BizWizard Web page

”Ett fy fan vid tanken på lutfisk” : om ett bortglömt lundaoriginal från 1800-talets mitt

Överliggare är något som Lunds universitet har haft gott om, och deras namn skymtar förbi som skuggor från en förfluten punschdoftande tid; ”Den Siste Athenaren” Otto Steiman, Sam Ask, Adolf Herrlin – listan kan göras lång. Likaså har Lunds universitet haft gott om akademiska original, både sådana som gjort karriär, och sådana som aldrig ens tagit en examen. I detta nyhetsblad har min kollega Fredrik Tersmeden redan tidigare skrivit om sådana. Dessa överliggare och original har dock en sak gemensamt; de verkade alla på 1900-talet – eller i några fall under studentromantikens 1890-tal. Likväl fanns det så klart studentoriginal och överliggare innan sekelskiftet 1900, och det är om ett – numera bortglömt men på sin tid högst ryktbart – sådant denna artikel skall handla.

Erik August Torbjörnsson föddes i Okome i Halland den 24 april 1837. Hans far Erik Torbjörnsson var vicepastor och sedermera kyrkoherde i Enslöv – också det i Halland – medan modern hette Carolina Vilhelmina Muhl. Erik August kom från en om inte lysande så i alla fall respektabel släkt; hans farfars far Lars Torbjörnsson hade varit riksdagsman för bondeståndet och stod som sådan fadder för den blivande Gustav IV Adolf vid dennes dop. Han var Hattpartiets talmanskandidat i bondeståndet vid riksdagen 1771–1772, men blev utmanövrerad och slutligen ”med stor pluralitet för hela riksdagen utesluten ur ståndet”. Mindre lysande var kanske Erik Augusts farbror – som för övrigt också hette Lars Torbjörnsson – som studerade i Lund och till och med var Göteborgs nations kurator år 1816, men slutade sina dagar inspärrad på Kristianstads fästning som ”bedräglig gäldenär”.
Lars Torbjörnsson, Erik Augusts farfars far

Det var alltså en blandad kompott till familjebakgrund som tillfallit den unge man som skrevs in vid Lunds universitet och Göteborgs nation den 28 maj 1857. Allt syntes dock som att det skulle gå den unge Erik August väl i världen; han var begåvad, beläst, vältalig och försedd med ett ”reputerligt utseende” med ”mörka göteborgspolisonger”. Kanske ger dock redan hans i jämförelse med nationskamraterna något egendomliga handstil, bevarad i Göteborgs nations matrikel, en försmak av vad som komma skulle.

Erik August skulle studera teologi, och prästkallet låg säkerligen nära till hands för den allmänbildade ynglingen med vad som beskrevs som ”en flödande talegåva” och ”ett angenämt umgängessätt”. Under omständigheterna var det därför kanske Erik August förlåtet att han uppvisade några små egenheter, såsom vanan att gå omkring på Lunds gator med en cigarr i vardera mungipan. Åtminstone påverkade det inte hans sociala umgängesliv, dit den blivande professorn i teologi Carl Wilhelm Skarstedt – vars vitsigt anekdotiska och ironiska stil Torbjörnsson senare kom att om inte fullända så i alla fall framgångsrikt applicera – och den lundensiske färgarmagnaten Carl Otto Borg hörde. Den senare skall dessutom ha varit så förtjust i den unge teologen att han utan vidare gav denne flera större lån.

Erik Augusts studier kom emellertid av sig. Han var en flitig deltagare i studentlivet, där hans talarglädje fick särskilt utrymme vid studentaftnarna på AF-borgen. Där hölls bland annat övningsdisputationer, och Torbjörnsson sågs då gärna i talarstolen, försvarande ”någon för tillfället påhittad tes av mer eller mindre barock natur”. Där övriga talare nöjde sig med ett glas vatten ville Erik August prompt ha en sejdel ”bier”, och det säger sig självt att vältaligheten snabbt gick över i blixtrande svada när han blev emotsagd.

Torbjörnsson kom med andra ord mer och mer på glid och blev, som en författare uttrycker det, ”omöjlig att ha i möblerade rum”. Han avlade teoretisk-teologisk examen våren 1869 efter 12 års ”studier”, men mer än så blev det inte. Hans förfall skildras utmärkt av Ehrenfried Neander i dennes memoarer:

"Nåja, Thorbjörnsson gick där, gick där länge, och kom alltmer på dekis. De vördiga prästpolisongerna försvunno, och efterträddes av ett ovårdat helskägg. Dräkten blev pauvre, rocken utan knappar, hölls till livet av en gördel eller stundom ett rep. Innanför hade han instoppade böcker, småskrifter m. m. av sin lösa egendom. Han är väl konserverad, sade man hjärtlöst nog, "både uppstoppad och spritlagd"."

