BizWizard Web page
178 LU SE stand 100

Ett ben av djävulen – kandidat Nehrman och det fasaväckande blodsdådet i Gränna

När Axel Emil Nehrman föddes i Bäckseda nära Vetlanda den 11 september 1868 fanns det inget som tydde på att han skulle gå annat än en lysande framtid till mötes. Hans föräldrahem var, om inte rikt, så i alla fall vad man skulle kunna kalla ”stabil medelklass”. Fadern, Carl Gustaf Nehrman, var sprungen från en lång rad av hattmakare i Vimmerby, men hade studerat juridik i Uppsala och blivit mångårig kronofogde. Modern, Johanna Carolina Wickbom, var dotter till en komminister. Axel var det åttonde av nio syskon, men familjens ekonomi var inte sämre än att alla sönerna kunde utbilda sig: Gustaf Fredrik blev ingenjör vid Motala verkstad, Hjalmar tog hovrättsexamen i Lund och slutade sina dagar som riddare av Nordstjärneorden och generaldirektör för Kammarkollegium, John utbildade sig till konstnär, August Wilhelm blev bankdirektör, och Olof blev bokhållare. En mer avlägsen släkting gjorde sig också berömd; Axel var femmänning med den socialdemokratiske politikern och journalisten Ture Nerman.

Axel hade läshuvud, och sattes därför 1885, likt sin äldre bror Hjalmar, i Växjö högre allmänna läroverk (sedermera Katedralskolan). Vi vet inte särskilt mycket om Axels tid vid gymnasiet i Växjö, men vi vet att han avlade mogenhetsexamen – det som senare blev studentexamen – där den 8 juni 1889. Han tog studenten med goda betyg – hans sammanlagda betyg var AB (med beröm godkänd) – och hans bästa ämnen var franska, engelska, latin, kristendomskunskap och naturalhistoria, samt det kombinerade ämnet ”historia och geografi”.

Med studentexamen avklarad med goda betyg var det dags för Axel att läsa vid universitetet. Då hans äldre bror Hjalmar läst juridik i Lund var steget inte långt till att även den yngre brodern Nehrman skickades till det sydliga lärosätet för att gå i storebrors fotspår. Vi vet inte om detta var Axels egen vilja, eller om det var fadern och den äldre broderns exempel som tryckte på. Vi kan dock föreställa oss att det, då den äldre brodern John utbildat sig till konstnär, i vart fall inte var uteslutet för den Nehrmanska syskonskaran att hänge sig åt annat än tjänstemannabanan. Oavsett vad flyttade Axel till Lund höstterminen 1889, och installerade sig i ett rum i ett nu rivet hus med adressen Mårtenstorget 10.

1065 Lundensaren Ullstad bild1
Axel Emil Nehrmans uppgifter i universitetets matrikel.

Att skriva in sig vid Lunds universitet på höstterminen 1889 var en mycket mer formell och personlig affär än vad det är idag med allt vad antagning.se och datorer heter. Det första steget in i akademiens värld för den unge Axel torde ha varit ett besök i det då relativt nybyggda universitetshuset. Detta besök gjorde han 17 september 1889, förmodligen iförd frack. Efter att ha förevisat sina betyg blev han inskriven i universitetets matrikel av akademisekreteraren, och fick därefter passera dörrarna in till Rector Magnificus, professorn i nordiska språk och ledamoten av Svenska akademien Theodor Wisén, vars hand han fick trycka.

Så var inskrivningen klar. Nu återstod frågan om att skrivas in i nation. Vid denna tid gällde fortfarande härstamningsprincipen, det vill säga att studenterna var tvungna att tillhöra den nation i vars upptagningsområde de fötts eller tagit studentexamen, alternativt som deras föräldrar tillhört. Då Axel var född i Jönköpings län och tagit studenten i Kronobergs län hade han egentligen bara rätt att skriva in sig i en nation; Smålands nation. Så blev det också. Även nationsinskrivningen skedde genom ett personligt besök hos kuratorn, docenten i exegetisk teologi Frans August Johansson, i dennes hem på Stora Tomegatan 14.

Axel skulle, precis som Hjalmar, studera juridik, och siktade på att avlägga hovrättsexamen, en examen som banade väg för en juridisk karriär inom svenska staten. Det första steget på denna bana var juridisk preliminärexamen, eller ”prillan”, som den också kallades. Denna examen avlades vid filosofisk fakultet, och omfattade vid tiden Axel läste i Lund betyg i latin, franska, historia, statskunskap och praktisk filosofi. En avklarad ”prilla” var en förutsättning för fortsatta studier vid den juridiska fakulteten. Axel var emellertid flitig och hade som sagt gott läshuvud, varför han redan två terminer efter inskrivningen, den 14 maj 1890, kunde avlägga denna examen. Hans betyg kan tyckas något slätstrukna, med ”godkänt” i allt utom historia, där han blev ”med nöje godkänd”. Det skall dock sägas att av de sex studenter som tenterade för juridisk preliminärexamen den dagen var det endast Axel som fick bättre än ”godkänt” i något ämne; ytterligare en student blev ”svagt godkänd” i statskunskap, och en annan kuggades i latin!

