Lunds Universitet
Ett rum för de ostyrigaste och bullersammaste
- eller: Var låg proban?
Del 2
Del 1 kan du läsa här

Achatius Kahl, en känd skildrare av det akademiska Lund under tidigt 1800-tal, har berättat att ”i proban, de studerandes fängelserum […] suto då terminligen flere bland de ostyrigaste och bullersammaste på längre eller kortare tid”. Det är ett vittnesmål som indikerar en uppgång i ”bullersamhet” jämfört med det föregående, allt lugnare 1700-talet, då proban i stället kunnat nyttjas som förråd för byggmaterial. Att studenternas nattliga fyllebravader åter var i ökande anas också av ett beslut från vårterminen 1812, där studenter helt förbjöds att vistas ute efter klockan 9 på kvällen. Blev man funnen på krogen efter detta klockslag skulle man ”utan förskoning” bli ”häktad och till laga dom inspärrad i proban”.
3910 Bild 7%3b f%c3%b6nsterkrossande studenter av Carleman
Upprörda studenter i färd med att krossa fönster under slagordet ”pereat”, latin för ”må han förgås”. Litografi av lundastudenten C.G.W. Carleman från 1840-talet. Bildkälla: privat ägo.

Men det var inte bara det enskilda ”nattbullret” som tilltog igen runt sekelskiftet 1800. Den nya tidens studenter visade även tendenser till att i grupp ställa till bråk av mer principiella och ideologiska skäl. Redan 1793 hade ett hundratal arga studenter gått till attack mot en privat bal, till stor del bevistad av adliga officerare, sjungit nidvisor mot ”de adeliga asen” och krossat fönster till dess att en av de närvarande, en löjtnant som ansågs ha förolämpat studenterna tidigare på dagen, tvangs komma ut och be om ursäkt. I skuggan av franska revolutionen gav denna händelse höga vederbörande i Stockholm skrämselhicka, och statsmakten gick in och åsidosatte universitetets egen rättsskipning vid den efterföljande rättegången, där dock alla anklagade till slut frikändes. Upploppet i fråga var troligen mindre betingat av verklig radikalism än av att studenterna var sura över att inte ha blivit inbjudna till festen, men kan ändå ses som tecken på en begynnande ny kollektiv ”kåranda” inom studentkollektivet, vilken vid missnöje kunde ta sig stundtals våldsamma utlopp. Exempelvis ledde såväl en oönskad hårdhänt kapning av träd i Lundagård 1802 som beslutet att riva muren runt samma park 1837 till fysiskt påtagliga studentdemonstrationer. I det första fallet placerade studenterna samtliga kapade grenar och stammar utanför dåvarande rektors bostad så att dörren blockerades, i det senare kastade man bland annat sten mot biskopens fönster – och träffade högst densamme i huvudet (dock utan menligare följder). I ingetdera fallet tycks några studenter dock ha hamnat i proban för det skedda. 1802 utdömdes inga straff alls och 1837 tog man till en svårare efterföljd än att tillfälligt sättas i cellen: ett antal av de involverade relegerades.

