Lundensaren_historisktext_april

Äktenskap i Theorin : en lundensisk kärleksskandal från 1878

En lundensisk stadsläkare, en dansk diktare, och en pappersfabrikants dotter bor under samma tak – det skulle kunna vara inledningen på ett dålig vits, men är i själva verket början på ett kärleks- och triangeldrama som skakade Lund under andra halvan av artonhundratalet. Arkivarien vid universitetsarkivet Henrik Ullstad skriver om en äktenskapsskandal som slog sönder familjer, krossade en lovande karriär, och vars efterdyningar kändes i många år därefter.

Den 7 juni 1865 höll Filosofiska fakulteten vid Lunds universitet magisterpromotion. 31 unga män skulle erhålla lagerkransen och kreeras till philosophiae doctores et artium liberalium magistri. Det var en för tiden mycket stor mängd promovendi, men i promotionsprogrammet förklarade promotorn, professorn i österländska språk Carl Johan Tornberg, urskuldande att det inte var fråga om ”någon eftergifvenhet å facultetens sida i fordringarne för candidatexamen” utan att ”anledningen till candidaternas tillväxande antal böra sökas i den hängifvenhet åt fachstudier, som, sedan den nya examensstadgans tillämpande, förvandlat candidatexamen ifrån ett allmänt humanistiskt lärdomsprof till en ensidig pröfning i några få specialämnen”.

Listan över de nypromoverade låter mer eller mindre som ett akademiskt who’s who från mitten av artonhundratalet; där återfinns den blivande professorn och polarforskaren Sven Berggren, den framtida juristprofessorn vid Lunds universitet Pehr Assarsson, skalden Esaias Tegnérs två sonsöner Esaias och Elof (varav den förste skulle komma att bli ledamot av Svenska akademien och den senare mångårig chef för UB), lundabiskopen i vardande Gottfrid Billing, författaren till Lincolnvisan Hans Henric Hallbäck, den 1892 utnämnde ledamoten av Svenska akademien och ordbokschefen Knut Fredrik Söderwall, och sist men inte minst den blivande docenten i zoologi och erkände experten på storsjöodjur Peter Olsson. Akademiskt och kulturellt tunga efternamn som Tegnér, Schartau och Sturzen-Becker samsas med de mer alldagliga Svensson och Göransson. Och allra sist i raden av promovendi står en av denna artikels huvudpersoner: 23-åringen Gustaf Robert Alfons Theorin.

Förste stadsläkare i Lund

Alfons Theorin föddes i Hasslöv i södra Halland, alldeles vid gränsen till Skåne, den 20 augusti 1841. Hans föräldrar var prosten Carl Gustaf Lönblad Theorin (som i sin tur var systerson till den kände gymnasten Per Henrik Ling) och Angelique Charlotte Virgander. Alfons kom till Lund år 1861 och skrevs, då Halland tillhörde Göteborgs stift och Hallands nation grundades först 1928, in i Göteborgs nation. Han avlade filosofie kandidatexamen 8 april 1865 och disputerade den 29 maj samma år, endast tio dagar innan promotionen. Hans avhandling var uppenbarligen inspirerad av hans hembygd, då den bar titeln Växtgeografisk skildring af södra Halland.

Avhandlingsämnet till trots var det dock inte inom botaniken som Alfons kom att fortsätta sin bana – istället var det medicinen som kom att fånga hans intresse. År 1873 avlade han medicine licentiatexamen med en uppsats betitlad Om partus arte praematurus och bytte i samma veva från Göteborgs nation till Skånska nationens första (Lunds) avdelning – varför är obekant. Två år senare, år 1875, promoverades han till medicine doktor på en avhandling som intressant nog också hette Om partus arte praematurus, och tillträdde året efter tjänsten som förste stadsläkare i Lund.

Gift med tre barn

På bilden: Alfons Theorin

Theorins framtid såg nu ljus ut. Han hade två doktorsexamina på fickan och en prestigefylld tjänst som stadsläkare. Han hade även rönt framgång i privatlivet; år 1869 hade han gift sig med Elise Gustafsson och med henne fått tre barn, sönerna Carl Gustaf Axel och Per Henrik Fredrik Leonard, samt dottern Maria Christina Charlotta. Men snart skulle händelser i ett annat land krossa hans framgångar och dra olycka över den unge läkaren.

