I sällskapets protokoll refererades till brödernas tveksamhet, ”franska som de voro”. Därmed avsågs förstås inte att de rent konkret var fransmän, men att de alltså kände en stark samhörighet med Frankrike, den förlorande parten i 1870 års fransk-tyska krig. Och det var inget som utmärkte blott denna lilla specifika grupp studenter. Axel Kock, blivande professor i nordiska språk och Lunds universitets rektor 1911–16, blev student just krigsåret 1870 och har senare berätta om de stämningar han mötte i den tidens Lund:
Universitetets medborgare, studenter lika väl som professorer, voro nästan alla ivriga förfäktare av Frankrikes sak. Vid studentfesterna höllos hänförda tal för Frankrike, och mången gång sparade man ej heller på tillvitelser mot Preussen. Unisont sjöng man marseilläsen både på Akademiska Föreningen och på Lundagård.
Detta var sympatistämningar som också sträckte sig långt utanför Lund och studentvärlden. Kock konstaterade generellt att ”de svenskar, som önskade tyskarna framgång, voro lätt räknade”. Som förklaring till denna hållning nämnde han bland annat att svenskarna
[…] sågo i fransmännen framför allt den ’fina’ nationen, folket med de stora historiska minnena, hvilket med sin rika andliga och materiella odling gick i spetsen för Europas länder. Dessa – menade man – hade till god del Frankrike att tacka för sin kultur. Icke få svenskar smickrade sig väl också med att ’Nordens fransmän’ egde en viss andlig frändskap med ’Söderns’.
Den profranska stämningen låter sig också utläsas i Lunds då dominerande tidning, Lunds Weckoblad, i vars spalter ett stort antal universitetslärare regelbundet medverkade, och vars hållning alltså i mycket kan antas spegla den som även fanns inom akademin. Vid krigsutbrottet i juli 1870 talade tidningen i beundrande ordalag om en ”stark och enig stämning hos franska folket”, om den ”franska armén med sina strålande stora forntidsminnen” och om hur det nu handlade om att ”låta wapnen afgöra om Europas tyngdpunkt ligger i Berlin eller i Paris”. Att sympatierna låg på Paris sida är tydligt. Att segern, snabbt och förkrossande, gick till Berlin vet vi i historiens backspegel. |
|