På det hela taget synes proban återigen ha kommit i allt mindre bruk när vi kommer in på 1820-talet. I vart fall kan en notering i ett konsistorieprotokoll från december 1823 tolkas som att ”Probarummet” då inte hade använts på ett bra tag. Detta eftersom det faktum att rummet ”snart kommer att begagnas” då föranledde en order till universitetets räntmästare att ”draga försorg om dess reparerande synnerligast att en ny stark dörr dertill anskaffas”. Men var låg då detta rum som 1823 skulle ställas i ordning?
Den gäckande probans tid
Som nämnts i del 1 av denna artikel så hade universitetet och Lunds stad redan på 1730-talet diskuterat samarbete kring en gemensam arrestlokal. Den gången hade det inte resulterat i något konkret, men 1794 gjorde man ett nytt försök. Universitet utfäste sig då att ”till hälften emot staden deltaga uti kostnaden” för att inrätta ett ”nödigt samlingsrum för nattvakten” – vilken stad och akademi bemannade gemensamt – ”samt bättre och svårare arrestrum för så väl till bysättning eller fängelsedömda personer som fångar och missgärningsmän”. Det hela skulle inrymmas i en befintlig byggnad framför domkyrkan och intill Katedralskolans dåvarande lokaler. Som nämnts i del 1 skall det enligt K Arne Blom ha varit i denna gemensamma kommunal-akademiska arrest som mördaren Blomdahl placerades efter ”mordet i Locus peccatorum” 1829. Fysiskt är detta möjligt, ty av William Karlssons historik över Lunds polisväsende i äldre tider framgår att byggnaden i fråga revs först 1838 (efter framställan från kyrkan som fann den ”vanprydande”). Samma bok indikerar dock även att lokalens historia som delad mellan stad och universitet blev ganska kort, och att den redan 1802 byggdes om till ett renodlat stadshäkte.
3911 Bild 8%3b Kuggis och Kungshuset i Lund ca 1890 tal (AF)
”Nya akademien” eller ”Kuggis” i Lundagård. Vykort från kort före det att byggnaden revs 1897. Bildkälla: AF:s Arkiv & Studentmuseum.

Vid samma tid hade universitetet låtit uppföra en nybyggnad, främst för sin centrala ledning och administration men även för att få fler föreläsningssalar och rum för olika vetenskapliga samlingar. Bygget – som officiellt kallades ”Nya akademien” men i studentmun snabbt blev känt som ”Kuggis” – låg som en flygel till Kungshuset, öster om detsamma. Enligt en i olika översiktsverk återkommande uppgift skall en ny proba ha inrättats i detta hus, och det är där som Kjell Åke Modéer i stället placerar Blomdahl 1829.

Men hur var det egentligen med proban i Kuggis?
Tittar man på de ursprungliga ritningarna till huset – där varje rums funktion är noga angiven – så finns ingen sådan lokal inritad. Enligt den flitigt lokal- och universitetshistoriskt verksamme intendenten vid universitetets zoologiska museum, Yngve Löwegren, som 1963 utkom med en bok om Kuggis historia, skall dock en proba likväl ha funnits här: först på övervåningen och senare nedflyttad till en före detta ”pedellkammare” (tjänsterum för universitetets vaktmästare) på bottenvåningen. För den ursprungliga placeringen refererar Löwegren till en paragraf i ett konsistorieprotokoll från 1799 medan den senare placeringen helt saknar angiven källa. Kontroll av den refererade protokollsparagrafen ger dock vid handen att den inte säger något alls om proban, och inte heller i andra skriftliga primärhandlingar jag har studerat har jag funnit någon uppgift härom. Dock finns det en bevarad ritning över Kuggis där någon, troligen för konsistoriets räkning, med rödpenna ritat in diverse förslag till ändringar i rumsdispositionen, och här finner man faktiskt ordet ”Proba” inskrivet över ett rum på övervåningen, vilket ursprungligen varit avsett som ”skattkammare”.
3912 Bild 9%3b Kuggis%2c ritning med %c3%a4ndringsf%c3%b6rslag inkl proba ca 1799 1800 (RoK)
Ritning över övervåningen till Kuggis från omkring 1799 med föreslagna ändringar; däribland inrättandet av en proba i nedre högra hörnet. Bildkälla: Lunds universitetsarkiv.

Realiserades då denna föreslagna ändring? Personligen är jag tveksam till om så verkligen skedde. En grund för denna misstanke är en inventering av universitetets samlade byggnadsbestånd från 1833. I denna räknas en rad rum och funktioner i ”Nye Academie Huset” upp, men om någon proba häri sägs intet. Däremot talas det längre fram i inventeringen om ”[d]en nuvarande Fäktsalsbyggnaden med 2ne förvaringsrum (också kallade arrestrum)”. Detta indikerar alltså att proban 1833 fortfarande befann sig i anslutning till universitets fäktsal, det vill säga Liberiet vid Krafts torg, dit den flyttats nästan 70 år tidigare. Och faktum är att även Löwegren om de föregivna arrestlokalerna i Kuggis skriver att de ”icke [tycks] ha varit mycket i bruk”, utan att ”[u]nder hela tiden torde den gamla arrestlokalen i fäktsalsbyggnaden ha använts”.

