BizWizard Web page

Gotlands – Nationen som försvann

Vid åtskilliga tidigare tillfällen har det i denna spalt i Lundensaren funnits anledning att referera till Carl Sjöström och hans tryckta nationsmatriklar. Faktum är att Sjöström och hans verk är närmast omöjligt att gå förbi för den som hyser ett personhistoriskt intresse kopplat till Lunds universitet och dess studenter.

Stadsfogden och personhistorikern Carl Sjöström, här ceremoniellt skrudad som ceremonimästare i det studentikosa ordenssällskapet CC ur vars arkiv bilden (ett beskuret gruppfoto från omkring 1890) är hämtad.

Carl Sjöström (1851–1918) var son till en handelsträdgårdsmästare och således första generationens akademiker när han 1872 skrevs in vid det universitet vars alumner han sedermera skulle ägna ett så intensivt intresse och studium. Till yrket var han ämbetsman, främst som stadsfogde i Lund från 1889 och till sin pensionering 1916. Man får förmoda att arbetsbördan på denna post inte var alltför betungande i beaktande av det mycket omfattande personhistoriska forsknings- och författararbete som Sjöström hann utföra parallellt härmed. Resultatet blev ett antal tryckt matriklar över olika grupper av människor, alltifrån en ganska liten krets såsom Lunds borgmästare genom tiderna till mer omfattande personbestånd som alla medlemmar i Lunds Knutsgille under en period av mer än 200 år.

Inte minst var det dock de lundensiska studentnationerna och deras medlemmar Sjöström ägnade sitt intresse. Från att han 1883 publicerat en första matrikel över Skånska nationen producerade ytterligare tio sådana verk, det sista postumt utgivet 1922. Han hade då betat av medlemmarna samtliga i hans egen livstid existerande nationer med undantag för de fem nya nationer som bildats genom uppdelandet av den Skånska nationen 1889/1890 (och vars ännu i regel levande medlemmar vid denna tid naturligt nog ännu inte hunnit få något större historiskt intresse) samt för Östgöta nation, vilken i stället en annan personhistorisk entusiast, östgötaprästen Axel Setterdahl, tagit sig an. Därtill hade Sjöström producerat böcker om två försvunna lundanationer: de kortlivade Norrlands nation (verksam cirka 1803–1846) respektive Södermanlands nation (verksam 1838–1847).

En försvunnen lundanation lämnade Sjöström dock åt sidan: den under 1700-talet verksamma Gotlands nation. Vad berodde det på? Inte var det i vart fall okunskap om dess existens, ty Sjöström nämner flera gånger Gotlands i sin matrikel över Blekingska nationen, i vilken de fåtaliga gotländska lundastudenterna valde att gå med sedan deras egen nation avvecklats (och vilket föranledde Blekinges inspektor att under en period stolt titulera sig som överhuvud för ”de förenade Blekings, Christianstads och Gottlands nationer”). Nej, anledningen till detta Sjöströms utelämnande var troligen främst bristen på källmaterial. Till skillnad från övriga lundanationer – avvecklade såväl som ännu existerande – så har Gotlands nation nämligen veterligen inte efterlämnat något eget arkiv: ingen inskrivningsmatrikel, ingen protokollsbok, inga räkenskaper eller något annat från den egna verksamheten.

Och likväl finns det ändå ett sätt att komma åt denna försvunna organisation (en möjlighet som Sjöström möjligen missade), nämligen genom en serie handlingar i universitetets arkiv: de så kallade nations-, termins- eller lektionstabellerna. Dessa tabeller, som alla nationer regelbundet skulle inlämna till universitetet, fungerade som en kombination av underlag för statistik och social kontroll och uppföljning rörande studenterna, deras levnadsomständigheter och deras studiers fortskridande. Tyvärr är tabellerna före 1800-talet endast fragmentariskt bevarade, men här finns ändå tillräckligt många tabeller inlämnade av Gotlands nation för att man skall kunna göra sig en bild av nationens verksamhetstid och storlek samt få namnen på ett antal av dess medlemmar.

Denna ”Lections Tabell” från höstterminen 1785 är den sista bevarade från Gotlands nation. Man kan notera att samtliga medlemmar uppgav sig gå på en eller flera av samma tre professorers föreläsningar: ekonomen Clas Blechert Trozelius, orientalisten Gustaf Sommelius och filosofen Matthaeus Fremling. Av dessa tre var Trozelius Gotlands nations inspektor under merparten av dess kända verksamhetstid och Sommelius dennes efterträdare tiden närmast innan gotlänningarna uppgick i Blekingska nationen.
Bildkälla: Lunds universitetsarkiv.


