BizWizard Web page

Svasse – lundaalumnen som tänkte på refrängen (Del 2)

Del 1 kan du läsa här. 



Svasse Bergqvist och hans far, generaldirektören Bengt J:son Bergqvist.
Bildkällor: teckning ur Svenska Dagbladet 1920-08-31 respektive foto ur Kristianstads nation i Lund 1911-1930 (Lund 1930).

Svasse Bergqvists far, skolledaren, generaldirektören och ecklesiastikministern Bengt J:son Bergqvist, var en man med principer och ideal. Under sin tid som rektor i Kristianstad hade han bland sina elever en brådmogen litterär begåvning, Fredrik Christoffersson, vilken redan börjat medverka med artiklar i pressen. Då detta kom till rektor Bergqvists kännedom kallade han ynglingen till sig och förklarade att han inte hade något emot artiklarna och deras innehåll i sig, men väl däremot den tidning de infördes i. Denna var enligt rektorn ett språkrör ”för den haltlösa huvudstadsradikalismen, för nedrivande tendenser och ytliga åskådningar” och det var beklagligt att den ”värvade hjälptrupper” i den ”rättänkande svenska landsorten”. Men rektor sade sig också vilja hjälpa sin elev till ett bättre forum för sina alster, en stockholmsk veckotidning som var ett garanterat ”oklanderligt organ”. Ja, rektorn kände personligen redaktören där och kunde förmedla texterna till denne. Unge Christoffersson insåg att detta i praktiken skulle ge rektor möjlighet till förhandscensur och avböjde bestämt erbjudandet. En tid senare fick han, underförstått på rektors uppmaning, sänkt betyg i uppförande och valde i protest att lämna skolan för att i stället läsa in studentexamen som ”privatist” i Lund.

Detta i vart fall om man skall tro den skildring som Christoffersson många år senare gav i den självbiografiska romanen Storskolan från 1940 (där den unge eleven kallas för Bertil och Bergqvist för ”rektor Nyman”). Fredrik Christoffersson hade då sedan länge bytt efternamn till Böök, hunnit vara professor i litteraturhistoria i Lund 1920-24 och inte minst utvecklats till Sveriges mest inflytelserike litteraturkritiker.

”Nedrivande tendenser och ytliga åskådningar” – var det även vad Bergqvist senior senare skulle komma att se sonens revyer och farser som ett uttryck för? Att sonens verksamhet inom folkligt vitsande och lättklätt bensprattel för pappa generaldirektören kunde framstå som märklig och rentav ovärdig släktens stolta akademiska och klerikala traditioner vet vi i vart fall. Enligt en av Svasses kollegor i nöjesbranschen skall fadern ha sagt att ”Det blir aldrig folk av Jakob. Han sysslar med så underliga saker. Han påstår han kan leva på att skriva några sånna där skillingtryckvisor eller vad det heter” (kollegan lade sedan till att detta ”var före Karl Gerhards, Noel Cowards med flera deklarationsuppgifter på samma arbeten funnos tillgängliga”). Vid åtminstone ett tillfälle skall faderns tveksamhet även ha övergått i öppen kritik. Han ringde då upp sonen och meddelade att denne ”generade namnet genom sina slappa skriverier åt olika revyscener”. Tidpunkten för kritiken var dock illa vald. Bergqvist senior var som chef för Skolöverstyrelsen nämligen just då hårt angripen i bland annat Tidning för Sveriges läroverk, så Svasse besvarade faderns angrepp med orden:
– Den som följer med tidningarnas diskussioner just nu, har fullständigt klart, att jag har mycket större anseende än pappa.

En skämtsam villaägare på skiva
Relationen mellan far och son var dock inte sämre än att tidningen Scenen år 1927 kunde rapportera att ”generaldirektören i Skolöverstyrelsen” kunnat ses bland gratulanterna hemma hos Svasse Bergqvist då denne fyllde 40, dock kanske inte primärt för att ”för att på Skolöverstyrelsens vägnar tacka författaren för hans omsorger om skolungdomens fostran”. Födelsedagsfirandet ägde rum i revydirektörens egen ägandes villa i Saltsjö-Duvnäs, att döma av pressens intresse för huset troligen ganska nyinförskaffad. Några nummer senare kunde samma tidskrift meddela att Svasse som villaägare utsatte sina grannar för diverse skämt som kanske närmast kan beskrivas som studentikosa:

