BizWizard Web page
178 LU SE stand 100
”Akademituppen” som övervakade novischernas skodon
1758 Bild 1%3b Ernberg karikerad av Jensen Carl%c3%a9n 1918
BILD: Otto Ernbergs profil fångad av det dåtida Lunds meste karikatyrtecknare, Carl Henrik Jensen-Carlén. Bildkälla: Ett halvt hundra universitetsgubbar (Lund 1918)]

Få saker kan framstå som mer öde än ett universitet under sommarlovet. Föreläsningssalar och laboratorier gapar tomma, institutionernas caféterior och bibliotek är nedstängda, och de annars så hett eftertraktade läsplatserna står lediga i mängder – förutsatt att man alls lyckas ta sig in i de i oftast låsta lokalerna.

Man skall dock inte vara alltför säker på att alla universitetslokaler är avfolkade under sommaren. Det blev den dåvarande städerskan i Universitetshuset, fru Pettersson, varse en varm julidag i början av 1900-talet. Då hon skulle kliva in i förvaltningens – kansliets – kontorslokaler för att städa fann hon nämligen en spritt naken karl sittande i ett av kontoren, klappande sig på magen. Förvisso kände fru Pettersson igen mannen i fråga (på ansiktet får man hoppas), men vände likväl hastigt på klacken och sprang hem till sin make, vilken lämpligt nog var byggnadens vaktmästare med tjänstebostad i huset, och förklarade för denne att ”nu har det brutit ut ordentligt”. Herr Pettersson ”grep sin stora nyckelknippa och skyndade till valplatsen”, och då han gläntade på dörren fann även han den alltjämt helnakne mannen sittande där.

– Har Pettsson aldrig sett en naken karl förr? undrade den oklädde.
– Jo för all del, men aldrig här! svarade vaktmästaren sanningsenligt.

Den nakne mannen i fråga var ingen mindre än paret Petterssons chef, dåvarande akademisekreteraren Otto Ernberg, och anledning till hans nudistiska närvaro mitt under semestern var att han hade fångats av tidens idéer om hälsonyttan med ”solbad”. Därvid hade han uppenbarligen funnit det egna tjänsterummet – med stora fönster i söderläge – vara en lämplig plats för denna hälsobringande hobby.

Decennier i studentlivets tjänst
Johan Otto Ernberg var född i Karlskrona den 4 april 1847 som son till en handlande. Ursprungligen bar han efternamnet Peterson; det mer borgerligt klingande namnet Ernberg antog han, hans syskon och en rad kusiner sedermera efter en gemensam anmoder, Ottos farmor Gustafva Ehrenberg, vars far i sin tur tagit namnet efter egendomen Ernhyltan i Ryssby socken i Kronobergs län. Namnbyten av denna typ var vid tiden ofta något av en markör för socialt och statusmässigt avancemang, och man kan också konstatera att det gick bra för många av de ”nya” Ernbergarna: Ottos bror Axel blev ingenjör, företagsledare, nederländsk konsul och stor kommunalpamp i Karlskrona, medan en kusin, Jarl, blev regeringsråd, och en annan, Harald, överläkare vid Sachska barnsjukhuset. En tredje kusin, Albert Ernberg, blev professor i juridik i Lund.

I Lund skulle även Otto hamna – och förbli. Efter genomgången skola i Karlskrona inskrevs han 1864 som 17-åring vid Lunds universitet och i Blekingska nationen. Sina studier tycks han ha bedrivit i tämligen maklig takt: först efter åtta år avlade han juris utriusque examen (den latinska termen ”utriusque” betecknar att examen omfattade såväl svensk som romersk rätt). En sak som möjligen kan ha försinkat Ernbergs studier var att han från 1870 troligen lade åtskillig tid på sitt engagemang som medlem i det då ganska nygrundade studentikosa ordenssällskapet CC, där han raskt blev så kallad justitiemästare och några år senare stormästare.
1x1 1759 Bild 2%3b Karnevalskommitt%c3%a9n 1872
1x1

BILD: Fotocollage med ledamöterna i 1872 års karnevalskommitté. Ernberg återfinns längst till vänster i andra raden uppifrån. Bildkälla: AF:s Arkiv.