Trots sin ekonomiska och sociala situation höll Torbjörnsson stenhårt på sin studentvärdighet – bland annat uppträdde han fortsatt med studentmössa. Då han en gång hade lagt sig att sova i Akademiska Föreningens trappuppgång (med huvudet på en liten dyna som han brukade förvara innanför rocken) blev han utslängd av föreningens vaktmästare. Detta fick Torbjörnsson att komma i humör, och han lär ha vrålat ”vet hut dräng, jag är akademisk medborgare!”. En liknande historia berättas om en professorshustru, som vid Torbjörnssons besök tog honom för en tiggare och försökte köra ut honom, varpå Erik August förklarade sig vara ”Eric August Thorbjörnsson, sacri ministerii kandidat, tillhörande Göteborgs nation, som i sitt vapen har ett lejon, som gör se så här”, varpå den förorättade studenten räckte ut tungan!


Erik August Torbjörnssons idiosynkratiska handstil i Göteborgs nations matrikel

Erik Augusts leverne gick naturligtvis inte nationen, som då hade som ett av sina huvuduppdrag att se till att studenterna höll sig på dygdens smala stig, förbi. Vid hans inskrivningsnotis i nationens matrikel har en annan hand tillfört ordet ”rumorist” (ungefär ”upptågsmakare” eller ”bråkstake”), och nationens inspektor, professorn i teologi Carl Olbers, skall ha haft ett fasligt sjå med Torbjörnssons uppträdande. Ej heller Torbjörnsson skall ha varit särskilt glad i professor Olbers, och då några nationskamrater en gång påpekade för honom att han låg full i rännstenen utanför inspektors hus utbrast han, utan vidare tanke på sitt sorgliga tillstånd: ”fy fan, flytta mig då öfver till andra sidan!”

Som så många andra överliggare blev Torbjörnssons främsta problem snart pengar. Särskilt ryktbar är episoden då Carl Otto Borg försökte kräva Erik August på återbetalning av de ovannämnda lånen, men då försöket skedde på Tegnérsplatsen gestikulerade Torbjörnsson mot Tegnérsstatyn och exklamerade: ”Bracka, vågar du kräfva mig i den förevigades åsyn!”. Ej heller en skräddare, som försökte få en räkning betald, rönte bättre lycka hos Torbjörnsson (”Student och ergo efwigt hatare af alla både Akademiska och Oakademiska Medborgares i Universitetsstadskommunen Lund Småstadsbrackväsen som ock af denna Stads Persejernsteknikhydra” [författarens anmärkning: persejern = strykjärn]), som svarade skräddaren på sin mest vällärda svada att

"jag undanbeder mig af Eder, Dygdädle Herr Mästare i Persejernsteknik!, alla slags underwisningar i Moralfilosofi, Moralteologi samt allt hwad Moral heter, emedan jag inser att alla Edra bemödanden och försök i denna riktning gå ut på samt oswikligen utlöpa i det slutmåttet att i fullaste mått eller såsom den Romerske tänkaren sade, im amplissima forma, hwiket är, på swenska tolkadt, i full- och helgjutnaste gestalt tillförsäkra Eder såsom oafhängig egendom epitetet ”Asinus ad lyram”, det är, om man det uttyder, på svenska En hund på en basfiol.

Hwad åter angår Edra hotelser om lagsöknings werkställighet så afwaktar jag den med samma gudomliga lugn som den skyhöga klippan i hafwet wåg krusningarne som framkallas af en förlist och sprucken bondbåt."



Göteborgsposten rapporterar 4 maj 1881 om en av Torbjörnssons soaréer

Torbjörnssons främsta inkomstkälla under tiden han uppehöll sig i Lund var de små egenhändigt författade skrifter som han lät trycka upp och sälja. Deras titlar är många och någon slutgiltig lista finns nog inte – säkert har en hel del titlar också uppfunnits av andra och tillskrivits Torbjörnsson – men bland de oftast nämnda återfinns

• Venuskulten på Lunds gator
• Den till helvetet tum-, kum- och fumlande fyll-bylten eller den stukade gästgifvaren
• Den osnutna köksan eller ett fy fan vid tanken på lutfisk
• Den evigt vedergällande rättvisans menuettpolketterande taktpinne vid alla svinpälsars yttersta hundfröjd

Det gick även att prenumerera på verk han förr eller senare skulle bli klar med. Bland dessa – måhända ofullbordade – skrifter kan man särskilt nämna

• De lärde gnidarne – eller – den inpiskade snål- och hjärtlöshetens rävaktige åsnor i en måhända missbrukad lärdoms – gudaktighets – statsmanna – och ekonomie – fraselogi tillhopavirkad, för att icke säga tillhopalappad lejonriddaredräkt
• Publicisten – eller – hjärta som en hyena, som en struts, som en skorpion, och huvud som en nors, som mops, som tallstrunt – eller – som en falsk hallstämpel, ett missvisande timglas, en bedräglig kryddkrämarevåg

 eller varför inte...

