Lunds Universitet
1813 Lunds universitet C2r RGB
Lundastudenten som inspirerade den svenske Anakreon
3038 Bild 1%3b Fredmans sa%cc%8anger 1791 (KB)
Försättsbladet till 1791 års utgåva av Fredmans sånger. Kanske hade dessa och andra dikter aldrig kommit till om Bellman inte haft en inspirerande lärare från Lund? Bildkälla: Litteraturbanken/Kungliga biblioteket.
Knappast någon av våra svenska nationalskalder är så intimt förknippad med Stockholm som Carl Micahel Bellman. Född och uppvuxen på Södermalm skulle han som vuxen flytta mellan många olika adresser, men i princip aldrig utanför huvudstadens tullar. Inte heller gjorde han några mer omfattande inrikes resor och hans livs enda utlandsresa gick inte längre än till Norge (om den alls blev av; enligt vissa teorier var den bara en bluff för att komma undan fordringsägare). Bellman hade också mycket begränsade erfarenheter av den akademiska världen. Visserligen skickades han till Uppsala som 18-åring, men blev bara kvar vid universitetet i knappt två månader. Likväl skulle icke blott en akademiker utan därtill en sådan från det avlägsna Lunds universitet spela en viktig roll för ”den svenske Anakreon” under hans formativa år. Claes Ludvig Ennes hette han.

Det är Bellman själv som berättar om Ennes i den ”lefvernesbeskrifning” han författade medan han på äldre dagar satt i bysättningshäkte för obetalda skulder. I skildringen av sin barndom redogör han för de många informatorer (privatlärare) hans föräldrar anlitat för honom. Somliga får ett skapligt omdöme av den forne eleven, andra däremot raka motsatsen – däribland ”en vid namn Swaliung, den ingen agtade” och en Höckert som ”slog mig på fingerstumparna med linialen” – men sedan kommer den uppenbara favoriten i raden:

Mig valdes till Informator ett Genie vid namn Clas Ludvic Ennes; hvilken genom mig befordrades hos Salig Kungen till Pa[s]torat i Skåne och Östra Herrestad. Där lärde jag att af honom hantera Apollos' lyra; under hans inseende har jag författat flere bref och poesier, och bland dem 1755 Öfversättningar af psalmer i Halliske psalmboken, som med flere bref på tyska, ängelska, italienska och fransyska lära förvaras hos Presid[enten]. Rosenadler i dess biblioteque hemma.

Vem var då denne man, vars lärarinsatser nästan fyra decennier senare fick Bellman att formulera sig så entusiastiskt?
En prästson av oklar härkomst
Enligt den egna familjetraditionen skall Claes Ludvig Ennes ha varit av skotskt blod, närmare bestämt stammande från den vittförgrenade adelsätten och klanen Innes. Om så verkligen är fallet diskuteras än i dag i olika släktforskarfora, men det enda som säkert tycks gå att säga är att den svenska släktens äldste anfader var en viss Johan Ennes som på 1630-talet kom från tyska Ostfriesland till Helsingborg, där han bedrev handel, bland annat med vin. Detta var när Skåne ännu var danskt, och som Johan Ennes avled strax före freden i Roskilde hann han aldrig bli svensk undersåte. Det blev däremot hans son med samma namn, som flyttade näringsverksamheten till Landskrona. Han skall bland annat ha sålt proviant till Carl XI:s flotta och lånat svenska staten pengar, ”ej tillfullo återbetalta” vid hans död 1712. Denne Johan Ennes den yngre hade åtta söner. Vissa av dem fortsatte med de borgerliga köpmannanäringarna, men minst tre sökte sig nya banor: Enne och Barthold Ennes blev militärer, brodern Caspar präst. Oavsett dessa mycket olika livsval drogs de alla tre in i Carl XII:s krig – Enne och Barthold som officerare, Caspar som fältpräst – och alla tre hamnade de så småningom i fångenskap, om än under olika omständigheter. Medan de båda krigarna togs av ryssarna befann sig Casper med fältmarskalken Magnus Stenbock i Holstein-Gottorp när denne tvangs kapitulera och hamnade i dansk fångenskap. Ennes skall ha erbjudits att åka hem, men valde frivilligt att stanna hos Stenbock.