Det är inte omöjligt att medlemskapet i CC bidrog till att generellt öppna dörrarna till ett mer aktivt studentliv för Ernbergs del. 1872 återfinner man honom nämligen i det årets karnevalskommitté, och en påfallande hög andel av kommittéledamöterna – mer än hälften – den gången var just CC-bröder. Oavsett vilket skulle Ernberg under de närmaste åren – trots att han formellt sett inte längre var student – komma att inneha ett antal viktiga poster i studentvärlden. Högst av dessa var att han 1873 valdes till kurator i Blekingska nationen. På den posten kom att stanna ett helt decennium, vilket låter exceptionellt i våra dagar, men inte var ovanligt i äldre tider. Åtminstone inom Blekingska nationen blev Ernberg dock den siste långsittaren av detta gamla snitt; ingen av hans närmaste efterträdare satt mer än fem år och mot slutet av seklet infördes formellt tvååriga mandatperioder. Vid det laget var Ernberg själv sedan länge väl etablerad på en mindre arbetskrävande post inom nationen, nämligen som en av dess hedersledamöter. Till sådan hade han utnämnts samma dag som han avgick som kurator, vilket man väl får tolka som att nationskamrateran varit nöjda med hans insats.

Ett än mer långvarigt engagemang inom studentvärlden hade Ernberg dock som ombudsman (juridiskt och ekonomiskt ombud) för Akademiska Föreningen (AF). Den posten innehade han ända från 1875 och till sin död – en period om 45 år! Förhoppningsvis var inte heller detta uppdrag alltför betungande, men vid åtminstone ett tillfälle föranledde det ett aktivt agerande från Ernbergs sida. Det var i maj 1892 då ännu en karneval stod för dörren. AF drabbades då av det högst prekära förhållandet att dess krögares utskänkningstillstånd löpt ut och av någon anledning inte förnyats av myndigheterna. Studenternas borg riskerade alltså att stå torrlagd under själva karnevalen! Då inskred Ernberg och pekade på den populäre studenten och karnevalisten Waldemar Bülow (senare legendarisk tidningsredaktör) med orden: ”Bülow är sociala utskottets sekreterare, då är det hans skyldighet att ta hand om spriten, han får bli källarmästare”. Därpå skickade Ernberg raskt in en tillfällig ansökan till länsstyrelsen, vilken godkändes, och som resultat stod Bülow personligen i kassan från klockan 2 på eftermiddagen till 2 på natten och ”lämnade egenhändigt ut varenda punschhalva” under karnevalsdagen.

1760 Bild 3%3b Ur konsistorieprotokoll 1887 1x1
1x1
En förträfflig protokollförare

BILD: Denna sida ur mindre konsistoriets protokoll från vårterminen 1887 ger ett utmärkt tillfälle att jämföra Ernbergs piktur (nedtill) med företrädaren Johan Kreügers mer spretiga stil. Både den sista punkten i Kreügers protokoll och den första i Ernbergs handlar för övrigt om skiftet på akademisekreterarposten. Bildkälla: Lunds universitetsarkiv.

Vid den tidpunkt då Ernberg gjorde Bülow till krögare var han själv sedan många år en man med fast tjänst vid universitetet. Efter att en kortare period 1873–1874 ha suttit som domare i Torna och Bara häradsrätt hade han året därpå återvänt till sitt alma mater, dock inte som forskare eller lärare, vilket åtminstone vissa menade att ”en så framstående juridisk begåvning” hade bort kunna bli. Enligt en av hans vänner, sanskritprofessorn Nils Flensburg, berodde detta val på att det praktiska snarare än det teoretiska var det som låg Ernberg för: ”teorien var för honom blott en nödvändig förskola till det rörliga, skiftande livet utanför studiekammarens väggar, vilket tidigt fångat hela hans vakna intresse [- - -] Samvaron med människor, på vilka han kunde anställa iakttagelser, och med vilka han i debattens eller samtalets form kunde utbyta tankar, var för honom en långt mera givande erfarenhetskälla än det ensliga och tysta umgänget med böckerna”.