Samma år som Theorin fick sin lagerkrans avlade en artonårig dansk yngling studentexamen i Köpenhamn. Hans betyg var inte särdeles vackra, men så hade den unge mannens håg alltid stått mer till diktning och måleri än till läxläsning. Hans namn var Holger Henrik Herholdt Drachmann.

Holger och Polly

På bilden: Holger Drachmann

Holger Drachmann, som föddes 1846 i Köpenhamn som son till en marinläkare, levde ett oroligt liv med många omsvängningar. I sina första barnaår gjorde han, enligt sin syster, inte mycket mer än att ”spise og sove og kun vaagnede op af denne vegeterende Tilværelse, naar det var Lejlighed til Slagsmaal”, en bana som han fortsatte under sin korta tid som student vid Köpenhamns universitet – bland annat blev han utesluten ur Studenterforeningen på grund av ett förargelseväckande brev ställt till styrelsen. Han lämnade snart Köpenhamns universitet och började istället studera till marinmålare vid Kunstakademiet, en utbildning som han dock inte slutförde på grund av konflikter med akademiens ledning. Istället flyttade den unge konstnären till Bornholm för att måla, där han också snart förlovade sig med den sextonåriga Vilhelmine Erichsen. De gifte sig år 1871. I samma veva började Holger Drachmann att slå sig in på poesins bana, där han anslöt sig till Georg Brandes och den radikala vänsterfalangen. Hans ämnesval gjorde honom emellertid impopulär bland de borgerliga kretsarna, varför hans tavlor började sälja dåligt. Den försämrade ekonomiska situationen gjorde att äktenskapet med Vilhelmine först blev ansträngt och sedan rämnade slutgiltigt kort efter att deras enda barn – en dotter – fötts i november 1874.

Separationen från hustrun tog hårt på Drachmann, som inledde en nästan halvtannat år lång kringflackande tillvaro i Europa. När han återvände till Danmark 1876 återupptog han kontakten med en ungdomskärlek från skolferierna; Polly Culmsee, gift Thalbitzer. Polly var dotter till en pappersfabrikant och hade två små barn med sin make, med vilken hon levde i ett olyckligt äktenskap. Holgers och Pollys återupptagna bekantskap blossade snabbt upp i lidelsefull förälskelse och ”i de dybe Skove ved Bredden af Esrom Sø tilsvor han hende evig Kærlighed”, som Drachmanns biograf Lauritz Nielsen uttryckte det.

Systern fick duga

På bilden: Polly Culmsee

Den ”evige Kærlighed” blev dock snart solkad när Drachmann – övertygad om det ohållbara i situationen – reste utomlands och träffade Pollys syster Emmy Culmsee i Hamburg. I brist på Polly fick systern duga, och Nielsen konstaterar torrt att Drachman ”skrupelløst leget med den unge Piges Følelser”. Situationen komplicerades snart av att Drachmann fick underrättelse om att Polly var gravid med hans barn, och han reste snabbt tillbaka till Danmark och började smida planer med Polly; så fort barnet var fött och hon återhämtat sig skulle de ansöka om var sin skilsmässa, fly utomlands och där invänta upplösandet av sina respektive äktenskap.

Barnet, dottern Gerda, föddes i juni 1877. Oturligt nog för Drachmann var det i princip endast Pollys make som inte insåg hur det hela låg till, och för att undvika småstadsskvallret återvände diktaren utomlands. Utan Drachmann föll Polly till föga och berättade hela historien för sin make i januari 1878, och han förlät henne. Drachmann lät sig dock inte snuvas så lätt, utan han återvände hastigt till Danmark, övertygade åter Polly att följa med honom, och de flydde i februari landet i syfte att ta sin tillflykt till Paris.

De kom emellertid inte till Paris. Skandalen briserade omedelbart, och Pollys redan svaga hälsa sviktade, vilket gjorde en längre resa omöjlig. Istället slog sig den lilla familjen ner i Sverige för att förskaffa Polly läkarvård tills hon var stark nog att resa utomlands. Den stad i Sverige där de hamnade var ingen mindre än Lund, och då Polly behövde läkarvård sökte Holger Drachmann upp en svensk läkare han en gång träffat på ett naturforskarmöte i Köpenhamn; stadsläkaren Alfons Theorin.

Den 12 mars 1878 skrev Drachmann till sin vän Otto Borchsenius om Pollys hälsoläge att ”En Ven af mig her, Dr. Theorin […] mener, at Sygdommen (en indre Lidelse) kan blive langvarig. Jeg er saameget mere altsaa tvungen til at gaa i foreløbig Kvarter her og dele mig mellem mit Arbejde som Forfatter of som Sygepasser”, och i knappt en månad vakade både Drachmann och Theorin över Polly och hennes dotter.

