Lundensaren Historisk_text

Lundensarna och Frankrike – en kärlek som svalnade

Kyrkogatan med Hotell Altona (andra byggnaden från höger) på 1880-talet. Bildkälla: Universitetsbiblioteket.

I december 1870 ställdes ett antal lundastudenter inför ett principiellt och moraliskt dilemma. De utgjorde ett kamratgäng, främst med förankring i Smålands nation, som ursprungligen brukat träffas och spela kort ihop, men som ur detta kommit att utveckla ett eget litet studentikost ordenssällskap, fullt av parodiskt högstämda ritualer och pampiga titlar. Ursprungligen hade man varit så få att sällskapets sammankomster hade kunnat äga rum hemma hos medlemmarna, men ganska snart hade man valt in så många nya ordensbröder att man var tvungen att söka sig lokaler på stan för sina möten. Nu var ett sådant planerat att äga rum på hotell Stadt Altona på Kyrkogatan, och det var detta som försatte ordensbröderna i en besvärlig situation: kunde man verkligen ha sitt kapitel på ett sådant etablissemang?

Det var inte kvaliteten på vare sig förtäringen eller servicen man tvekade inför – Altona var ett av Lunds ”mest gouterade värdshus” och dess krögare Thor Andersson så känd för sitt artiga bugande att man skämtsamt refererade till det som ”Thors bockar” – nej, det var namnet. Passade det sig att, detta år för jämnt 150 år sedan då Preussen och ett antal andra tyska stater militärt krossat och förnedrat Frankrike, gå på en krog med ett tyskt namn (Altona är som bekant en förstad till Hamburg)?

Lundastudenterna – en del av ”Nordens fransmän”

I sällskapets protokoll refererades till brödernas tveksamhet, ”franska som de voro”. Därmed avsågs förstås inte att de rent konkret var fransmän, men att de alltså kände en stark samhörighet med Frankrike, den förlorande parten i 1870 års fransk-tyska krig. Och det var inget som utmärkte blott denna lilla specifika grupp studenter. Axel Kock, blivande professor i nordiska språk och Lunds universitets rektor 1911–16, blev student just krigsåret 1870 och har senare berätta om de stämningar han mötte i den tidens Lund:

Universitetets medborgare, studenter lika väl som professorer, voro nästan alla ivriga förfäktare av Frankrikes sak. Vid studentfesterna höllos hänförda tal för Frankrike, och mången gång sparade man ej heller på tillvitelser mot Preussen. Unisont sjöng man marseilläsen både på Akademiska Föreningen och på Lundagård.

Detta var sympatistämningar som också sträckte sig långt utanför Lund och studentvärlden. Kock konstaterade generellt att ”de svenskar, som önskade tyskarna framgång, voro lätt räknade”. Som förklaring till denna hållning nämnde han bland annat att svenskarna

[…] sågo i fransmännen framför allt den ’fina’ nationen, folket med de stora historiska minnena, hvilket med sin rika andliga och materiella odling gick i spetsen för Europas länder. Dessa – menade man – hade till god del Frankrike att tacka för sin kultur. Icke få svenskar smickrade sig väl också med att ’Nordens fransmän’ egde en viss andlig frändskap med ’Söderns’.

Den profranska stämningen låter sig också utläsas i Lunds då dominerande tidning, Lunds Weckoblad, i vars spalter ett stort antal universitetslärare regelbundet medverkade, och vars hållning alltså i mycket kan antas spegla den som även fanns inom akademin. Vid krigsutbrottet i juli 1870 talade tidningen i beundrande ordalag om en ”stark och enig stämning hos franska folket”, om den ”franska armén med sina strålande stora forntidsminnen” och om hur det nu handlade om att ”låta wapnen afgöra om Europas tyngdpunkt ligger i Berlin eller i Paris”. Att sympatierna låg på Paris sida är tydligt. Att segern, snabbt och förkrossande, gick till Berlin vet vi i historiens backspegel.

Inledningen till Lunds Weckoblads långa artikel den 19 juli 1870 med anledning av krigsutbrottet. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

Professor med ofullkomlig tyska

Att lundaakademikerna även språkligt var mer orienterade mot det franska än det tyska, därom talar två utländska vittnesmål från året före fransk-tyska kriget. 1869 gästades Lund nämligen av såväl den franske arkeologen Henri Martin som av den tyske författaren Gustav Rasch, och båda har efterlämnat reseskildringar från sina besök. Medan fransmannen Martin nöjt kunde rapportera om att den berömde zoologen och arkeologen Sven Nilssons ”vackra arbete om Skandinaviens primitiva invånare skall översättas till franska till gagn för europeisk vetenskap” så blev tysken Rasch’ möte med en annan dåtida känd professor, Carl Georg Brunius, språkligt besvärligt:

Att förstå varandra var emellertid svårt. Den höga åldern hade försvagat hans hörsel; dessutom talade han tyska mycket ofullkomligt. Äntligen lyckades jag på franska klargöra mitt önskemål för honom.

