Lundensaren_dec2018_historisktext

Docenten och Storsjöodjuret : Peter Olsson som kryptozoolog

Den 13 januari 1899 publicerade Jämtlandsposten en märklig artikel, som den beskrev som ”en afhandling, hvilken skall väcka uppseende i hela Skandinavien, ja, hvarför ej, i hela den siviliserade [sic!] världen”. Den bar titeln Storsjöodjuret : framställning af fakta och utredning, var författad av lektorn i naturvetenskap vid högre elementarläroverket i Östersund Peter Olsson, och kom snart ut som en egen bok i särtryck. I texten försökte lektor Olsson vetenskapligt förklara de rapporter om en mystisk sjöorm som skulle bo i Storsjön i Jämtland, vilka nått en nästan feberaktig intensitet på sommaren 1899. Idag skulle ett sådant verk med rätta klassas som ”kryptozoologi” och pseudovetenskap, men det togs av allt att döma på stort allvar av sin samtid. Och än mer intressant blir verket när man betänker att Peter Olsson inte bara var läroverkslektor, utan också docent i zoologi vid Lunds universitet.

Peter Olsson vid akademien och i Jämtland

Peter Olsson föddes i Hörja, en liten ort nordväst om Hässleholm, den 11 december 1838. Fadern, Ola Nilsson, var åbo, alltså en bonde som mot avläggande av ränta – så kallad avrad – odlade mark som ägdes av en annan. Modern hette Bengta Nilsdotter. Familjen var dock inte fattigare än att sonen kunde skickas att studera, och den 11 september 1858 skrevs Peter Olsson in vid Lunds universitet och i Skånska nationens sjätte – Kristianstads – avdelning. Peter kom att tillbringa nästan sju år vid Lunds universitet, men avlade å andra sidan sina examina i rasande takt när han väl avlade dem; han blev filosofie kandidat 15 mars 1865, disputerade för filosofie doktorsgraden 31 maj på avhandlingen Iakttagelser öfver matsmältningsorganen hos några arter af slägtet Mus, och promoverades den sjunde juni samma år. Olssons betyg var emellertid något slätstrukna, med endast adprobatur (”godkänt”) på avhandlingen.

Peter Olsson

Som nybakad filosofie doktor stod två naturliga vägar öppna för Peter Olsson; han kunde söka tjänst inom akademien, eller inleda en bana som gymnasielärare. Olsson tycks inledningsvis ha fokuserat på båda; parallellt med att han var vice läroverksadjunkt i Lund speciminerade han också för en docentur i zoologi vid Lunds universitet på en avhandling om parasiter hos fiskar: Entozoa iakttagna hos Scandinaviska hafsfiskar, Platyelminthes. Med docenturen i bakfickan blev han 1869 lektor i naturvetenskap vid läroverket i Östersund, något som inte hindrade honom att fortsätta sina fiskstudier; 1867 befann han sig på Norges västkust för att studera ”den nordiska hafsfaunan” och 1869 var han i Bohuslän för att genomföra djupdraggningar. Parallellt med sitt vetenskapliga arbete var han även aktiv inom lokalpolitiken och i flera föreningar; han var bland annat intendent i Jämtlands läns fornminnesförening, medlem av Jämtlands läns fröodlingsförening, ledamot av Östersunds stadsfullmäktige samt Jämtlands läns kontrollant av eldfarliga oljor! Till råga på allt var han en flitig skribent som förutom sina studier rörande havsfiskar även gav ut skrifter i så skilda ämnen som Jämtlands forntid, fjällväxternas utbredning, folkloristik, och väderleken i Östersund.