Således var det i stället som ämbetsman inom förvaltningen som Ernberg ställde sig i akademins tjänst. Efter några år som amanuens vid lärosätets räntekammare och kansli avancerade han 1877 till notarie i Juridiska fakulteten och hade en period även samma syssla i Medicinska fakulteten. Våren 1887 utnämndes han så till universitets ombudsman och senare samma år tillika till akademisekreterare, de två huvudsysslor han skulle ha under återstoden av sin anställningstid.  Akademisekreterarbefattningen kan i modern terminologi närmast översättas med att vara förvaltningschef: universitetets högsta administrativa befattning. Det bör dock framhållas att den förvaltning Ernberg hade att styra över var betydligt blygsammare än dagens: år 1900 bestod Kansliet, utöver sekreteraren själv, faktiskt bara av en enda amanuens! Därtill kom universitetets räntekammare, vilken faktiskt höll sig med såväl en kamrerare som med en ordinarie och en extra ordinarie amanuens, men över dem basade primärt Ernbergs chefskollega, akademiräntmästaren Robert Eklundh (vars son Albert för övrigt är den som förmedlat den inledande solbadshistorien).

När Ernberg korades till Blekingska nationens kurator hade en nationsmedlem författat en längre hyllningsdikt till den nyvalde. En av stroferna lydde:

De diskussioner vid våra möten vi föra,
Skall han visst söka att rätt finurliga göra,
När protokollerna öfver dem han skall skrifva; –
Då kunna mönster för efterverlden de blifva.



Att tillfällesdiktaren skulle bli osedvanligt sannspådd kan den som haft anledning att gå i tidens konsistorieprotokoll intyga. Detta gäller inte minst om man jämför med den mer än 30-åriga period då Ernbergs företrädare, Johan Kreügers, förde pennan i konsistoriet. Jämfört med dennes vassa, spretiga och ofta svårlästa stil innebär övergången till Ernbergs piktur en lisa för läsarens öga. Den utgör kanske inte någon avancerad kalligrafisk skönskrift, men är utomordentligt regelbunden och tydlig. Därtill utgör själva språket ett utmärkt exempel på något sirlig men ändå i sak stringent kurialprosa.
Möten med generationer av novischer
I sin egenskap av akademisekreterare var Ernberg ofta den första representant för universitetet som en nybliven lundastudent konfronterades med. Varje sådan skulle nämligen vid sin ankomst till akademien bege sig till dess sekreterare för att där inskriva sig i universitetets matrikel samt erhålla sitt studentbrev. Därefter fick man också högtidligen skaka hand med rector magnificus, vilken väntade i nästa rum. Enoch Ingers, vilken blev student 1888, har berättat om en av förutsättningarna för denna rite de passage:

Min andra dag i Lund ägnades bl. a. åt inskrivning vid universitetet för att utfå mitt studentbrev. Vid frukosten hade jag fått upplysning om att man därvid borde uppträda i frack, och någon berättade, att den rätt petige akademisekreteraren Ernberg tillsagt en novisch, som icke iakttagit detta dekorum, att gå hem och iföra sig en ”anständig dräkt”, innan han mottogs av rector magnificus.

När Ture Sjögren, den blivande grundaren av Akademiska Föreningens arkiv, mer än två decennier senare (1910) skrev in sig och tillsammans med några kamrater ställdes inför ”en graciöst kutryggig man, vars nyfiket spelande ögon granskade oss bokstavligen från topp till tå” – det vill säga Ernberg – hade nog frackkravet hunnit bortfalla, men en annan del av ynglingarnas klädsel utsattes ändå för akademisekreterarens särskilda skärskådande: ”sina medmänniskors fotbeklädnad ägnade han stort intresse – det var hans lilla mani”, skriver Sjögren (utöver sitt intresse för skodon sägs Ernberg för övrigt ha haft ytterligare en klädanknuten ”mani”, nämligen ”på att pröva studentmössor”!). Sjögren mindes dock även hur Ernberg, efter de inskrivnas visit hos rektor, bett honom att stanna upp för att ställa några frågor om hans far, med vilken Ernberg visade sig ha varit klasskamrat. Detta personliga intresse för en enskild ung student rimmar väl med vad ett tredje vittne, Aron Westerlund (student 1903), senare skrev apropå sin inskrivning. Visst kunde, konstaterar han, Ernbergs ”en smula korthuggna och kanske med ett något förhöjt röstläge” givna instruktioner i förstone synas något ovänliga, men snart insåg man att mannen bakom dem var en ”stor vän av studenterna”.
1761 Bild 4%3b Knutsgillets styrelse 1920 foto P Bagge (UB) 1x1
1x1
Lokalpolitiker utan partisinne

