Lundensaren_dec2020_historisktext

"My dear Freund": ett akademiskt levnadsöde

Ynglingen

Den 18 januari 1871 föddes det tyska kejsardömet när Wilhelm I av Preussen utropades till tysk kejsare. Litet mer än tre månader senare föddes denna artikels huvudperson. Julius Freund, som alltså var årsbarn med sitt land, såg således dagens ljus den 23 april 1871 i Marburg an der Lahn, en universitetsstad i Hessen.

Julius föräldrar var urmakaren och juveleraren Salomon Freund och dennes hustru Rosalie Haas. Det har inte varit möjligt för författaren att utröna familjen Freunds ekonomiska status, men då Julius sattes i Königliches Gymnasium (nu Gymnasium Philippinum) i hemstaden torde familjen ha haft de ekonomiska resurserna att ge sonen en utbildning. Ej heller var de fattigare än att Julius, efter studentexamen vid påsken 1889, kunde börja studera vid sin hemstads universitet, Philipps-Universität Marburg. Vid universitetet ägnade Julius sin uppmärksamhet främst åt språkvetenskapen, och studerade bland annat tysk och klassisk filologi, men även historia och filosofi. Han slöt sina studier med en statsexamen i juli 1894.

Innan Freund kunde fortsätta sin karriär fanns det emellertid ett litet hinder som varje tysk man var tvungen att klara av, nämligen den obligatoriska värnplikten. I oktober 1894 ryckte han därför in vid den elfte hessiska jägarbataljonen som enårsfrivillig (Einjährig-Freiwilliger). Även i valet av värnpliktsförhållanden tycks vi kunna skönja att urmakar- och juvelerarsonen inte kom från fattiga omständigheter; enårsfrivilliga förväntades försörja sig själva under sin värnplikt, och för att kunna antas som sådan så krävdes det att rekryten genomgick ett kunskapsprov. I gengäld kunde den enårsfrivillige, vars utbildningsbakgrund antogs göra det lättare för honom att lära, slippa undan med endast ett års värnplikt och vara förvissad om att bli officer (eller i vart fall underofficer) i reserven. Möjligheten till denna förkortade värnplikt var således i hög grad en fråga om klass, pengar, och utbildning.

Valet av militär enhet torde ha varit enkelt för rekryten Freund; den elfte hessiska jägarbataljonen var förlagd i Marburg och mycket synlig i staden. Bataljonens musikkår spelade vid stadens fester, och dess officerare torde ha varit kända medlemmar av stadens elit. Bataljonens insatser i fransk-tyska kriget hyllades genom minnesmärken i trakten, och förhållandet mellan stad och bataljon skall ha varit gott. Till saken hörde också att det var långt ifrån ovanligt för studenter i Marburg att söka sig just till stadens bataljon för att tjäna sitt år som enårsfrivilliga.

Soldater från elfte hessiska jägarbataljonen år 1895 vid invigningen av minnesmärket efter slaget vid Wörth.

Med värnplikten fullgjord var det dags för Julius Freund att skaffa sig ett arbete. Då han studerat språk torde läraryrket ha legat nära till hands, och 1895 inträdde han vid Königliches Friedrichsgymnasium i Kassel för sitt första provår som lärarkandidat. Redan innan hela provåret var över tog han dock avsked därifrån, ty den unge lärarkandidaten hade på något sätt fått reda på att en finare tjänst än den som gymnasielärare hade öppnats, och det i ett annat land.

Lektorn

En annan tysk akademiker som inte tjänat sin tid i det militära var Moritz Weinberg. Weinberg hade innehaft tjänsten som lektor i tyska vid Uppsala universitet sedan januari 1895, men var på höstterminen år 1896 tvungen att återvända till Tyskland för att fullgöra värnplikten. På något sätt fick Julius Freund reda på detta, och utnämndes till vikarierande lektor i tyska i Uppsala under Weinbergs frånvaro. Kanske fick Freund rent utav reda på vakansen genom Weinberg? Denne – som var året äldre än Freund – hade, efter studier i Berlin, studerat i Marburg från 1892 och avlagt statsexamen i november 1894. Det är alltså inte omöjligt att Weinberg tipsat sin gamle studiekamrat om vakansen i högan nord.

Freunds företrädare i Uppsala respektive Lund: Moritz Weinberg (t.v.) och Edvard Theodor Walter (t.h.)