Den föreningsaktive läroverkslektorn gav dock inte helt upp tanken på en fortsatt akademisk karriär. Han sökte år 1879 den då lediga professuren i zoologi vid Lunds universitet, men fick nöja sig med att bli filosofiska fakultetens tredje förslag, och posten gick istället till August Quennerstedt. Man skulle kanske kunna tro att fakultetens dom över en eklektisk forskare som i framtiden skulle intressera sig för Storsjöodjuret skulle bli hård, men faktum är att Olssons vetenskapliga publikationer väckte uppskattning vid fakultetens bedömning; hans studier över havsfiskars inälvsparasiter ansågs vara mycket välgjorda, men han föll på det faktum att hans vetenskapliga publicering var för snäv och inte visade tillräcklig ämnesbredd för en professur i zoologi.

Peter Olsson gick i pension som läroverkslektor 1905 och flyttade tillbaka till Skåne, där han avled 12 januari 1923.

Storsjöodjuret och 1899

Storsjöodjuret är en påstådd sjöorm som sägs leva i Storsjön i Jämtland. Ursprunget till myten brukar ibland sägas vara den så kallade Frösöstenen, en runsten med ormslinga som står på Frösön i Storsjön, men ur ett etnologiskt perspektiv ingår Storsjöodjuret i ett mytkomplex med sjömonster som sträcker sig från Norge (som Jämtland historiskt sett tillhört) över Nordsjön till Skottland och tillhör således samma tradition som Loch Ness-monstret.

Spridda rapporter om detta djur är kända sedan 1600-talet, men ökade kraftigt i frekvens under artonhundratalets sista år. Om man söker på ”Storsjöodjuret” i Kungliga bibliotekets databas över digitaliserade dagstidningar finner man att det från 19 träffar 1897 sker en massiv ökning till 217 träffar 1898, 219 träffar 1899, 224 träffar 1900, 121 träffar 1901, och att frekvensen 1902 åter är nere på 24 träffar. Vi kan alltså konstatera att det rådde ”Storsjöodjursfeber” i Sverige kring 1900. Även Lunds Weckoblad rapporterade om Storsjöodjuret, men något innan denna tid: 1894 togs dess uppträdande in under rubriken ”Landsorten”, tillsammans med nyheter från Växjö och Uppsala.

Lunds Weckoblad rapporterar om Storsjöodjuret den 19 juni 1894

Storsjöodjursfebern fick genklang på de mest skilda sätt i dåtidens Sverige. Redan 1894 bildades ett bolag för odjurets infångande, talrika hypoteser om djurets natur framlades, samtidigt som tidningarna rapporterade om mer eller mindre fantasifulla försök att fånga djuret med diverse fällor. 1901 gick det så långt att Aftonbladet utrustade en expedition för att en gång för alla lösa gåtan med Storsjöodjuret. De flitiga Storsjöodjursskriverierna gav också genklang i de mest oväntade forum; när en tävling om en ny svensk nationalsång utlystes 1899 skrev Ninian Wærnér under signaturen CA Tollén ett parodiskt förslag (på ”svenskamerikanska”) till ”Nyd Phålksong”, i vilken han, efter att ha prisat ”dom, som brygger Puns ock ger Pyanlektionor”, vek sista versen enkom till Storsjöodjurets lov:

Häll Dek, du vylda Jur, som uti Storsjön dyker!
Ett dulykt tokugt Jur ej annat Land har psitt!
Med dulyk tokugt Jur dett Namn kreng Hjorden ryker,
Och Ädran, tokia Jur, du havor sammansmitt.
Häll Dek, du tokia Jur, som syns båd’ Dag och Natt!
Ej dulykt tokugt Jur nå’n ann Nation phått phatt!

Peter Olsson och Storsjöodjuret

Den 28 oktober 1893 publicerade Östersunds-posten ett reportage där två flickor som skall ha sett Storsjöodjuret intervjuades. Journalisten, som uppenbarligen blev intagen av flickornas berättelse, skrev i inledningen till sitt reportage att ”Må lektor Olsson, provinsialläkaren, juristerna och sjelfva stadsfiskalen förlåta mig. Jag kommer tillbaka med den underrättelsen att notisen i hufvudsak är sann”. Olsson skall alltså inledningsvis ha varit skeptisk till Storsjöodjurets existens – redan 1876 hade han lagt fram hypotesen om att Storsjöodjuret var en kolossal gädda – men blev förmodligen såsom disputerad zoolog med särskilt intresse för fiskar Östersunds främste auktoritet på Storsjöodjuret, vare sig han ville det eller ej, och från sin inledande skepsis kom han att göra en helomvändning och bli en fast troende på Storsjöodjurets existens. Detta föranledde honom att 1899 publicera den i inledningen nämnda texten för att ”söka den sannolikaste förklaringen för de underliga företeelserna i Jämtlands Storsjö.”