Med tämligen stor sannolikhet vågar jag således hävda att den lokal Jacob Wilhelm Blomdahl 1829 satt fängslad i låg i Liberiet.
Skottet mot studeranden Haase
Till samma cell torde även ”Studeranden Lars Mathias Dahl” ha förts i november 1838. Detta sedan han ”erkänt sig hafva aflossat ett skott deraf Studeranden C. J. Haase fått en så svår skada att hans lif ansetts i fara”. Detta skottdrama är för eftervärlden mycket mindre hågkommet än Blomdahls mord på Andreas Emanuel Landén nio år tidigare, och fick heller inte en lika fatal utgång, men skapade likväl stort eko i den samtida pressen och resulterade i en process som slutade först långt ovanför den lokala akademiska domsrätten. Bakgrunden var att Dahl, en sjuttonårig novisch av Skånska nationen, avfyrat en hagelbössa mot en nationskamrat, den tre år äldre Carl Johan Haase, och därvid skadat denne så att han mist synen på båda ögonen. Själv hävdade Dahl att det rört sig om ett rent vådaskott, men i pressen cirkulerade även rykten om att händelsen ”icke varit så aldeles af våda, som man trott” utan att den i stället haft ”sin grund i en hos gerningsmannen uppkommen kärleksjalousi”. Av intresse ur denna artikels perspektiv är att de senare uppgifterna sades härröra från just Dahls tid i proban:

Det säges nemligen bland en mängd andra historier, att samma person [Dahl] skall hafva yttrat till vaktkarlen, som bevakade dörren till hans fängelserum (han satt nemligen arresterad i början) att ”det var f–n så besynnerligt, att skottet kunde träffa ögonen, då jag blott sigtade efter näsan,” (som han enligt ett annat yttrande velat ”pricka”). Detta af vaktkarlen aflagda vittnesmålet ville svarandens Advokat, studeranden Nerman, jäfva, på den grund, att det var ”sagt i förtroende.” Men Konsistorium, som icke insåg att något förtroende borde kunna äga rum mellan nämnde person och vaktkarl, lät vittnesmålet gälla.

Den tid under vilken Dahl hunnit giva vaktkarlen detta förtroende hade under alla omständigheter varit begränsad. Enligt vad rektor senare noterade hade Dahl satts i proban den 30 november men blivit redan ”följande dagen åter på fri fot ställd”. Skälet var att Dahls far, en av allt att döma tämligen förmögen kontraktsprost, hade betalat borgen för sin son. Den efterföljande rättegången, vilken (gissningsvis till följd av Haases hälsotillstånd) hölls först några månader senare kom också i mycket att handla om vilka skadeståndsanspråk Haase, son till en enligt uppgift ”medellös” bryggare och före detta artillerist, kunde anses ha mot far och son Dahl. Det skulle föra för långt att här i detalj skildra den utdragna processen, vilken slutade (till Dahls nackdel) först i Högsta domstolen drygt tre år senare. Låt mig här bara berätta att det trots allt gick under omständigheterna någorlunda väl för Haase, vilken under hela tiden tycks ha haft studentkårens och allmänhetens odelade sympatier. Då Haase redan tidigare varit känd för sin musikalitet så samlade ”Damerna i Lund” in totalt 650 riksdaler för inköp av bland annat ett piano till honom, och tack vare detta kunde Haase faktiskt framleva ett långt yrkesliv som musiklärare i Ystad. Där blev han därtill både gift och barnafar till bland annat en son som med tiden själv kunde bli student i Lund, och till skillnad från fadern fullborda en akademisk utbildning (till läkare).
3913 Bild 10%3b Subskription p%c3%a5 handl i Haasem%c3%a5let%2c Sk Mercurius 1839 03 09
Ett av uttrycken för sympatierna i fallet Haase mot Dahl var att man lät trycka handlingarna i processen mellan dem samt låta vinsten från försäljningen härav gå till Haase. Annons i tidningen Skånska Mercurius den 9 mars 1839. Bildkälla: Kungliga biblioteket.