Åter i Skåne efter kriget erhöll Caspar Ennes tjänsten som kyrkoherde i Sövde och Blentarp, där han, enligt den gamle lundaalumnen Severin Cavallins herdaminne, skall ha utmärkt sig som en man ”med naturlig qwickhet, goda studier, intagande umgängesgåfwor, fromt sinnelag och gudfrucktigt hjerta” samt därtill lika slängd i att predika på tyska som på svenska. Här gifte han sig också 1723 med handlardottern Anna Granskog från Karlskrona. Äktenskapslyckan blev dock tämligen kort: blott åtta år efter bröllopet avled Caspar Ennes, efterlämnande inte bara en ung änka utan även sex raskt födda små barn – däribland vår huvudperson Claes Ludvig, blott fyra år vid faderns död.

Änkekyrkoherdinnan Ennes fann sin räddning på ett vid tiden inte ovanligt sätt inom prästeståndet: hon lät sig ”konserveras”, det vill säga gifte sig med makens efterträdare. Denne hette Olof Wennersten och var nog, åtminstone vad barnens utbildning anbelangar, en mycket lämpad styvfar. Han skall tidigt ha visat ”ogemen qwickhet”, och hade inte bara legat många år i såväl Uppsala som Lund utan även gjort utrikes resor och arbetat som privatlärare. Under några år hade han till och med varit extra ordinarie professor i teoretisk filosofi i Lund och därefter i tio år rektor för Malmö latinskola. Av detta kan man sluta sig till att han inte längre var någon ungdom när han tillträdde som präst och gifte sig med Claes Ludvigs mor. Närmare bestämt var han redan 48 år, och som hans hälsa därtill var klen avled han redan åtta år senare. För Claes Ludvigs del innebar detta att han vid 14 års ålder blivit faderlös för andra gången.  

3039 Bild 2%3b Ennes i LUs matrikel 1720 49
Ennes inskrivningsuppgifter i Lunds universitets matrikel för 1739. Ennes – med de latiniserade förnamnen Claudius Ludovicus – står som andra namn uppifrån. Bildkälla: Lunds universitetsarkiv.
Mångårig student med litterära talanger
Vid styvfaderns död hade Claes Ludvig dock redan lämnat föräldrahemmet. Två år tidigare, 1739, hade han blott 12-årig skrivits in vid det universitet där såväl hans far som styvfar tidigare läst: Lunds. Tyvärr finns hans inskrivningshandlingar – med information om hans tidigare utbildning – inte bevarade i Universitetsarkivet, men i universitetets matrikel finns en notering att Ennes hade åtnjutit undervisning av Åke Kiellbeck, en prästvigd magister från Lund.

Ennes kom att tillbringa totalt tolv år vid universitetet. Om de första av dessa vet vi tyvärr mycket litet eftersom de så kallade terminstabellerna – listor över sina medlemmar och deras studier som nationerna varje termin lämnade in till universitetet – är mycket sporadiskt bevarade från 1740-talets första hälft. Under decenniets senare del blir källäget dock bättre, och man kan se att Ennes bland annat följde de föreläsningar som några av tidens mest framstående och berömda lundaprofessorer höll: naturforskaren och historikern Kilian Stobaeus, historikern Sven Bring (senare Lagerbring) och juristen David Nehrman (senare Ehrenstråle). En annan föreläsare vars namn dyker upp flera gånger är Sven Johan Munthe, professor i grekiska och orientaliska språk. Denne var också preses (och troligen i praktiken författare) såväl när Ennes 1748 ventilerade en övningsavhandling som när han tre år senare disputerade för magistergraden. Den senare avhandlingen behandlade, utifrån ett antal citat ur Bibeln, frågan huruvida en kung har sin makt från Gud direkt eller endast indirekt – ett ämne som nog kunde vara politiskt hett i frihetstidens Sverige.

I juli 1751 promoverades Ennes till magister (dåtidens filosofie doktor), men verkar ha dröjt sig kvar vid akademin någon tid även efter detta. I december samma år höll han nämligen ett högtidstal när universitet officiellt firade kung Adolf Fredriks kröning. Detta visar att Ennes hade hunnit få rykte som en yngling med formuleringsförmåga, men så hade han vid det laget också redan fått ett antal dikter tryckta. I Lunds universitetsbiblioteks gamla lappkatalog över tillfällespoesi finns totalt tio alster av Ennes upptagna, och tre av dem härrör redan från studietiden. Äldst är en dikt som han författat redan som fjortonåring i samband med styvfaderns död 1741. Den är närmast skriven som ett slags dialog: inledningsvis uttrycker skalden sin och övriga efterlevandes sorg, men sedan övergår han till att göra sig till tolk för den döde, som uppmanar dem att inte sörja. Det sker bland annat med orden ”Så låten dock nu bli min swarta aska fuckta / Med ögonskåre-salt […]”. För den som kan sina Fredmans epistlar är det svårt att inte få associationer av ordvalet. Redan i såväl ingress som text till epistel nr 1 förekommer ju maningen ”Fukta din aska”, och senare, i epistel nr 77, återkommer den i formen ”Gamla Fredman vil fukta sin aska”. Alldeles bortsett från att innebörden hos de båda skalderna är mycket olika – begråtandet av en avliden hos Ennes, alkoholindränkandet av den egna stofthyddan hos Bellman – vore det nog dock för mycket att tro att Bellman i dessa epistlar skall hå låtit sig inspireras av sin lärares ungdomsverk.