De allra första gotländska nationstabeller vi har hittat är odaterade, men härrör troligen från omkring 1703 respektive 1707 och upptar totalt sex namn. Därefter dröjer det flera decennier innan tabeller över gotlänningar åter dyker upp 1774–1785. Då det förefaller mindre troligt att det funnits något direkt organisatoriskt samband mellan nationen i början av seklet och den som figurerade under dess senare hälft så fokuserar vi här fortsättningsvis endast på den senare. För denna finns bevarade tabeller från nio terminer, främst på 1770-talet. Tyvärr utgörs dessa dock i flera fall endast av statistiska sammanställningar (över medlemmarnas fördelning per fakultet, åldersgrupp och social bakgrund), men i totalt fyra tabeller mellan vårterminen 1775 och höstterminen 1785 får man även namn på medlemmarna, och det går därför att sammanställa en ofullständig matrikel över Gotlands nation omfattande totalt 18 namn. Härtill kan läggas ett antal namn funna i andra källor, nämligen personer som i universitetets centrala inskrivningsmatrikel respektive i tryckta promotionsprogram betecknats som gotlänningar. En fullständig inventering av de senare är ännu inte klar, men redan i dagsläget har vi funnit minst sex sådana potentiella medlemmar. För dessa gäller dock den reservationen att vi inte vet om beteckningen ”gotlänning” verkligen syftat på formell nationstillhörighet eller endast på geografisk bakgrund. Det förra framstår dock som det troligare.

Tittar man på de lundensiska gotlandsstudenterna som grupp är det främst två saker som är framträdande. Den ena är att en stor andel av dem hade läst i Uppsala innan de kom till Lund. I Uppsala fanns det då som nu en Gotlands nation, och det är inte orimligt att tänka sig att den lundensiska motsvarighet som uppstod på 1770-talet har varit ett resultat av att dessa uppsalaalumner, som varit vana att ha en egen nation, inte önskat inträde i någon annan när de flyttat till Lund, och därför bildat en egen sydlig systerorganisation. Det andra är att en majoritet – runt två tredjedelar – av de medlemmar vi kunnat finna närmare biografiska uppgifter om blev präster och därtill mycket ofta på den egna hemön. Av detta skäl går deras vidare livsöden att följa i O W Lemkes verk Visby stifts herdaminne (1868). Att läsa om dessa lundastudenter i herdaminnet är en aktivitet som ofta pendlar mellan djupaste tragedi och största lyteskomik, vilket nedanstående biografiska notiser kommer att visa.

En av de lundagotlänningar som definitivt kan räknas till den tragiska skaran är Carl Christian Silvén. Silvén föddes 1763 och kom till Lund 1782, där han den femtonde november skrevs in i universitetets matrikel. Den unge Carl Christian tog dock god tid på sig att avsluta sin utbildning; han disputerade först 1789 på en avhandling om peripatetikernas namnetymologi (de etymo nominis peripateticorum), ett ämne obskyrt om något, och tog sedan ytterligare några år på sig att promoveras – detta skedde först 1793. År 1795 blev han komminister i Anga på Gotland, men avsattes i oktober 1811 för ”fylleri och oordentlig lefnad”. Han ändade sina dagar på Visby lasarett 1820, där han dog på grund av kallbrand i ett benbrott. Ett mer tragiskt än dråpligt människoöde, med andra ord.

Gotlands nations ”Lections Tabell” från vårterminen 1782. Antalet medlemmar var då åtta stycken – den högsta medlemssiffra vi känner från nationens existens – varibland såväl Carl Christian Silvén som Johan Rundbergs bror Gabriel Timotheus Rundberg märks.
Bildkälla: Lunds universitetsarkiv.

Som representant för lyteskomiken får Johan Rundberg stå som ett första exempel. Johan Rundberg föddes i Visby 1759 som son till den blivande kyrkoherden i Stenkumla Johannes Rundberg. Till Lund kom han 1780, men hade tidigare studerat i Uppsala. Han finns förvisso inte upptagen i någon av terminstabellerna, men då hans bror Gabriel Timotheus Rundberg (som för övrigt beskrivs i Visby stifts herdaminne som ”en dålig menniska och än sämre prest” och som dog av ”oordentlig lefnad”) förekommer i dem är det inte osannolikt att även Johan skrevs in i Gotlands nation. Han promoverades till filosofie magister 1781 och blev samma år adjunkt i faderns församling. 1797 utnämndes han till Kyrkoherde i Levide, men avsattes år 1800 på grund av ”otidighet, fylleri, oordentlighet och slutligen bedrägeri”. Det faktum att Rundberg avsatts hindrade honom emellertid inte från att samma år oanmäld dyka upp på prästmötet i Visby och agera extra opponent på en av disputationerna. Hans kortvariga opponentbana slutade emellertid med att man ”nödgades ändteligen låta honom förstå, att hans vidare opponerande ej besvarades och kunde blifva afvisadt, om han längre envisades”. Med detta sista utspel avklarat flyttade Johan Rundberg först till Gerum och därifrån vidare till Visby där han arbetade som ”advokat och qvacksalfvare” fram till sin död 1811.

Om vi anser Rundbergs liv som en exercis i lyteskomik så tas nog priset ändå av Lars Olde, som föddes i Lojsta 1760 som son till komministern på orten, Matthias Olde. Han studerade i Greifswald 1777–1779, i Lund 1783–1784 och åter i Greifswald 1785, där han också avlade filosofie magistergraden. Ej heller Lars kan med säkerhet sägas ha varit medlem av Gotlands nation, men då hans betydligt stillsammare bror Johan Olde förekommer i nationstabellerna är steget inte långt till att antaga att syskonen skrev in sig i samma nation. Hans fortsatta liv och leverne efter examen är lika växlande som det är burleskt. Faktum är att man nästan kan tänka sig att det vore ett möjligt föremål för en film, eller i vart fall en roman.