Bland skeletten på vinden eller i växthuset?
Min tes att även Dahl så sent som 1838 fått sitta i probalokalen i Liberiet styrks ytterligare av ett par punkter i konsistoriets protokoll från november 1844. Då, sex år senare, var nämligen denna probas saga definitivt all; detta eftersom Liberiet skulle få en helt ny funktion som repetitionslokal för Akademiska kapellet, och att en arrestlokal uppenbarligen inte ansågs passa in i de planerna. Dåvarande rektor, matematikern Carl Johan Hill, anmälde då för konsistoriet att ”sedan Academiens gamla Fäktsalsbyggnad, uti hvilken fängelse för personer tillhöriga Academiska Jurisdictionen hittills varit beläget, nu blifvit för annat ändamål inredd, vore Academien vid möjligt påkommande behof i saknad af eget fängelserum”. Ett nytt sådant måste därför ”med möjligaste första blifva inrättadt”. Efter en kortare diskussion beslöts att förlägga den nya proban till ”det yttre af de uti Academibyggnaden till förvar af Academikontorets handlingar upplåtne rum” som fanns, det vill säga till den arkivlokal i Kuggis där universitetet hade sina ekonomihandlingar. Universitetsvaktmästare Björklund beordrades därvid att i detta rum ”anbringa de från gamla arrestrummet tillvaratagne jerngaller”.

Så lätt var frågan dock inte löst, utan bara en vecka senare var rektor tvungen att åter lyfta frågan i konsistoriet. Detta sedan Lunds biskop, vid tiden tillika tillförordnad kansler för universitetet, hade fått höra om saken och menat att det var olämpligt att förlägga proban till ett rum i Kuggis bottenvåning som därtill vette mot Lundagård. Tillsammans med professorn i naturalhistoria, Sven Nilsson, hade rektor därför gått husesyn på Kuggis övre våningar för att se om en arrestlokal i stället kunde inrättas ”å vinden öfver det rum, der Zoologiska Institutionens samlingar för närvarande förvaras” och där nu diverse ”djur och skeletter m.m. äro upplagda”. De båda professorerna hade dock kommit till olika slutsatser. Medan rektor Hill visst tyckte att den aktuella lokalen, ett litet rum mot Kuggis norrgavel, dög så var Nilsson mer än skeptisk. Framför allt hänvisade han till att behovet av eldning i det hittills ouppvärmda utrymmet skulle ”blifva i högsta grad eldfarligt”. Mot detta problem anförde Hill att det kunde lösas genom att vaktmästaren skulle ”hålla behörig tillsyn”, men Sven Nilsson vek sig inte. I stället kom han nu med ett helt nytt förslag: ”att fängelserum måtte inredas uti det i hörnet af Sand- och Lazarettsgatorne [troligen nuvarande Paradisgatan] belägne, till Botaniska Institutionen hörande gamla vexthus, hvilket under lång tid icke varit för sitt ursprungliga ändamål begagnadt, utan till Zoologiska Institutionens behof upplåtet”. Som ett resultat härav ajournerade sig konsistorieledamöterna en stund för att gå i väg och rent konkret ta båda de föreslagna lokalerna ”i ögonsikte”. Inspektionen utföll till fördel för Nilssons förslag, och sedan även professorn i botanik, Johan Wilhelm Zetterstedt, förklarat sig inte ha några invändningar så ”beslutade Consistorium det skulle uti westra delen utaf nämnda wexthus, hvarest särskild utgång finnes åt Lazarettsgatan, Academisk fängelse inredas”. Med en formulering som känns påtagligt aktuell fastslogs också att arbetet med den nya proban skulle ske ”så skyndsamt som möjligt” men samtidigt ”med den för Academien lindrigaste kostnad”.
3915 Bild 11%3b Detalj ur karta %c3%b6ver Lundag%c3%a5rd m m 1835 (K 171)
Detalj ur karta över Lundagård, gamla botaniska trädgården (nuvarande Universitetsplatsen) och Paradislyckan 1835. Byggnaden markerad med C och D är Kungshuset och E Kuggis. Någon av de fyra byggnaderna markerade med H uppe till höger bör ha varit den som 1844 delvis inrättades till universitetets sista proba. Bildkälla: Lunds universitetsarkiv.
Ett arkiv bevarat av slumpen
Den ovan refererade diskussionen från 1844 är unik i det att den är ett av de ytterst få tillfällen jag kunnat finna då probans placering närmare diskuteras och beskrivs i universitetets arkivhandlingar. I beaktande av att detta utrymme i en eller annan form existerade under 184 av de hittills 353 år Lunds universitet har funnits, så kan man annars rent generellt konstatera att det avsatt förvånansvärt få spår i källmaterialet. Många av de uppgifter jag har refererat ovan får man leta fram insprungna här och där i allmänna serier av protokoll, inventarier och byggnadsritningar, medan mer specifika arkivserier av typen ”Handlingar rörande proban” lyser med sin frånvaro. Detta i universitetets eget arkiv vill säga. På Riksarkivets depå i Lund – den som fram till senaste årsskiftet kallades Landsarkivet – finns däremot ett helt särskilt arkiv med namnet ”Lunds akademis häktes arkiv”. Vad gör det där och varför har inte universitetet själv hand om det arkivet, frågar sig förstås vän av ordning?  