3040 Bild 3%3b Ennes dikt o%cc%88ver sin styvfar (UB)
Omslaget till Ennes gravdikt över styvfadern Olof Wennersten 1741. Bildkälla: Lunds universitetsbibliotek (foto: artikelförfattaren).
Ennes dikt över styvfadern var tryckt av akademiboktryckaren i Lund, men torde väl ha framförts i hemförsamlingen Sövde. Detsamma gäller en annan gravdikt fem år senare. Nu var den avlidna en betydelsefull adelsdam i hemtrakten, assessorskan Petronella Catharina Bille (1680–1746), änka efter lundaprofessorn Thomas Ihre. Utifrån det faktum att namnet Bille vid tiden även kunde stavas Bilde väver Ennes elegant in en ordlek kring begreppet ”bild” i sin dikt, vilken slutar sålunda:

Gå niut då Ewigt nögd then Förmohn at få byta,
Alt Tårar uti Frögd, alt Kors i ostörd Ro!
Nu har Tu Kronan nådt! Nu kan Tig sält [sällhet] ej tryta;
Ty ewigt får Tu hos det Högsta Goda bo:
Tin BILD thet enda blir, hwaraf wi här få skryta
Then skal likt Phoenix ur sin ädla aska gro:
Så länge BILDER fins och Dygden har sin trefnad,
Skal Tu vår Förbild bli, En Regel för wår Lefnad.

Ett dödsfall med konsekvenser
Generellt dominerar griftekväden bland Ennes tillfällesdikter. Ytterligare ett sådant författade han 1754, och då över en person som nog stått honom betydligt närmare än fru Bille. Den avlidne var en nioårig adelsgosse, friherre Nils Hästsko Reuterholm, vars informator Ennes vid tiden var. Unge Reuterholms död var dock inte bara något som gav Ennes ännu ett tillfälle att fatta pennan, den kom även att förändra hans liv. Vid tiden för dödsfallet var familjen Reuterholm – och därmed sonens lärare – nämligen på väg att flytta till Finland. I och med sonens bortgång behövdes dock inte längre någon informator; Nils enda i livet varande syskon var bara ett år gammalt (två år senare fick paret Reuterholm dock ännu en son som levde till vuxen ålder, nämligen den sedermera beryktade grå eminensen i Gustaf IV Adolfs förmyndarregering Gustaf Adolf Reuterholm – men det en helt annan historia). Claes Ludvig Ennes blev alltså kvar i den västra rikshalvan, och vad mer: han behövde en ny lärartjänst. Och det var då som paret Johan Arndt och Catharina Bellman i Stockholm lyckligtvis också behövde en ny privatlärare till sin son Carl Michael!

Ennes och Bellman synes ha tillbringat runt två år ihop som lärare och elev: från någon gång hösten 1754 till november 1756. Bellman var då mellan 14 och 16 år gammal och hade som nämnts betat av en försvarlig rad andra lärare tidigare, men alltså ingen som gjorde sådan succé som Ennes. Av Bellmans citerade minnesbild framgår att Ennes undervisning främst var inriktad på språk och skrivande, såväl på vers som på prosa. Att den blivande skalden själv ansåg att det därvid var Ennes som lärt honom ”hantera Apollos' lyra” har vi hans eget ord på, men går detta även att utläsa ur Bellmans faktiska poetiska produktion? Bellmansforskaren Torkel Stålmarck som studerat detta närmare konstaterar att Ennes gärna använde ett versmått med tioradiga strofer som på 1740-talet populariserats av Olof von Dalin (en annan lundaalumn). Just detta tycks dock inte ha slagit an på Bellman som bara använder detta versmått i totalt tre dikter i sin rika produktion. Desto hellre nyttjar han en vers med åtta rader per strof, och även denna finns faktiskt företrädd även hos Ennes (se strofen ur dikten över fru Bille för exempel). Utöver det rent metriska kan Ennes även ha utövat ett mer allmänt tematiskt inflytande på sin elev. Under tiden i Stockholm lät Ennes nämligen publicera två anonyma aktuella, satiriska dikter över företeelser i tiden: en om ”Wecko-Skrifter” och en om ”masqverader”, och när sedermera hans elev – också han anonymt – debuterade som diktare i tryck var det med ett alster i samma stil: Tankar om Flickors Ostadighet (1758).