Efter examen blev Olde bataljonspredikant vid det Psilanderhjelmska regementet, ett värvat regemente i Svenska Pommern. Denna post rycktes han dock bort från i och med början på Gustav III:s ryska krig, i vilket han deltog år 1790 som predikant på skärgårdsflottan. Detta innebar att han med största sannolikhet deltog i både Viborgska gatloppet och slaget vid Svensksund. Vid fredsslutet samma år tog han tjänstledigt och försörjde sig istället som ”äfventyrare, supercargör och jernbärare i Hull”. Varför han valde denna för en präst något bisarra bana kan vi bara spekulera i, dock torde den inte ha varat längre än till 1793, när han blev kunglig hovpredikant. År 1801 slog han sig så ner som vicepastor i Levide på Gotland.

Man hade kunnat tro att Olde skulle slå sig till ro som en kyrkans man på hemön, men så blev det emellertid inte. 1803 avsattes han från sin tjänst då biskop Johan Möller vid en visitation ondgjorde sig över Oldes ”högst slarfviga och oordentliga embetsförvaltning”. Detta hindrade på något märkligt sätt inte församlingen från att välja honom till kyrkoherde 1806, varefter Oldes vinglande bana på slarvig- och oordentlighetens väg fortsatte. Vid 1817 års visitation klagades det på att han förskingrat kyrkans medel, förskjutit sin hustru, ställt in nattvarden på grund av vinbrist, försummat både begravningar och dop, samt missbrukat andras namn för att kunna låna säd av magasinet. En gammal man från Pejnarve klagade särskilt över att ”istället för ljus och glädje ha vi nu bara mörker och sorg genom den stygga menniskan och det förargliga exemplet för våra uppväxande barn”. På frågan om han kunde tänka sig att i vart fall inte ha en främmande kvinna boende i sitt hus svarade Olde att ”det angår ej socknemännen hvem jag har i mitt hus och denna skiljer jag icke ifrån mig, förr än man lagligen bevisar henne någon oanständighet i sitt lefverne”. Församlingen kontrade med att vägra att både ta emot nattvarden och reparera prästgården. Till slut avsattes Olde genom kungligt beslut år 1823. Han slöt sin skiftande och närmast romantiska levnad den 29 januari 1831 i Visby.

På grundval av ovanstående uppräkning kan Gotlands nation i Lund tyckas ha producerat idel suputer och inkompetenta präster. Naturligtvis är det inte så – det är en välkänd sanning inom historieskrivningen att de som lämnar flest avtryck i källorna är de som det finns anledning att vidtaga rättsliga eller administrativa åtgärder mot. Många medlemmar av Gotlands nation tycks ha levt stillsammare liv efter examen än sina ovanstående nationskamrater; i Visby stifts herdaminne finns ofta bara uppgifter om deras födsel, vigsel, studier och utnämningsår – ofta till lägre kyrkliga tjänster eller kyrkoherdebefattningar – samt året de dog. Nationens kurator år 1775, Sven Fohlin, är en sådan. Om hans samtida nationskamrat Johan Snöbohm kan man i herdaminnena läsa ett rätt typiskt omdöme för de präster som inte misskött sig och där fakta inte inskränkts till ren biografisk data: han var ”en begåfvad predikant och glädtig umgängesman”. Men det kan man ju inte bygga en hel populärhistorisk artikel på...

Ekonomiprofessorn Clas Blechert Trozelius var Gotlands nations inspektor från 1776 till sitt avträde som professor tio år senare.
Bildkälla: Lunds universitets konstsamling (foto: Fredrik Tersmeden)

Möjligen skulle man också kunna spekulera om de ovannämnda, mindre lyckade gotländska lundaalumnernas tillkortakommanden berodde på att de stått under dåligt inflytande redan vid universitetet? Vi kan i vart fall konstatera att den professor som var gotlänningarnas inspektor under merparten av nationens existens, ekonomen Clas Blechert Trozelius, gått till historien som en av 1700-talets minst kompetenta lundaprofessorer, och att han redan i samtiden var ”förföljd och föraktad av alla”. Han tvingades till slut lämna sin professur 1786 efter att ha kommit berusad till ett möte med sina professorskollegor och därtill förolämpat rektor. Troligen innebar hans avgång som professor (och därmed inspektor) början på slutet för Gotlands nation i Lund. Hans efterträdare Gustaf Sommelius torde ha fått ta emot en nation på avtynande och valde efter några få (1791) att i stället acceptera inspektorskapet för Blekingska nationen. Om det vid det laget ännu fanns några medlemmar från hans förra nation kvar i staden är osäkert. Däremot vet vi att Blekingska nationen 1798 skrev in sin första gotländska medlem, skomakarsonen Johan Peter Jonasson från Visby.

Fredrik Tersmeden & Henrik Ullstad
Arkivarier vid Universitetsarkivet