Inneboende hos lundaläkaren

I april började dock skandalen och skötandet av Polly att tära på Drachmann. Den fjärde april skrev han till Frederik Hendriksen att ”min Ven, Dr. Theorin her, der er inde i mine Forhold, har været i Bekymring for mit Helbred, of min Nattesøvn og Appatit er saa forstyrret at det nu er mig, der bliver vaaget over, mig, der maa have Morphium forat kunne sove”; diktaren låg fortfarande i en uppslitande skilsmässa med sin första hustru, det danska kulturetablissemanget vände honom ryggen, och att ta hand om en sjuk älskarinna och ett litet barn (”Sygdom, Flytning, Amme- og Barnepigevrøvl”, som Drachmann uttryckte det) kan inte ha bidragit till hans välbefinnande. Från att endast ha varit Pollys läkare kom Theorin alltså att ta hand om både hennes och hennes älskares hälsa, och snart var både Drachmann och hans älskarinna inneboende hos lundaläkaren.

Mot slutet av april hade Drachmanns hälsa förbättrats till den grad att han kunde arbeta – något som uppmuntrades av Theorin; ”skriv, eller bli galen!” skall han ha sagt enligt det ovan anförda brevet från 4 april – och den danske skribenten lämnade sin älskarinna och dotter i Theorins vård för att resa till Paris och skriva tidningsreportage om den världsutställning som ägde rum där. Under hans frånvaro fördjupades emellertid förhållandet mellan den gifte stadsläkaren Theorin och hans patient, och de förälskade sig i varandra.

Så snart den snuvade skriftställaren fick reda på hur förhållandena utvecklats i Lund reste han hem, men då hade Polly och doktor Theorin redan flytt staden. Åtföljd av sin svåger Nils Juel-Hansen följde Drachmann efter de flyende tu, hann upp dem i Oslo, och lyckades så småningom övertyga Polly att följa med honom tillbaka till Danmark. Deras lycka blev dock kort, och i augusti lämnade Polly slutgiltigt Drachmann för att vara med Theorin.

Theorins situation var nu, trots hans nyfunna tur i kärlek, allt annat än avundsvärd. Han hade lämnat sin hustru och sina tre barn för att ge sig in i ett äktenskapsbrottsligt otrohets- och triangeldrama, och det torde ha stått klart för den 37-årige läkaren att hans situation i Lund var ohållbar och att hans rykte i lärdomsstaden förmodligen aldrig skulle återhämta sig. Redan i slutet på juni hade han därför begärt och beviljats avsked från sin tjänst som stadsläkare. Istället hade han sökt tjänsten som provinsialläkare i Sveg, långt från skandalens lundensiska epicentrum. Alfons och Pollys tid i Sveg skulle emellertid bli kort; de fick två barn (Charles Holger Waldemar Alphons år 1879 och Signe år 1881), men Alfons dog den 27 januari 1881, bara dagar efter Signes födsel.

Vad hände sedan?

Så vad hände sedan? Drachmann tog, sin vana trogen, sin tillflykt till Hamburg och återupptog sin förbindelse med Pollys syster Emmy. Av oklar anledning tog hon inte illa upp av hans förhållande med hennes syster, utan blev tvärtom, sedan hans skilsmässa slutförts, hans hustru. De adopterade hans och Pollys dotter Gerda och fick ytterligare barn, men Drachmann övergav henne år 1892 till förmån för en svensk sångerska. Han ingick, efter att förhållandet med sångerskan tagit slut och han skiljt sig från Emmy, sitt tredje äktenskap 1903. Hans diktning kom med tiden att bli allt mer uppskattad i hemlandet, och när han avled av lunginflammation den 14 januari 1908 räknades han som en av Danmarks största skalder. Nordisk familjebok beskriver hans författargärning i beundrande men ambivalenta termer:

Det danska språket har väl knappt ljudit starkare, böljat skönare, dragit bredare linjer och klingat mer folkligt nationellt än från D:s lyra. Men man hör icke sällan missljud. Skalden saknar nämligen en väsentlig egenskap: tuktad smak, och den härligaste strof kan oförmodadt vanställas af en platthet.