På den stora tomt, som hör till den vackra villan, finns en mängd smågranar och dem pyntade herr Bergqvist på midsommaraftonen med flaggor och glitter. Förbipasserande kunde inte låta bli att skratta åt infallet. Temperaturen var ju ganska sval på midsommaraftonen, så vinterliga tankar voro väl inte helt fjärran. För övrigt har herr Bergqvist fått ett par stora, vackra, vita gäss från Skåne och på midsommaraftonen gick han ut på en liten tur i samhället med sina vita gäss. Mötande sågo nog litet förvånade ut, ty det är inte ofta man möter vallpojkar som driver omkring med gäss i våra nejder. Revyförfattare, som ju har till uppgift att driva med allting, böra emellertid anses lämpade för sådant. Herr Bergqvist klarade sin roll utmärkt och kom hem med de vaggande kreaturen i oskadat skick.

Att Svasse kunnat köpa villa trots sin underordnade och troligen blygsamt avlönade tjänst i Fångvårdsstyrelsen skulle kunna ses som en indikation på att hans aktiviteter inom nöjesvärden lönade sig desto bättre. Möjligen skulle det dock också kunna ses som ett uttryck för en viss ekonomisk vårdslöshet, och att Svasse kunde ägna sig åt sådan skall jag återkomma till längre fram. Kanske var villan i Saltsjö-Duvnäs förvärvad på samma sätt som huset i en av Svasses revysketcher, ”Egen härd, guld värd” med Thor Modéen och Gösta Lycke från 1930. Modéen har där köpt ”kåken” (och i princip allt annat han äger) på avbetalning: ”32.000 kalla – 32:50 kontant och 15 i måna’n”. Den till synes goda affären visar sig dock ha sina sidor. När Gösta Lycke som gäst skall gå och ”kinesa en trappa upp” visar det sig att hela övervåningen saknas. ”Nävisst fasen!”, konstaterar Modéen, ”jag har inte skött amorteringen, så den hämta’ dom i morse!”

Det finns en hel del på skiva inspelade sketcher författade av Svasse Bergqvist, och vad mer: på en handfull av dem är upphovsmannen själv med och agerar, därmed lämnande eftervärlden en möjlighet att höra hans röst. Oftast agerar Bergqvist här ”straight man” i dialoger den populäre Thor Modéen, vilken med sin tajming och improvisationsförmåga gör sitt bästa för att lyfta (får man erkänna) de tämligen enkla skämten. Såsom exempelvis i inledningen till numret ”I hattaffären” (1926):

Modéen: Tjenare Fredrik! Jag skulle vilja ha en ny vårhatt.
Bergqvist: Ja, god dag, god dag! Är det till dig själv?
Modéen: Nä, det är till min bror.
Bergqvist: Jaha, hur stor?
Modéen: En meter åttiofyra.
Bergqvist: Nej, jag menar huvet hans.
Modéen: Jaså, huvet hans. Ja, det är mycket dåligt, det är det sämsta i hela familjen.

”Köpa bilar”, en av de dialogskivor Svassse Bergqvist spelade in ihop med komikern Thor Modéen.
Bildkälla: privat ägo.

Succé för ett mindre sammansvetsat författarpar
Svasses framträdanden på skiva är på sitt sätt unika i det att han – undantaget sina insatser som konferencier alldeles i början av karriären – i princip aldrig tycks ha ägnat sig åt att själv stå på scenen. Annars provade han under sina år som revymakare på de flesta uppgifter: utöver att skriva manus och kuplettexter stod han, särskilt under de tidiga åren, ofta själv för regin, och därtill var han periodvis även sin egen teaterdirektör. Allt eftersom 1920-talet gick tycks Svasse dock ha valt en successivt mindre krävande och omnipotent roll i sina produktioner. Inte blott minskades antalet nyskrivna revyer per år utan Svasse valde också att fokusera på själva manuset men däremot avstå såväl regin som det mesta författandet av sångtexter.