BILD: Knutsgillets styrelse och kassadirektion år 1920. Ernberg står mitterst i den bakre raden. Gillets ålderman Nils Flensburg, vars minnesord över Ernberg citeras flera gånger i artikeln, sitter som andre man från vänster i främre raden. Bildkälla: Universitetsbiblioteket.

Det var nu inte bara studenterna som var föremål för Ernbergs omsorger. Också på själva staden Lund lade han ett stort och omfattande engagemang. I mer än 30 år var han ledamot av stadsfullmäktige, varav 13 år som dess vice ordförande. Ordinarie ordförande var han därtill först i stadens byggnadsnämnd och senare i dess drätselkammare. Därtill var han i ett drygt decennium ledamot av Malmöhus läns landsting. Detta var vid en tid då lokalpolitiker ännu snarare valdes på personliga än på politisk-ideologiska meriter, och Ernberg sägs ha utmärkt sig för sin ”fullkomliga oberördhet av allt partisinne”.

Även det lokala närings- och föreningslivet fick del av det ernbergska engagemanget: han satt som verkställande direktör i två lokala järnvägsbolag (för banorna Lund-Kävlinge och Lund-Trelleborg), och i nästan ett kvartssekel var han så kallad huvudman för Sparbanken i Lund. Lika länge var han ledamot av kassadirektionen i stadens urgamla sällskapsorden Knutsgillet, och där skall ha varit en nitisk övervakare över tillgångarna, dock utan att för den skull visa personlig snålhet. Om det någon gång hände att behovet av de understöd gillet delade ut till äldre översteg den årliga avkastningen kunde Ernberg välja att hellre skjuta till pengar ur egen fick än att övertrassera gillets kassa!

Barnkär men vasstungad
Ernberg var definitivt en profil i det dåtida Lund, stundtals rentav beskriven som något av ett original – något som solbadarhistorien ovan kanske kan synas bekräfta. Samtidigt har många vittnat om att han i sin ämbetsmannagärning var ytterligt ordentlig, kompetent och plikttrogen. Vännen Flensburg talade om hans ”ovanliga skarpsinne, den snarfyndighet, varmed han genast upptäckte kärnpunkten i varje till behandling förelagd fråga”. Det lär ha hänt att andra gamla lundajurister runtom i landet vände sig till Ernberg när de ställdes inför utmaningar i ämbetet. Så gjorde exempelvis en gammal kamrat som blivit borgmästare (och därmed högste domare) i en småstad där brottsligheten i regel var ringa. Nu hade borgmästaren dock för första gången fått hantera gripandet av en förmodad tjuv och låtit häkta denne. Osäker på om han hanterat fallet korrekt skickade han telegram till Ernberg i Lund: ”Tjuv häktad. Vad göra?”. Ernberg måste ha misstänkt att allt inte hade skett enligt boken och telegraferade raskt ”Släpp tjuv! Brev följer.”

I folk- eller kanske snarare i studentmun var Ernberg känd som ”typpen”, även skrivet ”tuppen” eller rentav ”akademituppen”; enligt uppgift dels för sin högburna, något fågelnäbbslikt spetsiga näsa, dels för sin ”trippande” gång. Tittar man på fotografier av honom kan man därtill konstatera att han med åren fick en något päronformad kroppsfason som ytterligare bör ha bidragit till att ge honom likhet med en hönsfågel. Av bäraren uppskattades ”vedernamnet” dock inte alls, så det var nog bäst att inte använda det i hans närhet, då Ernberg var känd för att ”hans tunga var vass”. I vissa anekdoter framstår han stundtals som närmast brutalt uppriktig. Så till exempel då en av hans kollegor i universitetsförvaltningen, ”den betänksamme lille akademikamreren Regnéll”, en gång undrade om Ernberg ville komma på ett julkalas hemma hos honom. ”Nä, de’ vill ja’ visst inte”, replikerade den tilltänkte gästen blixtsnabbt: ”tror du att ja’ vill sitta en hel kväll och prata med dina tråkiga, gamla systrar!”