Polly gifte sig för sin del med assuransdirektören Per Isac Gårdlund i Stockholm, med vilken hon fick ytterligare två barn innan hon avled 8 maj 1900. Hennes och Theorins dotter Signe Bergner-Alm äger idag viss ryktbarhet som kinaresenär och kvinnosakskämpe, och en bok – Flickebarnet Signe – har getts ut om hennes barndom. Theorins och Pollys son Waldemar Gårdlund (som tog adoptivfaderns efternamn) gick i sin biologiska faders fotspår och blev läkare – kanske mest känd för att ha grundat Socialmedicinsk tidskrift – och genom dennes son, professorn i internationell ekonomi Torsten Gårdlund, återvände familjen till det lärosäte där farfadern en gång disputerat om södra Hallands flora.

Skandalens efterspel

På bilden: Per Henrik Fredrik Leonard ”Baron Thamm” Theorin

Affären Theorin, Drachmann och Culmsee hade dock ett sista tragiskt efterspel. Theorins hustru Elise dog inte långt efter Alfons, den 21 maj 1881, och hennes barn togs hand om släktingar. Sonen Per Henrik Fredrik Leonard sattes i läroverk i Skara. På långfredagen 1893 stal han 188 kronor från komministerbostaden i Skara och anlade en brand i en papperskorg för att dölja brottet. Trots att det inledningsvis verkade som att han skulle komma undan med stölden – bland annat fick han en belöning på 10 kronor för sitt flitiga arbete vid brandsprutan under släckningsarbetet! – avslöjades han av sin nyvordna och för en läroverkslärjunge säkerligen atypiska tillgång på pengar. Han föll till föga, erkände, och dömdes till 3,5 års straffarbete, vilket han avtjänade på Malmöhus fästning. Efter sin frisläppning i februari 1896 fortsatte ”skolynglingen Theorin” sin brottsliga bana, men nu som bedragare under namnet ”baron Thamm”. I augusti 1896 dömdes han åter till fängelse, men i november samma år kunde han, genom släktingars bistånd, lämna landet som sjöman med destination Transvaal.

Så var den sorgliga äktenskapsskandalens saga all. Den hade krossat en lovande läkarkarriär och två äktenskap, skingrat två familjer i var sitt land, lett till två (får man anta) förtidiga dödsfall, och fört en yngling in på brottets bana. I en annan värld hade kanske namnet Theorin varit ett av de stora samhälleliga och akademiska efternamn som annars fyller listan över 1865 års promovendi. Nu är det blott en fotnot sist i listan. Kanske sammanfattas skandalens omfattning bäst genom Lunds Weckoblads hårda men måhända rättvisa dödsruna över filosofie och medicine doktorn Gustaf Robert Alfons Theorin:

Det lif, som här släcktes, hade till en början gifvit rika löften om sig, så vidt sådana kunna byggas på ungdomligt mod och rastlöst stäfvande att nå det föresatta lefnadsmålet. Med då tiden kom att löftena borde infrias och frukterna uppsamlas, trädde istället i dagen en orolig äflan och något öfverspändt i hvarje verksamhetsyttring, hvarvid allt oftare lemnades å sido nästan all hänsyn. Till beklagande sällade sig snart anledning till anklagelse, och så vardt en bana, i sin första början mer än vanligt ljus, förmörkad mindre eller snarast icke på grund af ogynsamma yttre omständigheter än i följd af bristande allvarsfull uppfattning af lifvets pligter och öfverskattning af den egna kraften. Men äfven sådan denna lefnadssaga utvecklade sig, har den något att lära såsom ett ”gif akt!” och en varning. Frestelserna inifrån äro stundom starkare än de yttre. Dock – vi må hoppas, att hans dom, som ensam eger rätt att döma, blifver mildare än eftermälet bland dem, som ännu vandra här och för hvilka det synes svårt att nu finna den försoningens slöja, som eljes gerna kastas öfver ett slutadt vandringslopp.

Henrik Ullstad
Arkivarie vid universitetsarkivet

Författaren vill uttrycka sitt varma tack till arkivarie Robert Iwenstam för vänlig hjälp vid framtagande av arkivhandlingar, samt till Lukas Sjöström och Fredrik Tersmeden för deras utmärkta insatser som korrekturläsare. Författaren står också i tacksamhetsskuld till tidskriften Byahornet, som i nummer 2 2012 innehöll artikeln ”En vilsekommen skolgosses framfart i Skåne 1896”, i vilken han först fick nys om skandalen i fråga.