Den senare uppgiften gick i regel i stället till den flitige kuplettmakaren Karl-Ewert Christenson, mer känd under endast sina förnamn. Karl-Ewert var bara ett år yngre än Svasse och liksom denne född i Lund så det är inte omöjligt att de blivande samarbetsparterna kan ha träffats redan som barn. Karl-Ewert hade dock aldrig läst vid universitetet utan i stället åkt till Stockholm för att läsa på handelsinstitut och arbeta på bank innan han sugits in i nöjesbranschen, där han levererat texter till både Ernst Rolf och Karl Gerhard. Hans samarbete med Svasse tycks ha börjat med revyn ”Kom över hit” 1921 och omfattade därefter minst åtta ytterligare uppsättningar. Samarbetsklimatet herrarna emellan skall dock inte alltid ha varit det bästa, i vart fall om vi får tro Kar de Mumma som också var med på ett hörn i några av dessa produktioner:

När Karl-Ewerts kupletter föredrogs vid en förberedande generalrepetition, gick Svasse Bergquist ut ur salongen. Och när Svasses sketcher spelades upp, försvann Karl-Ewert. En dag läste Thor Modéen upp en av mina första monologer och då gick båda ut.

De båda herrarnas bristande koordination hindrade dock inte att ett av deras samarbeten blev en av de verkliga topparna i Bergqvists underhållarkarriär. Det var revyn ”Stockholm blir Stockholm” på Vasateatern hösten 1930. Svasse & C:o hade här en stjärnspäckad ensemble med redan etablerade namn som Thor Modéen, Dagmar Ebbesen och Calle Hagman, men därtill hade man lyckats locka över ett alldeles nytt stjärnskott från konkurrenten Karl Gerhard: en skönsjungande 23-åring vid namn Zarah Leander (en ”stöld” som Karl Gerhard kom att anspela på i sin kuplett ”Desto vackrare blir jag” där även Svasse nämns). Revyn spelades 110 gånger och den här gången var även den annars så skeptiska pressen tämligen entusiastisk. Dagens Nyheter kallade revyn en ”fullträff – närapå” med ”fart och fläkt […] över det hela från första början” och i Ord och Bild berömde teaterkritikern Carl G Laurin inte minst Zarah Leanders insats.

Det var genom denna revy som Zarah Leander fick sina första ”hits”. Merparten av dem – däribland titelmelodin ”Stockholm blir Stockholm” – var verk av Karl-Ewert, men åtminstone en av dem bar Svasses signatur. Det var den svenska texten till Marlene Dietrich succé ”Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt”, vilken i Svasses tappning blev ”Jag är från topp till tå ett kärleksstundens barn”. I samma veva skrev Svasse även texten till Leanders filmdebut: sången ”Demonen” (även känd som ”Jag vet vad ingen annan kvinna vet”), framförd i filmen Dantes mysterier (premiär 1931).

Fångarnas vän får en bekant i finkan
Två år efter ”Stockholm blir Stockholm” gick den sista Svasserevyn, ”Syndare i sommarsol”, upp. Den gick inte ens hälften så många gånger som succén två år tidigare. Om det avhöll Svasse från att därefter skriva fler revyer må lämnas osagt. En annan anledning till hans minskade aktiviteter som nöjespappa kan helt enkelt ha varit att han synes ha fått mer att göra på sitt ordinarie arbete. Från att inledningsvis (från 1916) endast ha varit assistent vid Stockholms straffängelse hade han 1922 övergått till en assistentjänst centralt i själva Fångvårdsstyrelsen, men under 1930-talet kombinerades denna tjänst periodvis även med att vara direktörsassistent vid centralfängelset på Långholmen.

Det sistnämnda uppdraget tycks ha haft drag av att i praktiken agera fängelsedirektör. I vart fall synes Svasses kollegor inom nöjesbranschen ha uppfatta honom som sådan, så exempelvis schlagersångaren Sven-Olof Sandberg som i en bok senare talade om hur ”den fryntligt skånske fängelsechefen, notarien Svasse Bergquist” satt på sitt fängelse ”och pysslade vänligt med sina fångar, som han kallade ’pensionärerna’” (med ”pensionär” torde här avsetts ordets i dag mindre kända innebörd, det vill säga någon som är inackorderad med helpension). En annan kollega från nöjesvärden som vittnat om Svasses avspända relation till fångarna är den redan tidigare citerade Kar de Mumma. Han har berättat om hur han vid ett besök i fängelset ”spelade […] poker med Svasse Bergquist, Lili Ziedner och en man som satt inne för grov misshandel, en vänsäll och timid person”!

En tredje bekant från underhållningsbranschen gick så långt som till att kalla direktörsassistent Bergqvist för ”fångarnas vän”. Vederörande hade dock personlig anledning att göra så: det var den skandalomsusade kompositören och schlagersångaren Johnny Bode, vilken sommaren 1936 fann sig själv sittande i en av Långholmens celler. Efter att ha varit involverad i en amatörmässig checkförfalskningshistoria satt han där i avvaktan på en sinnesundersökning när ”ett gråsprängt, känt ansikte” kikade in i cellen. Det var Svasse som klev in, hälsade glatt och tillade: ”Tänk att Du inte kunde klara Dig. Det var ju bara bagateller”.

