant på hans frågor”.

Vi kan alltså sluta oss till att de mediko-teologiska stipendierna helt enkelt ansågs vara lättförtjänta pengar. Även en viss brist på iver från studenternas sida kan kanske skönjas i Prambergs ovannämnda diarium; fem gånger fick han ställa in föreläsningarna på grund av brist på åhörare, varav en av gångerna var första maj. Kanske hade stipendiaterna hängett sig åt ”missbruk af starka medel” på siste april och upplevde således själva en viss ”skendöd” första maj?

Inte särskilt långvarig

Bild: Henrik Reuterdahl. Ärkebiskop, riksdagsman, akademiledamot och mediko-teologisk stipendiat.

Trots Ahnfelts föga smickrande beskrivning av stipendieinrättningen innehade ett antal av tidens mer kända personer mediko-teologiska stipendier under sin studietid. Bland dessa kan den blivande kyrkoherden Nils Lovén (stipendiat 1818–1822) nämnas, som genom sitt verk Folklifvet i Skytts härad i Skåne vid början af detta århundrade: barndomsminnen gjort sig känd som folklivsforskare under pseudonymen Nicolovius.

Mer känd, åtminstone inom Lund, var det blivande akademiska originalet och professorn i matematik Carl Johan Hill (stipendiat 1817–1821). Förutom att ha varit inspektor för både Kalmar och Södermanlands nationer är han även bekant som far till målaren Carl Fredrik Hill.

Slutligen blev den dåvarande amanuensen vid universitetsbiblioteket Henrik Reuterdahl (stipendiat 1818–1820) både riksdagsman, ärkebiskop och medlem av Svenska akademien.

Lunds universitets femte fakultet skulle emellertid inte bli särskilt långvarig. År 1841 meddelades det från Kungl. Maj:t. att de mediko-teologiska stipendierna skulle delas upp mellan de medicinska och teologiska fakulteterna, som separat skulle ombesörja utdelandet. Den Mediko-teologiska fakulteten höll därför sitt sista möte på luciadagen 1841 för att besluta om uppdelningen av stipendierna och upplösa sig själv.

Och så var den femte fakultetens saga all.
Så här nästan 180 år senare kan man inte undvika att reflektera över hur den Mediko-teologiska fakulteten skulle tett sig idag. Säkert är att det inte hade krävts bildandet av en hel fakultet (självutnämnd eller icke) för att dela ut ett fåtal stipendier.

Kanske är den femte fakulteten närmast att likna vid dagens fakultetsövergripande organisationsenheter, skapade för mer eller mindre specifika forsknings- eller utbildningssyften, förenande forskare, studenter och personal från skilda verksamhetsgrenar inom universitetet.

Ur ett sådant perspektiv var den Mediko-teologiska fakulteten mer än bara en universitetshistorisk kuriositet; den var i så fall Lunds universitets första tvärvetenskapliga centrumbildning!

Henrik Ullstad
Arkivarie vid universitetsarkivet