Ennes började nu närma sig 40 och tycks, fullt förståeligt, ha ansett att tiden var kommen att skaffa sig ett mer fast arbete och bilda familj. Med Tessins hjälp försökte han erövra ett antal kyrkoherdetjänster, dock utan framgång. Bättre gick det att med början hösten 1766 få en tjänst som lärare vid samma skola i Malmö där hans styvfar en gång varit rektor. Således återetablerad i sin hemprovins gifte sig Ennes två år senare med rådmansänkan Helena Charlotta Morell och blev på kuppen styvfar till en inte obetydlig barnaskara.
Uppenbarligen hade Ennes dock ingen lust att förbli en skolfux resten av livet. Han fortsatte därför att söka prästbefattningar och fick nu hjälp av sin tacksamme elev från två decennier tidigare: Bellman. När denne fick veta att Ennes 1774 sökte Östra Herrestads pastorat skrev han inte bara en utan två dikter till inflytelserika personer vid Gustaf III:s hov för att verka för sin gamle lärares sak. Den ena gick till den kunglige sekreteraren Elis Schröderheim och var tämligen burleskt formulerad. Ennes framställs här delvis mer som en Bacchi än en Kristi stridsman, men Bellman framhåller också hans poetiska kvaliteter: ”Än röjes i hans sång en Ungdoms eld och yra”. Därför bör han frälsas ”utur ett tvång af skol-pedanterie” och få Herrestad. Den andra dikten, ställd till hovstallmästaren Adolf Fredrik Lewenhaupt, lyfter mer fram dels Ennes betydelse för Bellman själv, dels hans torftiga levnadsomständigheter:
Mig Apollo sändt till eder, At befrämja ömt ett verk. Ädle Leijonhufvud! märk, Hvad min vänskap af er beder! Hjelp en quick och åldrig Man, Som en mängd af Snillen vårdar, Och som, trött, i Zions gårdar Ingen lycka vinna kan.
Han är den, som lärt mig tala Guda-språket rätt och lätt På anacreontiskt sätt, Vid champagne-vinets dvala. Nu den Mannen i sin nöd, Ber en nådig Kung så dela, At, fast allt må honom fela, Ej hans Barn må sakna bröd. I sina självbiografiska anteckningar tillmätte Bellman själv dessa två utslag av poetisk lobbyverksamhet stor betydelse, nämligen att Ennes ”genom mig befordrades hos Salig Kungen till Pa[s]torat i Skåne och Östra Herrestad”. Men se, där minns Bellman fel: Ennes fick aldrig Östra Herrestad! Det var först tre år och ett antal andra försök senare som Ennes, utan hjälp från sin gamle elev, erövrade en annan (och troligen magrare) församling: Röke och Torup. Kanske blev det inte vad han hoppats. Enligt Cavallins tidigare citerade herdaminne skall Ennes som församlingspräst med tiden ha visat ”en beklaglig benägenhet för spirituosa”. I en modernare översikt över det skånska prästerskapet konstateras att även om denna benägenhet var beklaglig så var den kanske ”inte oförklarlig” i detta ”isolerade pastorat där mentaliteten var mycket olik den som rådde i Stockholm under hans bästa år”.
Claes Ludvig Ennes avled i Röke den 21 mars 1791, samma år som Bellman publicerade Fredmans sånger. Den forne eleven – tretton år yngre än Ennes – hade då bara fyra år kvar att leva. Även om han under dessa som synes bevarade sin gamle lundensiske lärare i ljust minne tvingas man konstatera att en annan lundaalumn samtidigt gjorde sitt bästa för att fördunkla skaldens sista år. Till Bellmans umgänge i Stockholm hörde nämligen en viss krigsfiskal Enoch Nobelius, född i Tommarp och student i Lund 1761, och det var denne herre som 1794 såg till att ”den svenske Anakreon” för obetalda skulder hamnade som fånge på Stockholms gäldstuga. Å andra sidan: hade Bellman inte hamnat där hade han kanske aldrig börjat författa den ”lefvernesbeskrifning” där han vittnar om sin tacksamhet mot lundensaren Ennes! |