Den hantering Bode under sin fängelsetid utsattes för av läkarna som undersökte honom förlät han dem och samhället aldrig; Svasses behandling av honom mindes han däremot med värme. Bode har berättat hur Svasse emellanåt kom och ”hämtade mig, vi skrev revysaker vid fängelsets flygel uppe i samlings-kyrksalen. Ett par kom upp till nyåret i Kardemummas revy hos Björn Hodell på Södran”. Direktörsassistent Bergqvist skall också ha sett till att Bode emellanåt kunde byta fängelsematen mot ”leveranser från de finaste restaurangerna”.

Bode skriver även i sina memoarer att ”[v]i har skrivit otaliga saker ihop sedan dess, Svasse och jag” och faktum är att mötet på Långholmen tycks ha följts av en gemensam kreativ period. Två år senare, 1938, utkom inte mindre än åtta olika schlagermelodier, gemensamt signerade av de båda herrarna, i totalt tolv olika inspelningar på olika skivbolag, varav flera med Bode själv som sångare. Kändast av dessa torde vara ”Den röda pelargonian”, vilken Bode även sjöng i kortfilmen Musik och teknik samma år.

Ende sonen – men inte ende arvingen
Svasse Bergqvist var något för hans generation så ovanligt som ett skilsmässobarn. Hans föräldrar – kyrkoherdesonen och biskopsdottern – hade separerat redan 1898 då Svasse var elva år; något som bör ha utgjort något av en skandal i det dåtida akademiskt-borgerliga Lund. Båda föräldrarna gifte ganska snart om sig, men vad jag har kunnat finna verkar inga ytterligare barn ha fötts i dessa nya äktenskap, och Svasse förblev därmed vad han varit redan i det första: det enda barnet.

Man kunde därmed tänka sig att Bergqvist junior med tiden skulle ha erhållit ett par rätt betydande arv efter sina respektive föräldrar, men riktigt så enkelt blev det inte. Modern hade visserligen, då hon avled 1910, gjort sonen till ”ensam arvtagare till ett dyrbart lösörebo”, men detta testamente hade uppenbarligen bestritts av hennes andre make, botanikern, tidningsmannen och grundaren av Lunds filatelistförening Ernst Ljungström, och först i slutet av 1934 slog en domstol fast att Svasse var ”rätt ägare” till arvegodset.

Bengt Bergqvist (mitt i bilden) som filosofie jubeldoktor i Lund 1935.
Bildkälla: foto av Per Bagge (beskuret) i Lunds universitetsbiblioteks samlingar.

Svasses far var vid denna tid alltjämt i livet och förefaller länge ha varit vid god vigör. Senvåren 1935 for han ned till Lund för att kreeras till jubeldoktor (det var faktiskt hans tredje promotion; utöver att han blivit filosofie doktor 1884 hade han även utsetts till teologie hedersdoktor 1918), och på ett gruppfotografi av promovendi ser man honom stram och rakryggad – trots frackens många tyngande ordenstecken – i bildens mitt. Ett halvår tidigare hade han upprättat sitt testamente, av vilket man kan utläsa att han däremot inte fann sonens sätt att hantera sina affärer lika rakryggat och hedersamt. Från det arv Svasse skulle utfå ur faderns efterlämnade bo skulle först dragas de lån sonen tidigare fått, och därutöver skulle det direkta arvet inskränka sig till 5.000 kronor i kontanter samt det ”sänglinne, sängkläder, duktyg m. m.” han ansåg ”sig hava användning för”. Till den sistnämnda punkten hade testator dock fogat förhoppningen ”att dylika föremål icke av honom uttagas enbart i syfte att försäljas” (var det månne vad Svasse gjort med sitt morsarv?). Med enstaka andra undantag skulle sedan resten av boet – sedermera värderat till drygt 50.000 kronor efter skatt (mer än 1,5 miljoner i dagens penningvärde) – gå till en fond som skulle förvaltas av Odd Felloworden och finansiera ordensbröders utrikes studieresor för att ”taga kännedom om sociala välfärdsinrättningar”. Dock skulle delar av fondens avkastning under en övergångsperiod utdelas till ett antal levande personer av vilka Svasse, sonen, så länge han levde skulle få en femtedel. Genom dessa mindre årliga utbetalningar (som skulle utgöra merparten av hans laglott) hoppades väl fadern att förhindra alltför slösaktiga utsvävningar hos sin son.