Från en skald i vardande till en äldre kulturman
När denna dikt kom ut hade Ennes sedan snart två år lämnat det bellmanska hemmet. Närmast därefter hade han tagit en ny tjänst som privatlärare, denna gång åter i en adlig familj, närmare bestämt hos friherre Carl Funck. I nästa steg skulle Ennes dock svinga sig än högre upp i aristokratin och därtill, för första gången, få arbeta med en vuxen och inte barn. Efter att ha blivit prästvigd 1758 tillträdde han nämligen sensommaren detta år en tjänst som huskaplan hos greve Carl Gustaf Tessin.

Tessin, vid denna tid 63 år gammal, hade en diger bana bakom sig. Han hade varit överintendent med ansvar för fullbordandet av Stockholms slott, svensk diplomat i Wien och Paris, överstemarskalk hos kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika samt riksråd och kanslipresident – dåtidens motsvarighet till statsminister! Han delade också med Ennes erfarenheten av att ha varit lärare; i Tessins fall för ingen mindre än kronprinsen, den blivande Gustaf III. Icke att förglömma var Tessin även en kulturpersonlighet av stora mått, inte minst inom konsten. Under sitt arbete med Stockholms slott hade han lagt grunden för vad som skulle bli Konstakademien, och själv var han en stor samlare av främst måleri, teckningar och grafik. Han hade även breda naturvetenskapliga intressen som han bland annat odlade i samarbete med ytterligare en lundalumn: Linné (på tal om Lund kan för övrigt nämnas att Carl Gustaf Tessins far, Nicodemus Tessin d y, varit kansler för universitetet där 1705–1728).

När Ennes kom i Tessins tjänst hade denne dragit sig undan hovet och storpolitiken och ägnade det mesta av sin tid åt vittra sysslor på sitt älskade och vackert inredda slott Åkerö i Sörmland. För en bildad och litterärt intresserad ung man som Ennes – han var vid tillträdet 31 – bör det ha varit en mycket stimulerande miljö att vistas i, även om vi vet ganska litet om hur hans tid hos Tessin mer exakt tedde sig. Tessinkännaren Sigrid Leijonhufvud har dock skrivit att den gamle greven – som själv verkat som tillfällesskald – kunde roa sig med att ”anställa en tävlan med magistern [Ennes] om bästa översättningen av en latinsk stenstil eller några franska strofer, det kunde också hända, att Ennes satte på vers något prosastycke av Tessin, som han fått del av”. Generellt menar Leijonhufvud att Tessins anteckningar från denna tid, den så kallade Åkerödagboken, ”röjer, en viss kritik till trots, ömsesidig uppskattning av vittra förtjänster excellensen och magistern emellan”. För detta talar även det faktum att Tessin behöll Ennes hos sig i åtta år och därunder även hjälpte honom till en titel som extra ordinarie hovpredikant.

Det finns inget säkerställt porträtt av Ennes, men kanske gömmer han sig i en bokillustration från tiden hos Tessin. Det är museimannen Marshall Lagerquist som i en artikel menat att det nog är ”excellensen och magistern” som har fått bilda förebilder för ”Le Vieillard et son Secretaire” (den gamle mannen och hans sekreterare), en av flera handmålade illustrationer till en samling sedelärande historier i Tessins samling, utförd av dennes ”huskonstnär” Olof Fridsberg.

3041 Bild 4%3b Olof Fridsberg%3b Den gamle och hans sekreterare%2c 1763 (Commons)
Olof Fridsbergs akvarell av ”den gamle mannen och hans sekreterare”, ett förmodat dubbelporträtt av greve Tessin och hans kaplan Claes Ludvig Ennes. Bildkälla: Wikimedia Commons.
Åter till Skåne i skolans och kyrkans tjänst
Ennes började nu närma sig 40 och tycks, fullt förståeligt, ha ansett att tiden var kommen att skaffa sig ett mer fast arbete och bilda familj. Med Tessins hjälp försökte han erövra ett antal kyrkoherdetjänster, dock utan framgång. Bättre gick det att med början hösten 1766 få en tjänst som lärare vid samma skola i Malmö där hans styvfar en gång varit rektor. Således återetablerad i sin hemprovins gifte sig Ennes två år senare med rådmansänkan Helena Charlotta Morell och blev på kuppen styvfar till en inte obetydlig barnaskara.

