Från Malmö begav sig Andersen till sin planerade värd i Hyby, men bara några få dagar senare kom ihärdiga uppmaningar från Lund att man ville se honom i staden innan studenterna hann bege sig hem över påsken; detta då det var ”saa mange unge Mennesker der glædede sig til at gjøre mit Bekjendtskab”. Sagt och gjort: Andersens värd gav honom skjuts till studentstaden. Här bjöds han först på middag på Stadshuset vid Stortorget (vilket vid denna tid i stor utsträckning fungerade som hotell och restaurang) och därefter på te hos en änkefru ”der havde meget vakre Døttre”. Så långt tyckte nog Andersen att intresset för honom höll sig inom ganska rimliga proportioner. Men mycket mer skulle det följa! Vi lämnar ordet till Andersen själv i form av utdrag ur det brev han skrev några få dagar senare:
Klokken gik imidlertid til otte, da kom Digteren Strandberg og sagde at han vilde forberede mig paa, at om en halv Time kom Studenterne for at bringe mig et Hurra, jeg forsikkrer Dem, jeg rystede af Angest! jeg bad om vi ikke kunde faae dem herfra, jeg var jo dog endnu saa ung og havde udrettet saa lidt, men han sagde at det var bestemt; nu, hvor jeg ventede, som en arm Synder; da Klokken slog otte, jo jeg glemmer ikke den Langfredagaften, sagde Fruen, “der kommer Academien!” jeg saae ud og Gaden var sort af Mennesker; Studenterne, flere Hundrede vist, kom marscerende med Sang, de sloge en Kreds om Huset, jeg maatte gaae ud paa Trappen og i det jeg viiste mig blottede den hele Skare deres Hoveder, det gjorte et meget stærk Indtryk paa mig, mine Knæ næsten bævede.
Som representant för studenterna klev en magister Bernhard Cronholm fram och hyllade Andersens författargärning. Både hans romaner och hans dikter nämndes, men inte minst den aktuella pjäsen Mulatten, vilken enligt Andersens referat av Cronholm ”udtalt den store Tidens Idee: Aandens Seier!” Inför dess upphovsman ville nu ”Aandens Sønner […] knæbøie sig for Mesteren”; ord som följdes av ett rungande trefaldigt leve.
Det bör här nämnas att Cronholm troligen själv hade en inte obetydlig andel i Andersens idolstatus hos lundensarna. Han var nämligen inte bara student utan även publicist – för eftervärlden torde han inte minst vara känd som grundare av Snäll-Posten, föregångaren till dagens Sydsvenskan – och i den egenskapen hade han några månader tidigare skrivit till Andersen och bett denne om ett bidrag till en svensk-dansk litterär kalender kallad Hertha. Andersen, som vid tiden fått upp ögonen för den skandinavistiska rörelse som inte minst odlades bland universitetsstudenter i Danmark, Sverige och Norge, svarade med att skicka dikten ”Vi er eet Folk, vi kaldes Skandinaver”. Cronholm lät i sin tur den populäre kompositören och ledaren för studentsångarna i Lund, Otto Lindblad, tonsätta dikten och både text och noter publicerades i Hertha i januari 1840. För lundastudenterna var Andersen denna vår med andra ord inte bara känd som författare och en förkämpe för ”andens seger” utan även som någon som delade ett av deras stora ideal: den skandinavistiska förbrödringstanken.
Efter Cronholms anförande höll Andersen ett kort tal där han framhöll sin stora tacksamhetsskuld till studenterna – en skuld han hoppades att i framtiden kunna betala av – vilket följdes av ytterligare hurrarop innan Cronholm tog till orda igen och riktade en maning till den danske gästen: ”Naar snart Europa nævner den store Skald H. C. A., da glem ikke, at Studenterne [i] Lund vare de første, som offentligt bragte Dem en Hyldest De fortjener!”
Det gjorde han heller inte. I sina memoarer, Mit livs eventyr, som kom femton år senare, skildrar Andersen vilket ”dybt, uforglemmeligt Indtryk” denna ”første offentlige Hædersbeviisning” gjort på honom, men samtidigt hur rädd han där och då var att inte rätt förtjäna den:
[…] jeg stjelvede over alle Lemmer. Jeg kom ganske i Feber-Tilstand, da jeg saae den tætte Skare, Alle med deres blaa Møtser paa Hovedet [den lundensiska studentmössan hade vid denna tid mörkblå kulle], Arm i Arm at nærme sig Huset; ja, jeg havde en Udmygheds-Følelse, en saa levende Erkjendelse af mine Mangler, at jeg ligesom følte mig trykket til Jorden, idet man hævede mig; da de Alle blottede deres Hoveder, idet jeg traadte frem, havde jeg min hele Kraft nødig for ikke at briste i Graad. I Følelse af at være en saadan Hyldest uværdig, speidede mit Øie, om ikke hos Nogen gik Smiil om Munden, men jeg saae kun velvillige Ansigter, ellers vilde i dette Øeblik et tvivlsomt Smiil have slaaet mig den dybeste Vunde.
Studenterna blev tydligen varse Andersens oro och sökte lugna honom:
”Tænk ikke mere paa det! vær glad med os!” sagde et Par af de svenske Venner; de vare Alle saa muntre, men der var kommet en Alvor i min Sjæl; tidt er Erindringen om denne Aften vendt tilbage, og intet ædelt Menneske, der laser disse Blade, vil see Forfængelighed i, at jeg har dvælet saalange ved dette Livs-Moment”.
Upplevelsen i Lund delar i Andersens memoarer kapitel med succén på hemmaplan för Mulatten – två händelser vid den tidpunkt i hans liv som han beskriver som en vändpunkt: den tid då ”mitt rette Livs Foraar” – hans verkliga livs vår – började. Kanske kan man säga att det var här som den fula ankungen Andersen på allvar vågade börja tro att han kanske var en präktigare fågel än så?
|
|