Dock: något år senare gjorde Bengt Bergqvist ett tillägg till sitt testamente. Han konstaterade häri att han ”till min stora glädje förnummit, att min käre son […] på sista tiden med större allvar ägnat sig åt vården av sina affärer”. Som belöning ströks alla boets skuldfordringar och de 5.000 kronorna dubblerades till 10.000 vartill Svasse skulle få halva värdet av faderns hus i Bromma. Slutligen höjdes hans andel av fondavkastningen till 2/5-delar. Ändringen kom ur Svasses perspektiv i sista stund: mindre än ett år senare, den 19 augusti 1936, avled fadern.

Filmmanusskrivande under angenäma former
Måhända gjorde de kombinerade fars- och morsarven trots allt Svasse Bergqvist någorlunda ekonomiskt oberoende. I vart fall valde han något år in på 1940-talet att, ännu inte 55 år gammal, lämna sin anställning i Fångvårdsstyrelsen. I stället öppnade han någon form av enskild juridisk byrå och titulerades hädanefter i pressen stundtals ”advokat”. Rörande Bergqvists icke-juridiska aktiviteter hade Dagens Nyheter redan vid hans 50-årsdag 1937 konstaterat att ”[h]an har på senare åren övergivit sin teaterverksamhet, men bevarar alltjämt ett levande intresse för teatern”. Helt slut med aktiva inhopp i nöjesbranschen var det dock inte för Svasse. 1945 gav han sig in på en genre som, undantaget en och annan kuplettext, var ett nytt område för honom – filmen – och det i samarbete med en annan skåning. Närmare bestämt en ytterst känd och folkkär sådan: Edvard Persson.

Persson hade under de närmast föregående åren haft stor framgång med två litet mer finkulturella filmer baserade på litterära förlagor: Livet på landet och När seklet var ungt. Nu fanns tanken på att involvera honom i ett än mer ambitiöst projekt: en filmatisering av Gogols Revisorn – gjord i färg på plats i Sovjetunionen! Det hela föll dock på att de sovjetiska myndigheterna vägrade ge tillstånd, så nu behövdes snabbt en ny filmidé, och det var här Svasse kom in i bilden som manusförfattare i duo med Edvard själv.

Författandet av filmen, som kom att få titeln Den glade skräddaren, ägde rum i Perssons villa på Stora Essingen. Närvarande förutom herrn i huset och Svasse var en 22-årig scripta som agerade sekreterare, och baserat på hennes redogörelse har Perssons biograf Pontus Brandstedt givit en bild av hur arbetet gick till:

Edvard, Svasse och scriptan sitter vid middagsbordet. Hon knattrar på skrivmaskinen. De sätter sig i soffan, röker, tar ett glas, resonerar, hittar på än fyndigare repliker, hugskott, scener, hon knattrar. Skådespelare? Edvard har några som ska vara med och vackra Gyllenhammar kunde väl passa som min vuxna dotter? Barn! Fem? Sex? Dalkullan [Perssons hushållerska?] serverar maten, Mim [Perssons hustru] smyger förbi och undrar om det passar med kaffe vid halv sex. Hon knattrar. Edvard kliar hunden.

Arbetsprocessen synes med andra ord inte ha varit alltför oangenäm. Ej heller bör den ha varit alltför krävande vad gällde att komma på själva grundhandlingen. Sin vana trogen – frestas man att säga – hade Svasse nämligen valt att utgå från en utländsk förlaga, i filmens officiella program dock inte närmare specificerad än ”efter en utländsk idé”. Enligt Svensk filmdatabas skall en hel del vara ”rätt ogenerade lån” från den tyska komedin Borgmästarinnan badar (1943). Ånyo erinrar man sig Ernst Rolfs elaka kuplettrader (se del 1) om att Svasses revyer primärt skrevs utomlands…

Interiörscenerna i Den glade skräddaren spelades in i Europafilms studio i Sundbyberg, men exteriörerna togs på plats i Skåne, främst i Norrvidinge. Huruvida Svasse var närvarande vid inspelningarna vet jag inte, men om så var fallet kan han ha fått tillfälle att möta en annan gammal lundajurist som hamnat i nöjesbranschen. Carl Deurell, som i filmen spelade kommunalordförande, hade läst juridik i Lund redan på 1890-talet men tidigt bytt bana och blivit skådespelare, under många år med eget teatersällskap. I den egenskapen hade Deurell legat bakom urpremiären för en pjäs om ännu en lundajurist (dock fiktiv): Sten Stensson Stéen från Eslöv.