Uppenbarligen hade Ennes dock ingen lust att förbli en skolfux resten av livet. Han fortsatte därför att söka prästbefattningar och fick nu hjälp av sin tacksamme elev från två decennier tidigare: Bellman. När denne fick veta att Ennes 1774 sökte Östra Herrestads pastorat skrev han inte bara en utan två dikter till inflytelserika personer vid Gustaf III:s hov för att verka för sin gamle lärares sak. Den ena gick till den kunglige sekreteraren Elis Schröderheim och var tämligen burleskt formulerad. Ennes framställs här delvis mer som en Bacchi än en Kristi stridsman, men Bellman framhåller också hans poetiska kvaliteter: ”Än röjes i hans sång en Ungdoms eld och yra”. Därför bör han frälsas ”utur ett tvång af skol-pedanterie” och få Herrestad. Den andra dikten, ställd till hovstallmästaren Adolf Fredrik Lewenhaupt, lyfter mer fram dels Ennes betydelse för Bellman själv, dels hans torftiga levnadsomständigheter:

Mig Apollo sändt till eder,
At befrämja ömt ett verk.
Ädle Leijonhufvud! märk,
Hvad min vänskap af er beder!
Hjelp en quick och åldrig Man,
Som en mängd af Snillen vårdar,
Och som, trött, i Zions gårdar
Ingen lycka vinna kan.

Han är den, som lärt mig tala
Guda-språket rätt och lätt
På anacreontiskt sätt,
Vid champagne-vinets dvala.
Nu den Mannen i sin nöd,
Ber en nådig Kung så dela,
At, fast allt må honom fela,
Ej hans Barn må sakna bröd.

I sina självbiografiska anteckningar tillmätte Bellman själv dessa två utslag av poetisk lobbyverksamhet stor betydelse, nämligen att Ennes ”genom mig befordrades hos Salig Kungen till Pa[s]torat i Skåne och Östra Herrestad”. Men se, där minns Bellman fel: Ennes fick aldrig Östra Herrestad! Det var först tre år och ett antal andra försök senare som Ennes, utan hjälp från sin gamle elev, erövrade en annan (och troligen magrare) församling: Röke och Torup. Kanske blev det inte vad han hoppats. Enligt Cavallins tidigare citerade herdaminne skall Ennes som församlingspräst med tiden ha visat ”en beklaglig benägenhet för spirituosa”. I en modernare översikt över det skånska prästerskapet konstateras att även om denna benägenhet var beklaglig så var den kanske ”inte oförklarlig” i detta ”isolerade pastorat där mentaliteten var mycket olik den som rådde i Stockholm under hans bästa år”.  

Claes Ludvig Ennes avled i Röke den 21 mars 1791, samma år som Bellman publicerade Fredmans sånger. Den forne eleven – tretton år yngre än Ennes – hade då bara fyra år kvar att leva. Även om han under dessa som synes bevarade sin gamle lundensiske lärare i ljust minne tvingas man konstatera att en annan lundaalumn samtidigt gjorde sitt bästa för att fördunkla skaldens sista år. Till Bellmans umgänge i Stockholm hörde nämligen en viss krigsfiskal Enoch Nobelius, född i Tommarp och student i Lund 1761, och det var denne herre som 1794 såg till att ”den svenske Anakreon” för obetalda skulder hamnade som fånge på Stockholms gäldstuga. Å andra sidan: hade Bellman inte hamnat där hade han kanske aldrig börjat författa den ”lefvernesbeskrifning” där han vittnar om sin tacksamhet mot lundensaren Ennes!
Text: Fredrik Tersmeden
Arkivarie vid Universitetsarkivet

Med varmt tack till Carina Burman. Icke blott var det Burmans bok Bellman. Biografin (Stockholm 2019) som först fäste min uppmärksamhet på Ennes existens. Hon har också haft vänligheten att förse mig med av Torkel Stålmarcks artikel om Ennes i Bellmansstudier 22 (2005) som varit en viktig källa till delar av denna artikel.

152 Lunds universitet L RGB