Olsson erkände i sin artikel sina tidigare dubier vad gällde Storsjöodjurets existens, men menade sig ha blivit övertygad om att det inte gick att ”utan vidare afvisa detta tal såsom grundadt uteslutande på synvillor, af fantasien utsmyckade iakttagelser eller till och med på afsiktligt bedrägeri. Någonting verkligt måste ligga till grund för berättelserna om djuret, hvilket upprepade gånger iakttagits af fullt trovärdiga personer, och detta stundom på nära håll.”. Hans undersökning byggde på 22 vittnesmål införda i jämtländsk dagspress, utifrån vilka han försökte dra slutsatser om djurets utseende och beteende, samt sökte att klassificera det vetenskapligt.

I sin text menade Olsson att djuret hade en längd på mellan 3,5 och 14 meter, med en kroppsbredd på ungefär en meter. Den glänsande blanka eller slemmigt fjällbeklädda kroppen var av varierande färg, men oftast mörk eller rödaktig. Till formen liknade det en upp- och nervänd båt eller en grov timmerstock, även om avvikande beskrivningar av djuret såsom liknande ”två à tre tunnor efter hvarandra” också förekom. Dess huvud liknande en hunds, och det hade korta framben eller fenor, samt långa bakben med simhud mellan tårna. Djuret rörde sig med mycket hög hastighet och uppträdde i allmänhet under sommaren vid klart och soligt väder.

Efter att sålunda ha sammanfattat Storsjöodjurets egenskaper gick Olsson över till att diskutera tänkbara förklaringar till djuret. Han förkastade tanken på att det hela skulle kunna röra sig om en synvilla då ögonvittnena var ”nyktra, aktade män och kvinnor”. Ej heller kunde han föreställa sig att Storsjöodjuret var ett dött föremål såsom en stock eller trädstam; mot detta skulle det faktum att djuret synts röra sig mot vinden tala. Istället menade han att det torde vara fråga om någonting levande. Han underkände sin tidigare hypotes om att djuret skulle vara en enorm gädda på grund av att många av observationerna skett på så pass nära håll att det vore omöjligt att förväxla en gädda med något annat djur, och samma invändning riktade han mot hypotesen att Storsjöodjuret endast skulle vara en rad med simmande sjöfåglar.

Framsidan på Storsjöodjuret : framställning af fakta och utredning

Som det sista ”vanliga” djuret tog han upp malen som en potentiell förklaring, men menade att de stora hastigheter som Storsjöodjuret kunde komma upp i inte passade in på malen, som ju var ”en ytterst trög fisk”. Slutligen tog Olsson upp den annars i sjöormssammanhang välkända hypotesen att det skulle kunna handla om ”en jätteödla, besläktad med de, som det tros, längesedan utdöda hafssaurierna”. Denna plesiosauriebaserade förklaring avfärdade han som något för långsökt: ”Emellertid finnes i de anförda berättelserna ingenting, som gör det nödvändigt för oss att antaga, det en jätteödla är Storsjöodjuret.”, som han uttryckte det.