Under sin tid i Uppsala bedrev Freund undervisning på måndagar, tisdagar och lördagar, och då mest i handfasta språkkunskaper; han höll ”praktiska övningar” i tyska för nybörjare och ”för mera försigkomna”, föreläste över Goethe, och höll enskilda övningar i muntlig och skriftlig översättning till tyska. Weinbergs värnplikt förlängdes från ett år till ett och ett halvt, och Freund upprätthöll således även undervisningen under höstterminen 1897, men det torde stått klart för den unge tyske akademikern att hans tid i Uppsala höll på att rinna ut. Han var alltså tvungen att finna sig en ny bärgning.

Den 15 september 1897 ansökte lektorn i tyska språket vid Lunds universitet, Edvard Teodor Walter, om ”befrielse från föreläsningsskyldighet”. Den filosofiska fakultetens humanistiska sektion, som hade att yttra sig om lektor Walters ansökan, påpekade vid sitt möte den nittonde oktober att det förvisso verkade som att Walter ”med sin ansökan snarast åsyftat att erhålla tjänstledighet”, men beslöt ändå att ”tillstyrka att afsked måtta honom beviljas, på det att Sektionen måtte komma i tillfälle att vidtaga åtgärder för den ifrågavarande lektorsbefattningens definitiva återbesättande”.

Vad den missuppfattade före detta lektorn tyckte om denna hårklyvande akademiska myndighetsutövning förtäljer inte historien, men vid samma möte meddelade professorn i germanska språk Edvard Lidforss att en viss ”Kandidat des höheren Lehramts Julius Freund” begärt ”att komma i åtanke” vid postens tillsättande. Denna snabba lösning tycktes falla sektionen i smaken, och Lidforss uppdrogs att till nästa möte samla in referenser över Freunds undervisning i Uppsala. Lidforss fullgjorde detta, och sedan dekanus Henrik Schück även vittnat till Freunds fördel beslöt sektionen att anhålla hos universitetskanslern om att Freund måtte förordnas till lektor i tyska i Lund, något som också skedde den 7 december 1897.

I Lund bosatte Freund sig först på Biskopsgatan, för att sedan – via Tomegapsgatan och Klemensgatan (nu den östra delen av Lilla Fiskaregatan) – från höstterminen 1901, flytta till vad som då var ett hyreshus men som nu är Kulturens huvudbyggnad vid Tegnérsplatsen. Därifrån gick han att undervisa den akademiska ungdomen i, på det stora hela, samma saker som i Uppsala; även i Lund var Freunds undervisning fokuserad på handfast utlärande av tyska språkfärdigheter, med praktiska övningar och föreläsningar över författare och deras verk. Man kan dock skönja vissa försök av den unge lektorn att vidga sina utbildningsvyer; bland annat höll han kurser i stilskrivning för filosofie kandidatexamen och gav kurser i tysk fonetik. Hans sista termin i Lund, höstterminen 1902, avsåg han dessutom att röra sig bortom katederundervisningen och hålla konversationskurser för studenter i smågrupper.

Förutom den akademiska undervisningen sysslade Freund med vad vi idag skulle kallat för ”den tredje uppgiften”, nämligen undervisningsverksamhet gentemot resten av samhället (även om man i Freunds fall kanske kan anta att det snarast var ett sätt att dryga ut lektorslönen). Han höll föreläsningar vid Fullständiga kvinnliga läroverket i Lund och på Malmö föreläsningsförening, gav kurser i tyska för posttjänstemän och läroverkslärare i Malmö, och utsträckte stundom sin föreläsningsverksamhet så långt bort som till Västervik.

Kulturens nuvarande huvudbyggnad år 1901, omkring den tid då Freund bodde där.

Samtidigt tycks Freund inte ha varit hundraprocentigt nöjd med sin post som lektor. Även om hans tjänst förlängdes år 1900 och 1902 så torde högre (eller i vart fall fastare) anställningsformer ha lockat honom, särskilt som han 1899 blivit filosofie doktor på en avhandling om ”Huttens Vadiscus und seine Quelle”. 1901 ansökte han om tillåtelse att söka lektorsbefattningar vid svenska läroverk, en ansökan som beviljades med villkoret att han blev svensk medborgare. Den 20 november 1901 kunde man därför i tidningarna läsa en kort notis som förkunnade att ”lektorn vid universitetet i Lund Julius Freund från Tyskland” upptagits till svensk medborgare. Med läroverkstjänsten blev det dock inget. Samma år stod han i Göteborgsposten upptagen som sökande till tjänsten som lektor i tyska och engelska vid Norra latin i Stockholm, men 1902 finner vi honom fortfarande vid Lunds universitet. Kanske var det också därför som Freund underlät att uppvisa bevis över att han upphört att vara tysk undersåte, och således inte fick sitt svenska medborgarskap bekräftat.