Att franska under mitten av 1800-talet betraktades som det uppenbart viktigaste utländska moderna språket i Lund speglas också i den språkutbildning som universitetet förmedlade. Ända sedan 1600-talet hade man hållit sig med så kallade ”språkmästare”, praktiskt inriktade lärare, ofta av utländsk bakgrund, som förmedlat kunskaper i ett eller flera levande europeiska språk. Tittar man på innehavarna av dessa tjänster under 1800-talet (fram till 1862 då de helt togs bort) kan man konstatera att medan det närmast utan uppehåll fanns en språkmästare i franska så var det endast 1842–50 som det också fanns en i tyska.

Endast under en begränsad period 1842–50 hade Lunds universitet språkmästare i såväl franska som tyska. Språkmästarna räknades inte till de ”riktiga” akademiska lärarna utan sorterade, tillsammans med lärare i musik, dans, teckning och fäktning, under den mer praktiskt inriktade lärarkategorin ”exercitiemästare”. Bild ur Lunds akademis katalog, vårterminen 1843. Bildkälla: Universitetsarkivet.

En anledning till att språkmästarposterna togs bort var att universitetet under 1800-talet även fått en professur i ämnet moderna språk (eller ”nyeuropeisk lingvistik” som det formellt hette). Den omfattade förvisso samtliga de tre språken engelska, franska och tyska, men var man från universitetsledningens sida nog ansåg att fokus borde ligga speglas i villkoren då professuren skulle återbesättas omkring 1840. De sökande till tjänsten ålades då att författa en akademisk avhandling på franska, medan kunskaperna i de båda övriga språken endast skulle styrkas genom några kompletterande ”Aforismer eller Theser på Tyska eller Engelska språken” (litet ironiskt är det därför att tjänsten i slutändan gick till en person vars främsta inriktning var mot just engelska, Shakespeareöversättaren Carl August Hagberg). Ett annat tecken på franskkunskapernas primat är att man, när man 1863 reformerade och byggde ut en av universitetets dåvarande examina, preliminärexamen för blivande ämbetsmän, införde franska som enda obligatoriska moderna språk häri.

Ett alltmer tysktalande språkrör

Latin hade fram till 1800-talets mitt alltjämt varit det självklara språket för strikt vetenskapliga publikationer och inte minst för akademiska avhandlingar. 1852 års nya universitetsstatuter hade dock öppnat för att avhandlingar generellt fick skrivas på svenska, och rent allmänt gjorde modersmålet vid denna tid en framryckning inom universiteten. Detta blev mycket tydligt när universitetet 1864 lanserade en ny, vetenskaplig årsskrift med blandade artiklar och uppsatser; detta bland annat i syfte att underlätta för yngre universitetslärare att meritera sig genom vetenskaplig publicering. En genomgång av samtliga bidrag i de fyra första årgångarna (1864–67) visar att av totalt 60 artiklar var hela 52 författade på svenska och endast sex på latin. De två återstående var dock skrivna på franska, och andelen bidrag på andra moderna språk skulle successivt komma att öka under de närmaste åren, på ett sätt som på 1890-talet skulle få universitetsbibliotekarien Elof Tegnér att nöjt konstatera att årsskriften genom sina bidrag ”på de moderna kulturspråken” blivit ”högskolans vetenskapliga språkrör till den lärda världen”.

Men en titt i innehållsförteckningarna i senare årgångar av årsskriften visar inte bara på en allmän internationalisering utan även på ett förändrat fokus inom det internationella perspektivet. Redan vid en genomgång av årgångarna 1875–78 låter sig denna förskjutning anas. Alltjämt är majoriteten av artiklarna (15 av 28) på svenska, medan de latinska bidragen sjunkit till endast två. Bidragen på utländska levande språk är däremot hela elva, och av dessa är en majoritet – sex mot fem – på tyska, ett språk som inte ens figurerat i de tidiga årgångarna. Än tydligare blir denna nya språkliga inriktning om man tittar på de generella översikter över de akademiska lärarnas publicerade skrifter (årsskriftsartiklar och doktorsavhandlingar oräknade) som universitetet från och med läsåret 1875/76 började publicera i sin årliga verksamhetsberättelse. Under de tre läsåren fram till 1877/78 förtecknas här totalt 172 olika bidrag – allt från tjocka lärda verk och läroböcker till kortare tidskriftsartiklar – av vilka 128 är på svenska, hela 27 på tyska men endast åtta på franska (samt därtill totalt nio spridda artiklar på latin, danska och spanska; engelskan hade däremot ännu inte vunnit något insteg i den lundensiska vetenskapsprosan). Mest tydlig är trenden att skriva på tyska hos naturvetarna; som exempel kan tas fysikern Victor Bäcklund, vilken i princip enbart publicerade sig på detta språk.

Men även bland humanisterna finner man verk på tyskt tungomål, såsom filosofen Borelius talande betitlade Skandinavien und Deutschland (1876). Något hade uppenbart hänt på mindre än tio år!