Olssons förklaring till Storsjöodjuret var emellertid nästan lika märklig som den jätteödlehypotes han förkastade. 1893 hade den nederländske zoologen Anthonie Cornelis Oudemans publicerat ett arbete om ”den stora havsormen”, där han argumenterade för att detta djur egentligen var en enorm långsvansad säl, som han gav det vetenskapliga namnet Megophias megophias. Olsson menade att Oudemans ”stora havsorm” i mycket överensstämde med Storsjöodjurets egenskaper, och att de båda djuren därför förmodligen var släkt med varandra. Som exempel på sötvattenslevande sälar tog Olsson upp saimenvikaren i Finland och de ryska ladoga- och bajkalsälarna, och menade att om det fanns sötvattenssälar i andra delar av världen var det inte omöjligt att Storsjön också innehöll en tidigare okänd sälart. Hur denna säl, som att döma av Olssons beskrivning skulle vara större än en valross, lyckats hålla sig gömd fram till 1899 förklarade han inte, men menade i alla fall att ”djuren sannolikt äro få till antalet och att de för att kunna andas behöfva höja endast nosspetsen öfver vattnet”…

Reaktionerna på verket var blandade, men ingen förkastade det som direkt ovetenskapligt, utan såg det snarare som ett lärt inlägg i debatten bland många. Sydsvenskan och Aftonbladet nöjde sig med att endast referera artikelns innehåll, även om intendenten vid Bergens museums zoologiska avdelning, A. Apellöf, kände sig föranlåten att i sistnämnda tidning publicera ett debattinlägg där han kritiserade berättelsernas skiftande vittnesbörd om storsjöodjurets karaktär, och förde istället fram en egen hypotes om att djuret egentligen skulle vara timmerstockar som drevs fram av förruttnelsegaser. Sydsvenska Dagbladet prisade artikeln som en ”klar och upplysande utredning af frågans nuvarande ståndpunkt”, påpekade att de redan tidigare föreslagit sälar som en förklaring, men kritiserade Olssons ensidiga fokus på Oudemans ”märkliga arbete om den stora hafsormen”. Endast Hallandsposten var benägen att behandla det hela som ett skämt, och recenserade särtrycket med orden ”’Storsjöodjuret’ bör intressera. Det är ju så godt som ämnet för dagen. 16 illustrationer af sjöodjur och hafsvidunder, rysliga att skåda. Hu!”.

Epilog

Så här 120 år senare är det lätt att skratta gott åt Peter Olssons ”förklaring” till Storsjöodjuret, och göra oss lustiga över en vetenskapsman som började syssla med kryptozoologi och pseudovetenskap. Samtidigt skall vi komma ihåg att 1899 fortfarande var de stora upptäckternas tid, och Norrland var Sveriges sista ”exotiska” vildmark. Att upptäcka en tidigare okänd sälart av enorma proportioner i en av dess sjöar var kanske inte ett så pass absurt scenario då som idag. Och det är oavsett vad varken första eller sista gången som en annars aktad forskare låtit sig rivas med av allmän entusiasm och okritiskt gett sig in i vad som visat sig vara dålig forskning.

Storsjöodjuret fortsätter emellertid att fascinera. 1986 beslöt länsstyrelsen i Jämtlands län att fridlysa Storsjöodjuret och därmed göra det olagligt att döda, skada och fånga det, samt även att ”ta bort eller skada Storsjöodjurets ägg, rom eller bo”. 2002 ansökte en person om dispens för att samla in djurets ägg i uppfödningssyfte. Länsstyrelsen avslog begäran, och ärendet överklagades till miljödomstolen vid Östersunds tingsrätt. Denna avslog i sin tur överklagan med hänvisning till att den inte kunde pröva en fråga rörande fridlysning av en icke existerande djurart. Efter prövning av Justitieombudsmannen beslöt länsstyrelsen därför att häva fridlysningen år 2005. Frågan är dock hur mycket det hjälpte den presumtive uppfödaren att det nu var fritt fram att samla in Storsjöodjursägg? Sälar, även gigantiska sådana, föder ju som bekant levande ungar.

Henrik Ullstad
Arkivarie vid universitetsarkivet

Författaren önskar framföra sitt varma tack till arkivarie Fredrik Tersmeden, som först fäste hans uppmärksamhet på Peter Olssons artikel i särtrycksform, samt till Lukas Sjöström, för värdefulla kommentarer och förslag.