Freunds arbetssökande gick dock vidare, och på höstterminen 1902 kunde han ansöka om avsked från sin lektorstjänst vid Lunds universitet för att tillträda en annan tjänst, en ansökan som beviljades den 30 september samma år. Precis som vid Freunds tillsättning så hade humanistiska sektionen redan en ny lektorskandidat klar, en viss Heinrich Friedrich Wilhelm Hungerland, men det är – som man säger – en annan historia. För Freund väntade nu nya tjänster i ett annat land på andra sidan havet.

Fången

Tjänsten över havet som drog Freund bort från Lund var tjänsten som lektor i ”tyska språket och teutonisk filologi” vid universitetet i S:t Andrews i Skottland. Här tillbringade han ungefär fem år innan han – vid årsskiftet 1907–1908 – tillträdde tjänsten som professor i tyska språket och litteraturen vid Sheffields universitet.

Som professor i Sheffield kunde Freund i högre grad ägna sig åt vetenskaplig forskning. 1910 publicerade han en artikel om The Sounds of West Middle German as Spoken at Marburg an der Lahn, det vill säga sin egen dialekts fonologi. ”Although in the first instance an analysis of my own speech”, konstaterade Freund i artikelns inledning, ”it may be taken as representing that of the educated Marburger in general”. Mindre självstudier ingick förmodligen i hans tre artiklar om teologen Carl Friedrich Cramers diktning.

Universitetets i Sheffield huvudbyggnad.

Vi vet inte exakt hur väl Freund trivdes i Sheffield, men i en recension av ett tal av en professor Franz i Tübingen om ”den engelska kulturens betydelse för Tysklands utveckling” skrev Freund att

"Den tyske utvandrare som funnit sin lycka på anglosaxisk mark återvänder sällan permanent till sitt hemland; han känner sig kraftfullt och oemotståndligt dragen till den stora mänskligheten och anglosaxarnas höga och fria kultur: förhållandet mellan människa och människa är något helt annorlunda"

Under förutsättning att detta speglar Freunds uppfattning, och inte bara är ett referat av Franz åsikter, så torde vår tyske professor ha funnit sig väl till rätta i sin nya hemstad. För att han funnit sig vad han upplevde som ett stadigvarande hem i Sheffield talar även det faktum att han 1912 ingick äktenskap med Aenne Eisenberg.

Freunds tillvaro i Sheffield, tillsammans med hans övriga tyskfödda professorskollegors runt om i Storbritannien, förändrades emellertid abrupt i och med första världskrigets utbrott 1914. Den 4 augusti 1914, samma dag som Storbritannien förklarade krig mot Tyskland, inställde sig Freund – i vad som antingen var ett uttryck för tidstypisk patriotisk entusiasm eller en väl utvecklad pliktkänsla – sig hos den tyske konsuln i Sheffield och anmälde sig för fronttjänstgöring. Då det på grund av kriget emellertid var omöjligt för Freund att föras över till Tyskland fick han vackert återvända till universitetet och återuppta sin undervisning.

Tavla av George Kenner, föreställande interneringslägret vid Knockaloe på Isle of Man.

Likväl kan livet som ”enemy alien” i Storbritannien inte ha varit lätt för Freund. Antityska stämningar innebar dels att studentunderlaget minskade, dels att tyskar i Storbritannien utsattes för allmänhetens ogillande och misstro. Trots detta fortsatte Freund att arbeta som professor till juli 1915, då han internerades. Universitetet, som dels var omedvetet om att Freund inställt sig för krigstjänstgöring, dels var måna om att behandla sin personal väl (särskilt med tanke på de brittiska akademiker som befann sig i motsatt ställning i Tyskland), inskred dock inledningsvis till Freunds understöd, och lät honom till en början kvarstå som professor med en fjärdedels lön.

Den 18 augusti 1915 skrev universitetets rektor Herbert Albert Laurens Fisher i ett brev till ”My dear Freund” – som då satt i ett krigsfångeläger i Handforth i Cheshire – att han bett inrikesministern att Freund skulle få tillräckligt mycket egentid för att fortsätta med sitt vetenskapliga arbete, och enligt ett senare brev var universitetets ståndpunkt att ”Dr Freund still remains a member of the University Staff and we desire that the unfortunate circumstances of the War should interrupt his studies as little as may be”. Försök att få Freund satt i ett ”privilegierat” läger misslyckades emellertid och Freund hamnade så småningom i ett interneringsläger på Isle of Man, medan hans hustru repatrierades i oktober 1915.