Hedersdoktor på ny utrikespolitisk kurs

Det Frankrike dåtidens lundensare hållit på 1870 hade varit Napoleon III:s pampiga kejsardöme, en dominerande europeisk stormakt, manifesterad mot omvärlden genom spektakulära arrangemang som världsutställningarna i Paris 1855 och 1867. Det besegrade Frankrike som fanns kvar efter kriget var däremot en tilltufsad republik – i dåtidens monarkitunga Europa närmast en statsvetenskaplig anomali – därtill internt sargad efter att man våren 1871 slagit ned den revolutionära Pariskommunen och en del andra lokala uppror som följt i krigets spår. Det var ingalunda självklart att detta nya Frankrike skulle väcka samma beundran, vare sig lokalt bland sydsvenska akademiker eller på den allra högsta nivå i landet. Sveriges kung (tillika hedersdoktorn vid Lunds universitet) Oscar II, tillträdd två år efter kriget, må ha haft nästan bara franska anor, men i sin utrikespolitik tittade han definitivt mindre mot Paris och mer mot Berlin, huvudstaden i det nya, enade tyska rike som blivit resultatet av segern över Frankrike; Europas nya stormakt, inte bara militärt och politiskt utan även inom vetenskap och industri. 1875 avlade Oscar ett officiellt besök hos den tyske kejsaren Wilhelm I, vilket av historikern Folke Lindberg beskrivits som ”det utan jämförelse viktigaste” steget i en dåtida svensk utrikespolitisk omorientering:

Det var under detta [besök] som konungen i retoriska vändningar av påfallande värme gav uttryck åt sin och sitt folks sympati för det tyska riket, deklarerade sin solidaritet med Bismarcks antikatolska politik och inför statssekreteraren Bülow framkastade tanken på en allians mellan de Förenade rikena [Sverige-Norge] och Tyskland till skydd mot det ryska hotet.

2627 Bild 4%3b Oscar II bes%c3%b6ker kejsar Wilhelm 600

Oscar II (till häst i bildens vänstra del) på sitt officiella besök hos den tyske kejsaren Wilhelm I 1875. Besöket blev en tydlig yttre markering av Sveriges nya orientering mot Tyskland. Bildkälla: Oscar II och hans tid – En bokfilm (Stockholm 1936).

Bakom Sveriges nya ”resoluta omläggning” till fördel för Tyska riket stod förstås inte kung Oscars ensam, men den kunglige hedersdoktorn var, enligt Lindberg, ”en verksamt pådrivande faktor”, och undersåtarna i det oscarianska Sverige synes tämligen snabbt ha gillat och rättat in sig i den nya ordningen. Inte minst inom utbildning och vetenskap kom det tyska inflytandet – såväl språkligt som idémässigt – i stor utsträckning att dominera ända fram till andra världskriget. Vi har redan sett hur snabbt tyskan fick en stark ställning bland vetenskapliga skrifter från Lunds universitet; ett annat, mer vardagligt anekdotiskt vittnesmål utgörs av ännu en reseberättelse från en fransk lundabesökare, en monsieur L. Marcot. När denne år 1885 gästade staden hade han det allra största besvär att finna någon som han kunde göra sig förstådd med på sitt modersmål, och lämnade Lund förbannande ”Babels torn och språkförbistringen”.

Altonas minne

En som definitivt gladdes åt förändringen var vårt vittne från 1870 års stämningar, Axel Kock. Han hade själv nämligen redan då stått på den andra sidan: ”Jag åter sympatiserade redan då obetingat med Tyskland”, skriver han med tillägget att han särskilt hoppats på ”att det tysktalande Elsass åter måtte politiskt förenas med sitt forna moderland”. Det hade där och då varit en klart inopportun hållning. Kock talade om hur han ”ofta nog [måste] söka försvara denna uppfattning mot ivriga franskvänner” och hur han som ett resultat av sin avvikande uppfattning kunde ”känna sig i viss mån isolerad”. Det var rimligen en isolering som han inte behövde känna av ett eller ett par decennier senare. Nästa gång Frankrike och Tyskland stod i pansar mot varandra – första världskriget – var stämningarna de motsatta. En dåtida student, Thorild Dahlgren, var 1915 med och grundade en förening med namnet ”L’Amité franco-suèdoise”, men konstaterade att han därvid var ”en av de mycket få hemmasvenska inbjudarna och stiftarna”; majoriteten var exilsvenskar bosatta i Frankrike.

Hur gick det då med ordensbröderna i artikelns inledning? Jo, de svalde sin stolthet och genomförde trots allt sitt kapitel på Stadt Altona, och gick inte under för det. Tvärtom: deras orden – som lystrade till namnet ”Sällskapet CC” – fortlever faktiskt än i dag. Numera behöver dess bröder dock inte bekymra sig huruvida det är rätt eller inte att hålla kapitel på Altona, ty källarmästare Anderssons etablissemang revs 1897 för att ge plats åt Sparbankens magnifika palats. Namnet lever likväl kvar: hela kvarteret heter i dag Altona.

Fredrik Tersmeden
Arkivarie vid Universitetsarkivet (och tillträdande Stormästare i Sällskapet CC)