1066 Lundensaren Ullstad bild2
Examensprotokollet från Axels juridiska preliminärexamen.
 Bildkälla: Lunds universitetsarkiv.


Nu borde vägen ha legat öppen för Axel att några år senare avlägga hovrättsexamen och sedan bli en tjänsteman i den svenska statsapparaten likt sin äldre bror. Trots att han arbetade hårt med sina studier lyckades han emellertid aldrig avlägga någon ytterligare examen. Vi vet inte hur Axels studentliv såg ut; fadern var, som Axels sjukhusjournal säger, ”gniden”, något som kan ha gjort den unge juridikstudentens umgängesliv obefintligt, men många studenter finansierade sitt umgänge med växelrytteri när stipendier och föräldrar inte räckte till. Axel skall dock ha levt ett ”sträfsamt” liv och oroade sig för sina studier – så pass mycket att han ibland låg sömnlös på nätterna. Han rökte påfallande mycket, var uppenbarligen överansträngd och hemföll åt religiösa grubblerier

På hösten 1893 orkade han inte längre. I oktober det året fick han vad sjukhusjournalen beskriver som ”ett anfall af våldsamhet”, där han slog sönder saker, ett utbrott som följdes av flera andra utbrott av sömnlöshet och ångest. Emellan dessa anfall var han utmattad och håglös. Han fick lämna universitetet med sina studier oavslutade, och allt eftersom hans anfall blev värre och mer våldsamma tillbringade han de följande åren inackorderad på diverse privata vårdanstalter, av vilka friherrinnan von Dübens vårdanstalt i Gränna våren 1901 var den sista i raden.

År 1901 hade vad som från början kanske var ett fall av utbrändhet utvecklats till psykotiska episoder med tider av klarhet däremellan. Turligt nog för Axel kunde han känna av när ett våldsamt utbrott närmade sig – han hade svårt att sova och kände ett tryck över bakhuvudet – och kunde därför också varna sin omgivning i god tid. Så hade även skett den 4 maj 1901, varför han hade försetts med fotbojor, bundits fast i sin säng och två män hade satts att vakta honom. Oturligt nog var dessa två män också klockare och var tvungna att avlägsna sig från sin vakt för att ringa i kyrkklockorna inför gudstjänsten. Denna innebar att endast fröknarna von Düben, vilka arbetade som sjuksköterskor på sin mors vårdhem, tog hand om den muskulöse och 1,78 meter långe Axel Emil Nehrman under dennes psykotiska episod.

1067 Lundensaren Ullstad bild3
Axel Emil Nehrman fotograferad under sin tid på Uppsala hospital.
Bildkälla: Landsarkivet i Uppsala.


Runt klockan tolv på dagen rev Axel sönder täcket som band fast honom i sängen. Ella von Düben försökte hindra honom att ta sig upp, men han svarade med att dra henne i håret och ge henne ett knytnävsslag i ansiktet. Hoppandes i sina fotbojor förflyttade han sig över gården bort till anstaltens kök, tog en kniv och skar av sig bojorna. Han rusade därefter ut på verandan dit fröknarna von Düben flytt, och högg där ihjäl Ella von Düben. Hennes systrar låste då in sig i kökets förstuga, men Axel lyckades i sina försök att komma åt dem krossa en ruta och knivhugga en av dem lindrigt. Med sina vårdare oåtkomliga rusade Axel istället ut på gården, tog sig igenom staketet, och sprang, naken förutom en skjorta och med kniven i högsta hugg, ut på Grännas gator. Där sprang han in och ut på bakgårdar och gator där han försökte komma åt att knivhugga så många människor som möjligt. Efter att ha sårat fem personer – också de lindrigt – blev han slutligen upphunnen och infångad utanför staden av två män som beväpnat sig med störar.