Enligt ett brev i juli 1916 från lägerkommendanten på Isle of Man till rektorn för universitetet i Sheffield, så levde Freund ”very quietly and naturally gives no trouble. He is at present engaged in writing an Anglo-German dictionary”. Under tiden hade emellertid universitetets konsistorium i allt högre grad börjat motsätta sig att ha en inaktiv professor från en främmande makt – om än endast med kvarts lön. Med biskopen i Sheffield som drivande kraft beslöt därför konsistoriet i september 1916 – mot Filosofiska fakultetens protester – att varsla Freund om uppsägning. Han satt därefter internerad utan lön tills han utväxlades i februari 1918 och kunde återvända till Tyskland.

Professorn

Sedan Freund återvänt till Tyskland inträdde han i underrättelseavdelningen i tyska utrikesministeriet – uppenbarligen ansågs en 47-årig akademiker med språkvana och mångårig erfarenhet av ett av Tysklands fiendeländer mer lämpad för underrättelseverksamhet än för fronttjänst med 11e hessiska jägarbataljonen – men i oktober, när kriget nästan var över och Tysklands nederlag verkade säkert, återgick han till det civila. Hans tid i Storbritannien tjänade honom uppenbarligen väl, då han lyckades få en tjänst som lektor i engelska vid Friedrich-Wilhelms-universitetet (nu Humboldt-universitetet) i Berlin. 1919 utnämndes han dessutom till professor i samma ämne. Hans hustru Aenne gjorde honom sällskap i bostaden på Leistikowstraβe 6 i Charlottenburg, och i januari 1919 föddes deras enda barn, dottern Ruth Marianne.

Friedrich-Wilhelms-universitetets huvudbyggnad på 1930-talet

Förutom sin undervisning vid universitetet höll Julius Freund även seminarier vid handelshögskolan i Berlin. Att hans internering inte gjort honom allt för avogt inställd mot Storbritannien och Sheffields universitet tycks också vara klart – exempelvis deltog han år 1928 vid en bankett i London som syftade till att hedra en pensionerad engelskprofessor vid Freunds gamla arbetsplats. Med undantag för en längre sjukskrivning för kärlkramp (vilket väl – makabert nog – tyder på ett liv i visst välstånd) år 1929 bör framtiden nu ha sett ljus ut för Freund. Han var välmeriterad och hade erfarenhet av arbete på flera europeiska lärosäten. Han hade överlevt ett världskrig. Han hade hustru och barn. Han var professor vid ett universitet i Tysklands huvudstad. Likväl fanns det en fatal detalj som skulle komma att kullkasta hans liv ytterligare en gång.

Ty Julius Freund var jude.

Flyktingen

Att det nazistiska maktövertagandet 1933 var en katastrof för Tysklands – och i förlängningen världens – judar torde knappast behöva förklaras närmare. För Julius Freund – tillsammans med tusentals andra judar i den tyska statsförvaltningen – började de nazistiska judeförföljelserna med att han oåterkalleligen förlorade sitt arbete. I april 1933 utfärdades ”Lagen om återupprättande av tjänstemannakåren” (”Gesetz zur Wiederherstellung des Berufsbeamtentums”), enligt vilken ”ickearier” inte kunde bekläda poster i den tyska civilförvaltningen, varför Freund tvångspensionerades i september 1933. Han var ingalunda ensam i detta; vid Friedrich-Wilhelms-universitetet tvingades 252 av 797 medarbetare i pension på rasistiska grunder under perioden 1933–1945, men det torde inte ha utgjort någon större tröst för en arbetslös 62-årig judisk akademiker i Nazityskland.

Inledningsvis kunde familjen Freund leva på en blygsam pension från universitetet, men när denna drogs in vid årsskiftet 1936-1937 – och i takt med att det antisemitiska förtrycket hårdnade – torde Julius och Aenne Freund i allt högre grad ha funderat på att i likhet med många av Julius tvångspensionerade kollegor fly utomlands. Beslutet torde dessutom ha förenklats av att dottern 1938 lyckades emigrera till USA.