Även i universitetets officiella minnesord i samband med Ernbergs död erkändes det att denne varit ”en man av utpräglade sympatier och antipatier”, men att han samtidigt ”under en kanske något skrovlig yta” dolt ”en synnerligen stor vänfasthet”. Hans engagemang för studenterna har redan omvittnats och även generellt har det om den gamle ungkarlen Ernberg sagts att ”en större barn- och ungdomsvän fanns inte och småbarn tydde sig gärna till honom”. För den unga generationen glömde han dock inte den äldre. Nils Flensburg berättar om Ernberg på äldre dagar att ”[m]innena från fordom blevo ock hans trogna ledsagare på hans trägna vandringar inom Lunds råmärken. På nästan varje gata varsnade han någon av de modärna nyanläggningarna skonad gammaldags byggnad, som erinrade honom om samlivet med en eller annan ungdomsvän, som flyttat till annan ort eller till graven”.
1x1 1762 Bild 5%3b Stillbild ur Lunda indianer 1920
1x1
Filmdebut som pensionär

BILD: "Historiska kulturföreningen" under sammanträde i karnevalsfilmen Lunda-indianer. Otto Ernberg sitter i ljus hatt precis till vänster om den stående mötesordföranden, Kulturens grundare Georg Karlin. Bildkälla: skärmklipp från DVD-boxen Karnevalsfilmen c:a hundra år (2010).

I april 1914 avgick Ernberg som akademisekreterare efter vad som, ända uppe i huvudstadspressen, beskrevs som ”en lång och synnerligen förtjänstfull ämbetsmannabana” och ”en betydande och högt skattad insats i det lundensiska universitetslifvet”. Flera av sina ideella och politiska uppdrag behöll han dock även efter detta, och han tvekade heller inte att ge sig i kast med helt nya erfarenheter. 

När lundastudenterna vid den första karnevalen efter första världskriget – 1920 års – återupptog traditionen att spela in karnevalsfilmer beslöt man sig för att driva med dåtidens vurm för etnografiska forskningsexpeditioner. I filmen skickar ”Historiska kulturföreningen i Lund” (läs: Kulturhistoriska föreningen, alltså Kulturen) i väg en expedition till Amerika för att hemföra indianföremål (det slutar så småningom med att den återvänder med en bortrövad hövdingadotter samt hela stammen hack i häl efter sig i en jakt som slutar först ute på långa bryggan i Bjärred, men det är en annan historia). Föreningens ordförande spelades av ingen mindre än Kulturens riktige grundare, Georg Karlin, men till de inledande sammanträdesscenerna behövde man även några ytterligare prominenta lundaprofiler som kunde agera styrelseledamöter. Den 73-årige Ernberg ställde med liv och lust upp, därmed bekräftande omdömet om sitt ”ända in i gråhårsåldern bevarade ungdomssinne”. Filmen visades för övrigt inte bara på karnevalen utan senare även på Stockholmsbiografen Palladium ”som fyllnadsprogram till den amerikanska kriminalkomedin The Love Burglar”. Om han velat hade Ernberg nu alltså kunnat foga ”nationell filmstjärna” till sina många tidigare titlar!


Bara ett drygt halvår senare, den 17 december 1920, var han borta, drabbad av en hastigt inträffad hjärtförlamning. I det minnestal i Knutsgillet som redan citerats ett antal gånger ovan konstaterade Nils Flensburg att den avlidnes ”enda ärelystnad” varit ”att beständigt få stanna kvar i det Lund, från vilket han för intet pris i världen ville skiljas”. I det avseendet bör Otto Ernberg ha dött lycklig.

Fredrik Tersmeden
Arkivarie vid Universitetsarkivet
152 Lunds universitet L RGB