Förklaringen ligger i att detta arkiv helt består av handlingar som skickats ut från Lunds universitet, närmare bestämt i form av månatliga listor över intagna arrestanter, vilka tillställts Hovrätten över Skåne och Blekinge. Att de sedan kommit att bevaras där verkar delvis ha varit en slump. På flera av handlingarna – genomgående dubbelvikta folioark där endast en sida har använts att skriva på – finns tydliga spår av att dessa har vikts ut och in och sedan återanvänts som omslag för andra dokument innan de slutligen, i samband med en större gallring på hovrätten, lyckligtvis skickades till Landsarkivet snarare än att bara kastas. Huruvida det ursprungligen funnits än fler rapporter än de som nu har bevarats är omöjligt att bestämt säga, men att arkivet börjar först 1824 (medan hovrätten inrättades redan 1821) och att vissa månader saknas i de tidigare årgångarna indikerar att så i fallet.

Även med dessa reservationer ger arkivet dock den enda mer samlade bilden av probans användande under dess sista decennier. Därvid vittnar det tydligt om att det under denna tid i regel var ytterst glest mellan infinkningarna. Merparten av rapporterna består endast av kortfattade formuleringar i stil med denna från hösten 1825:

Att under loppet af sistlidne October Månad ingen Fånge till Lunds Academie Häkte ankommit eller därstädes varit quarsittande, derom får jag härigenom i ödmjukhet underrätta.
Ett år för sina skulders skull
Ett antal undantag från denna regel finns dock, och därigenom får vi möjligheten att något närmare bekanta oss med några av probans allra sista interner. Mördaren Blomdahl dyker förstås upp i rullorna, dels i samband med sin rannsakning 1829, dels åter sista natten före sin avrättning (däremellan hade han suttit på fästningsfängelset i Malmö), liksom den ovannämnde Lars Mathias Dahl.  
3916 Bild 12%3b M%c3%b6rdaren Blomdahl i rapport ur Lunds akademis h%c3%a4ktes arkiv
Det ”Utdrag af Fånglistan vid Academiens häkte” som universitetet i september 1829 skickade till hovrätten med anledning av mördaren Blomdahls häktande. Bildkälla: Riksarkivet (Lunds akademis häktes arkiv).
Av allt att döma var Dahl den siste att sätta i proban för något som hade med liv och lem eller andra grövre brott att göra. Därmed inte sagt att han var den siste att alls spärras in där. I rapporterna till hovrätten finner man nämligen ytterligare tre namn på interner: Frans Rosengren, Anders Ahlgren och Knut Axel Dahlström. Alla satt de inne under kortare eller längre perioder 1845–1847, och torde därmed ha varit de enda att få nyttja den av konsistoriet 1844 inrättade proban i det gamla växthuset vid Sandgatan. Ingen av dem satt där dock för att ha begått något brott, vare sig mot allmänna lagar eller mot lärosätets interna regelverk, utan såsom ”bysatta”. Därmed avsågs att de var skyldiga pengar till en eller flera privatpersoner och inte förmått återbetala dessa skulder, varvid fordringsägarna hade rätt att begära att de skyldiga hölls i fängsligt förvar – bysatta – till dess att de hade betalat.