Den 20 januari 1939 inkom ett brev till Socialstyrelsen i Stockholm i vilket bankkassören Lotten Åbergh i Arboga anhöll om ”uppehållstillstånd under någon tid för f.d. Lektorn i Tyska Språket vid Lunds och Uppsala Universitet Herr Professor Julius Freund och hans hustru, Aenne Freund”. Detta brev följdes kort därefter av ett brev från Mosaiska församlingens i Stockholm hjälpkommitté, som dels innehöll samma begäran, dels försäkrade att ”makarna Freund ej komma att falla någon till last, under den tid de må komma att vistas i Sverige”. Brevet från hjälpkommittén gick dessutom utförligt in på Freunds lärargärning i Sverige och omständigheterna kring hur han nästan fick svenskt medborgarskap, faktorer som förmodligen vägde in när Socialstyrelsen beviljade makarna Freund tillfälligt uppehållstillstånd från februari till juli 1939.

Uppehållstillståndet till trots var det inte helt enkelt att lämna Tyskland – för det krävdes nämligen tyskt pass, och processen att erhålla ett sådant tycks ha sysselsatt makarna Freund under hela första halvan av 1939. Detta tog så pass lång tid att deras uppehållstillstånd – efter vederbörlig ansökan från hjälpkommittén – i juni 1939 fick förlängas till december 1939. Då, fyra månader efter att uppehållstillståndet beviljades, hade Julius och Aenne precis lyckats erhålla sitt pass och hade sålunda ännu inte lyckats lämna Tyskland. Men till Stockholm kom de ändå till sist den 12 juli 1939, mindre än två månader innan andra världskrigets utbrott.

Socialstyrelsens meddelande till svenska ambassaden i Berlin att Julius och Aenne Freund fått svenskt uppehållstillstånd.

Trots att makarna Freund nu var tillbaka i Julius gamla verksamhetsland avsåg varken de eller svenska staten att de skulle förbli bosatta där. Enligt uppehållstillståndet rörde det sig endast om ”Tillfälligt uppehåll i avvaktan på emigration till U.S.A.”, där – får man förmoda – de hade för avsikt att göra dottern sällskap. Andra världskrigets utbrott en kort tid efter makarna Freunds ankomst till Sverige borde dock ha fått dessa planer att skjutas på framtiden.

Julius Freund kom emellertid aldrig till USA, ty han avled i Stockholm den 29 september 1939, och fann sin sista vila på Norra begravningsplatsen. Författaren har inte lyckats hitta några uppgifter om hans dödsorsak, men komplikationer från hans kärlkramp ligger nära till hands. Aenne Freund tillbringade andra världskriget i Sverige och emigrerade i november 1945 slutligen till USA, där hon blev naturaliserad medborgare 1951.

Julius Freunds levnadsöde är fyllt av motsatsbilder. Han gjorde en internationell karriär och övervägde svenskt medborgarskap, men var samtidigt en pliktmedveten tysk reservist. Han sattes i läger av britterna för att han var tysk och tvingades i exil från Tyskland för att nazisterna ansåg att han inte var det. Det är inte utan att man funderar på vad den fördrivne professorn själv tänkte när han låg för döden i Sverige. Hur såg han på sitt liv och sin gärning? Såg han en levnadsbana där ödet orättvist gav honom dråpslag efter dråpslag? Eller tänkte han på hur han, mot alla odds, övervann sina motgångar? Vi vet inte. Vad vi vet är att Julius Freunds levnadsöde är oupplösligt sammanbundet med nittonhundratalets stora katastrofer. Och bara av den anledningen bör vi minnas Lunds universitets lektor i tyska språket 1898-1902.

Text: Henrik Ullstad, Arkivarie vid universitetsarkivet

Författaren önskar uttrycka sitt varma tack till Dr. Katharina Schaal vid Marburgs universitetsarkiv för vänligt tillhandahållande av uppgifter om Julius Freunds studietid. Han står även i tacksamhetsskuld till Christopher T.
Husbands, vars artikel German-/Austrian-origin professors of German in British universities during the First World War: the lessons of four case studies utgör huvudkällan till Julius Freunds liv efter tiden i Lund. Författaren önskar även tacka arkivarie Fredrik Tersmeden för benägen hjälp vid framtagande av arkivmaterial, Matthias Wurm för översättningshjälp, samt Lukas Sjöström för goda uppslag och diskussioner.

Författaren önskar till sist påpeka att denna artikels huvudperson inte bör förväxlas varken med librettisten (1862 1914) eller konstsamlaren och textilfabrikanten (1869-1941) med samma namn.