Till samma cell torde även ”Studeranden Lars Mathias Dahl” ha förts i november 1838. Detta sedan han ”erkänt sig hafva aflossat ett skott deraf Studeranden C. J. Haase fått en så svår skada att hans lif ansetts i fara”. Detta skottdrama är för eftervärlden mycket mindre hågkommet än Blomdahls mord på Andreas Emanuel Landén nio år tidigare, och fick heller inte en lika fatal utgång, men skapade likväl stort eko i den samtida pressen och resulterade i en process som slutade först långt ovanför den lokala akademiska domsrätten. Bakgrunden var att Dahl, en sjuttonårig novisch av Skånska nationen, avfyrat en hagelbössa mot en nationskamrat, den tre år äldre Carl Johan Haase, och därvid skadat denne så att han mist synen på båda ögonen. Själv hävdade Dahl att det rört sig om ett rent vådaskott, men i pressen cirkulerade även rykten om att händelsen ”icke varit så aldeles af våda, som man trott” utan att den i stället haft ”sin grund i en hos gerningsmannen uppkommen kärleksjalousi”. Av intresse ur denna artikels perspektiv är att de senare uppgifterna sades härröra från just Dahls tid i proban:
Det säges nemligen bland en mängd andra historier, att samma person [Dahl] skall hafva yttrat till vaktkarlen, som bevakade dörren till hans fängelserum (han satt nemligen arresterad i början) att ”det var f–n så besynnerligt, att skottet kunde träffa ögonen, då jag blott sigtade efter näsan,” (som han enligt ett annat yttrande velat ”pricka”). Detta af vaktkarlen aflagda vittnesmålet ville svarandens Advokat, studeranden Nerman, jäfva, på den grund, att det var ”sagt i förtroende.” Men Konsistorium, som icke insåg att något förtroende borde kunna äga rum mellan nämnde person och vaktkarl, lät vittnesmålet gälla.
Den tid under vilken Dahl hunnit giva vaktkarlen detta förtroende hade under alla omständigheter varit begränsad. Enligt vad rektor senare noterade hade Dahl satts i proban den 30 november men blivit redan ”följande dagen åter på fri fot ställd”. Skälet var att Dahls far, en av allt att döma tämligen förmögen kontraktsprost, hade betalat borgen för sin son. Den efterföljande rättegången, vilken (gissningsvis till följd av Haases hälsotillstånd) hölls först några månader senare kom också i mycket att handla om vilka skadeståndsanspråk Haase, son till en enligt uppgift ”medellös” bryggare och före detta artillerist, kunde anses ha mot far och son Dahl. Det skulle föra för långt att här i detalj skildra den utdragna processen, vilken slutade (till Dahls nackdel) först i Högsta domstolen drygt tre år senare. Låt mig här bara berätta att det trots allt gick under omständigheterna någorlunda väl för Haase, vilken under hela tiden tycks ha haft studentkårens och allmänhetens odelade sympatier. Då Haase redan tidigare varit känd för sin musikalitet så samlade ”Damerna i Lund” in totalt 650 riksdaler för inköp av bland annat ett piano till honom, och tack vare detta kunde Haase faktiskt framleva ett långt yrkesliv som musiklärare i Ystad. Där blev han därtill både gift och barnafar till bland annat en son som med tiden själv kunde bli student i Lund, och till skillnad från fadern fullborda en akademisk utbildning (till läkare).
|
|