• Håll trut, Vet hut!

Torbjörnsson förekommer för sista gången i studentkatalogerna 17 år efter sin inskrivning, år 1874, varefter han gav sig av för att finna sin lycka utanför universitetsstaden. Sina småskrifter bar han fortsatt med sig, men utökade nu sina inkomstkällor genom att avhålla så kallade ”deklamatoriska soiréer”, där han läste upp olika texter – ofta imponerande långa – ur minnet, för att sedan dels hålla ett fritt av publiken valt föredrag, dels hålla en ”disputation” över något av ämnena.

Vid föreläsningsturnéns  början 1874 läste Torbjörnsson upp tre stycken av Esaias Tegnér; ”Tal vid jubelfesten 1817”, ”Svea” och ”Carl den XII”, men mot slutet  hade denne ”Sacri Ministerii Candidatus atque Liber Studiosus, Lundensis, Gothoburgensis, det är Sakri Ministerii Kandidat och Fri Studerande, det vill säga student, af Göteborgska Landskapsföreningen wid Kongliga Carolinska Universitetet i Lund” utökat repertoaren till nio nummer, bland vilka ”Biskop Agardhs glänsande snillrika och berömda tal om qwinnan” och ”Marseljäsen tolkad av Karl Vilhelm Strandberg” kunde räknas. Hur dessa föredrag mottogs av åhörarna vet vi inte, men en bonde på en kreatursmarknad i Halland skall i alla fall, efter att ha hört Torbjörnsson tala, ha sagt att ”Det blir allt en faselig bra prest af Torbjörnsson med tiden!”. Och ett bättre omdöme kan väl en teologstudent inte begära!


Man skulle kunna tro att Erik Augusts saga slutade där, men Torbjörnssons vana trogen innehåller den ytterligare några förvånande vändningar. Mot slutet av livet gjorde nämligen denne överliggare en fullständig 180-graderssväng och blev avlönad talare vid en godtemplarloge i Göteborg (och, får man därför anta, nykterist!). Hur denna omvändelse gick till skulle man allt bra gärna vilja veta, men just därom tiger källorna. Vad vi vet är emellertid att Torbjörnsson inte var stillsam ens vid sitt dödsögonblick; han avled, som studentnationsgenealogen Carl Sjöström uttrycker det, ”i vestibulen å Göteborgs jernvägsstation, vid en Goodtemplarutflygt, 4 mars 1886”.  

Denna artikel hade egentligen inte varit komplett utan ett fotografi på Torbjörnsson, men något sådant har författaren tyvärr, trots ivriga efterforskningar, inte lyckats hitta. Likväl kan följande målande beskrivning till viss grad ersätta ett dylikt. Om inte annat så ger det en bra bild över hur denne vidunderlige överliggare, kolportör, talare och pamflettist tedde sig på 1870-talet:

"Gammal grå, slokig storm öfver en flintskallig hjässa; genomborrande ögon, dito glasögon, som hänga ned på en toppröd näsa; cyniskt skägg, tunna läppar, hvilka ständigt äro i rörelse och slå ihop med ett ljud, ej olikt klappträns; stor blårandig ylledyk, virad dubbel kring halsen; iklädd tre öfverrockar, af hvilka den yttersta är en grå sammetspalletå; jämntjock kring lifvet; behängd med tvänne digra skinnväskor, innehållande broschyrer, akademiska statuter samt diverse matvaror; benkläder af obestämd färg, nedtill instuckna i ett par sjumils bottfårer: knölpåk i högra handen."

Text: Henrik Ullstad
Arkivarie vid universitetsarkivet
samt Philosophiae Magister atque Liber Studiosus, Lundensis, Hallandus, det är Filosofie Magister och Fri Studerande, det vill säga student, af Halländska Landskapsföreningen wid Kongliga Carolinska Universitetet i Lund.

Författaren önskar framföra sitt varma tack till Fredrik Tersmeden och Mikael Falk för litteraturuppslag, goda diskussioner och scanning av arkivmaterial, samt till Lukas Sjöström för vänlig hjälp med korrekturläsning.


Ps. Erik August Torbjörnssons namn stavas olika beroende på vem som skriver och när. Vissa texter stavar Erik med C, och ibland ingår det ett H i efternamnet, där J stundom är utbytbart mot I. Författaren har valt att konsekvent normera stavningen av hans namn till den variant som används i texten.