Som möjligheterna att skaffa sig inkomster samtidigt som man satt i proban torde ha varit mycket ringa, så bör kalkylen snarast ha varit att mer solventa släktingar eller vänner skulle komma till den bysattes undsättning och lösa ut vederbörande. Så verkar också ha skett med Dahlström, ty han släpptes redan efter ”några timmars tid” i mars 1847. Värre var det för Rosengren som fick sitta bysatt hela vårterminen 1845 och än värre för västgöten Ahlgren som satt ett helt år – från oktober 1846 till oktober 1847! Det var dock inte det enda som drog ut på tiden i Anders Ahlgrens studenttillvaro. Tillsammans med sin tvillingbror Isak var han en vid tiden välkänd överliggare, och båda bröderna tillbringade fjorton år i Lund ”med filologiska studier, men utan att aflägga akademisk examen”. Även om bröderna skall ha kommit från ”en ansedd och förmögen bondsläkt” så kan man ju tänka sig att deras medhavda resurser så småningom tröt under en så lång studietid, och att det därför kanske inte var helt konstigt att åtminstone en av dem fick krypa in i proban för obetalda skulder. Om det nu verkligen bara var den ene som fick göra det? Bröderna Ahlgren var nämligen enäggstvillingar och därför till förväxling lika, och utifrån detta uppstod ett rykte, här förmedlat av stadsfogden Carl Sjöström i hans biografiska matrikel över Västgöta nation:


En gång skulle i Lund en af bröderna blifvit intagen på ”bysis”. Den andre besökte då sin inspärrade bror, bytte kläder med honom och stannade qvar i hans ställe. De vexlade om på detta sätt och togo sålunda skiftesvis del i missödet. Församlingens kyrkoherde frågade en gång gubben Anders om detta var sannt. Han svarade med en viss förtrytelse: ”Å visst inte; bror Isak var alltför samvetsgrann till sådant.

Det framgår inte av de handlingar jag funnit varför Ahlgren slutligen släpptes. Kanske hade hans skulder till slut reglerats av ytterligare en broder, den förmögne och barnlöse Peter Ahlgren, vilken enlig Sjöström skall ha varit sina båda tvillingbröders födkrok sedan de gjort slut på sina egna delar av farsarvet. Det finns dock även en annan möjlig förklaring. Det var nämligen den person som begärt någon bysatt som fick betala för mat och andra kostnader under fängelsetiden; kanske tyckte Ahlgrens fordringsägare efter ett år att det helt enkelt började bli litet för dyrt att hålla honom fortsatt instängd? Fri blev Ahlgren i vilket fall, lämnade samma år Lund och ”sysslade sedan med barnundervisning i hembygden”.

Efter Anders Ahlgren torde proban ha stått oanvänd – i vart fall som fängelse – under de dryga fem år som återstod till årsskiftet 1852/53. I och med detta avskaffades den akademiska jurisdiktionen och därmed universitetens skyldighet att hålla sig med arrestlokaler. I januari 1853 kunde dåvarande rektor, teologen Hans Magnus Melin, således skicka in den allra sista – fånglösa – häktesrapporten till hovrätten. 
3917 Bild 13%3b Ur Lunds akademis h%c3%a4ktes arkiv%2c vol %c3%96%3b2 (sista rapporten%2c jan 1853)
Universitetets allra sista rapport till hovrätten rörande intagna i proban från januari 1853. Bildkälla: Riksarkivet (Lunds akademis häktes arkiv).

Fredrik Tersmeden
Arkivarie vid Universitetsarkivet (och hittills ostraffad)


Med tack till mina arkivariekollegor Henrik Ullstad och Mikael Falk som hjälpt mig att leta fram biografiska uppgifter om några av de i artikeln nämnda studenterna samt att tyda vissa svårlästa äldre handlingar.
152 Lunds universitet L RGB