För den som vill ta del av Svasse Bergqvists enda insats som filmmanusförfattare så finns Den glade skräddaren sedan i fjol utgiven på DVD.

Omslaget till Europafilms reklamhäfte med anledning av Svasses och Edvard Perssons film Den glade skräddaren.
Bildkälla: Lunds universitetsarkiv (Torsten Jungstedts samling).

Ett absolut okänt namn
Efter insatsen för Europafilm började glömskans dunkel så sakta sänka sig över Svasse Bergqvist. Någon gång då och då figurerade han fortfarande i tidningsspalterna, men det handlade då ofta blott om att han skulle hålla något kåseri i radio eller föredrag på något föreningsmöte baserat på sina minnen från teatern, fångvården eller gamla Stockholm i allmänhet. Emellanåt skrev han också en och annan egen insändarnotis, även då i regel kring något ämne från flydda dagar. Att han successivt blivit en person med framtiden bakom sig bör om inte förr ha blivit smärtsamt uppenbart för honom då han hösten 1957 anhöll om en bostad på Höstsol. Höstsol var ett ålderdomshem, inrättat 1918 och särskilt avsett för ”teaterns folk”. Man kunde tycka att en person som under halvtannat decennium producerat mer än trettio revyer och farser samt därtill periodvis också varit teaterdirektör hade varit som klippt och skuren för ett rum där. Styrelsen avslog dock ”herr Bergquists ansökan, enär denne icke kunde anses ha varit så knuten till teatern att han borde vinna inträde”.

Ville inte ens de forna branschkollegorna rätt minnas vidden av Svasses sceniska insatser, hur skulle då allmänheten kunna göra det? ”För den nuvarande generationen är namnet Svasse Bergqvist absolut okänt” konstaterade Svenska Dagbladet i en kort text med anledning av hans 70-årsdag. Det var en födelsedagsnotis som nästan lät mer som en minnesruna, och faktum är att tidningen ordagrant återanvände betydande delar av den två och ett halvt år senare då juris kandidaten Jacob Wilhelm Constantin B:son ”Svasse” Bergqvist verkligen avled den 21 december 1959.

”Man vill ha drömbilder, som locka, smeka”
När Svasse Bergqvist omnämns i dag (om det alls sker) är det som en bifigur; någon som flimrar förbi i periferin av en historia vars huvudfigur är en annan och för eftervärlden mer känd person – en Ernst Rolf, en Carl Brisson, en Jules Sylvain, en Birger Sjöberg, en Zarah Leander eller en Edvard Persson. Men om man ser till den roll Bergqvist faktiskt spelade där och då – i det svenska nöjeslivet under 1900-talets tre första decennier – ja, då inser man att den gången var det faktiskt nog så ofta han som var huvudpersonen. Att han var mannen som såg till att det spreds en daglig dosis av skämt och glamour till främst stockholmarna men även (genom skivor, noter och turnéer) till svenskarna i gemen; en man som erbjöd folk en stunds roande flykt från vardagen. Eller som Svasse själv uttryckte den lättare scenkonstens funktion i dikten ”Cabaret” 1916:

 När kvällen kommer, sinnena bli tunga
och verklighetens starka näve slappnar av ett tag,
man får en lust att glömma, man vill sjunga,
och söker ett appendix till trötta jag.
Man vill ha melodier, underbara, veka,
motiv ifrån det liv, som döljs,
man vill ha drömbilder, som locka, smeka
i dessa snår, som utav vardagslivet höljs,
en ton, bisarr, som ljudet från en grammofon.

Krysantemum och vita orkidéer
på sidenklädda frackars slag,
en pudrad kind, chanson med lånade idéer
om kärlekslyckans giv och tag.
En serenad från cellons veka toner,
en banjodans från söderns varma zoner,
en dikt om lånad lycka –
på dessa bräder, som må föreställa världen
i rampens ljus – ja, sådan är den,
ett lånegods från melodien till idéen,
just denna konstart, som vi kalla cabareten.

Fredrik Tersmeden
Arkivarie vid Universitetsarkivet