De följande dagarna rullades historien upp inför tidningarnas förfasade läsekrets. Dagen efter dådet maj beskrev tidningen Kalmar under titeln ”Ett hemskt blodsdrama” hur en sinnessjuk mördat sin sköterska och sårat ytterligare fem personer i vad tidningen två dagar senare uppgraderat till ”Blodsdådet i Grenna”. Östgötaposten berättade samma historia under rubriken ”Fasaväckande blodsdåd i Gränna – Gerningsmannen vansinning”. Båda tidningarna fokuserade på fallets mer sensationella aspekter; hur Axel, ”grov och stor till kroppskonstitutionen” slitit sina bojor, misshandlat sina (kvinnliga) vårdare och slutligen stuckit ned en av dem. Att vårdarna – inklusive den mördade – var döttrar till friherrinnan von Düben gjorde saken än mer sensationell, och Östgötaposten utmålade den döda Ella von Düben närmast som en martyr för sitt värv att vårda ”de olyckliga, för hvilka förståndets ljus slocknat”. Att Nehrman dessutom inte var den ”klassiska” förbrytartypen, utan kom från en respektabel tjänstemannafamilj och hade studerat, gjorde naturligtvis sitt till. Tidningarna frossade i berättelser om hur ”dåren” sprungit omkring i Gränna och försökt hugga ner så många som möjligt innan han kunde infångas, och allt detta under gudstjänsten.

Efter att Axel fångats in belades han med bojor och skickades till Eksjö lasarett. Där fortsatte hans utbrott; ”Jag är en djäfvul, ett ben af djäfvulen, en mördare!”, skrek han under det att han slog på cellens dörrar och väggar. ”Jag törstar efter blod, jag vill mörda, jag måste mörda!” fortsatte han. Det stod klart att Axels religiösa grubblerier lett honom till tron att han var besatt av djävulen, och det var därför som han mördat sin vårderska. Axel kom dock inte att stanna särskilt länge på Eksjö lasarett, utan flyttades den 19 juni 1901 på faderns önskan till Uppsala hospital.

Axel Emil Nehrman blev aldrig helt frisk. Hans journal från Uppsala hospital visar att hans våldsamma utbrott återkom flera gånger under hans vistelse där. 1909 menade han att ”jag vill mörda, jag vill skära halsen av dem med en rakstrigel” då ”jag är en demonisk natur, jag är en djävul, har varit det allt sedan jag var barn”. Samma tankar återkom 1913 då han sade sig vara en djävul som skulle komma till helvetet på grund av sina ”sinnliga fantasier” som ung. Mellan dessa skov var Axel emellertid något av en mönsterpatient. Hans beteende var då så gott att han fick vad som idag närmast skulle beteckna som ”frigång”; han promenerade ensam i omgivningarna, cyklade in till Uppsala och köpte tidningen, åkte skidor, samt spelade tennis och biljard ”med betydande skicklighet”. Under den första perioden i Uppsala spelade han även schack med medpatienten Gustaf Fröding. Förutom sport tycks han ha intresserat sig för musik och måleri, och även arbetat på anstaltens bokbinderi. Särskilt det sistnämnda tycks han ha varit särskilt skicklig på. Ibland besökte han brodern Hjalmar, av allt att döma utan incident.

1068 Lundensaren Ullstad bild4
Ett utdrag ur Axels sjukhusjournal. Någon har särskilt markerat att han ”tar sig äfven ibland ett schackparti med Gustaf Fröding”. 
Bildkälla: Landsarkivet i Uppsala.

Axel Emil Nehrman förblev patient på Uppsala hospital i trettio år. Han överlevde både sin far (1910), sin mor (1922) och brodern Hjalmar (1930). De sista åren hade han intermittenta skov med våldsamhet och depression, och i december 1930 blev han plötsligt sämre – kanske på grund av broderns död i oktober. Han var deprimerad, sov dåligt och var orolig. Han tiggde sömnmedel och lugnande, kanske för att han oroade sig för ett nytt våldsutbrott. Han påstod sig inte längre kunna bemästra sina tvångstankar. Klockan tre på natten den första juni 1931 hittades Axel Emil Nehrman livlös i sitt rum. Han hade gjort en snara av sänglinnet och hängt sig från sänggaveln.

Så slöts ett olyckligt liv som börjat med så mycket löfte och slutat med så mycket sorg. Axel var uppenbarligen familjens svarta får. En psyksjuk mördare som ”gömts undan” på anstalter och mentalsjukhus i trettioåtta år. Han nämns över huvud taget inte i Svenskt Biografiskt Lexikons artikel om släkten Nehrman. I Carl Sjöströms matrikel över Smålands nation står det endast ”Sjuk. Bor i Uppsala”. Samtidigt får vi inte glömma att han under sina friska perioder var en ofta sedd gäst hemma hos brodern Hjalmar. Familjens förhållande till Axel var och förblir ambivalent.

På samma gång kan man inte undvika att fundera på om Axels öde varit annorlunda idag. Enligt upplysningar till författaren led han troligtvis av schizofreni, en sjukdom som vi har helt andra möjligheter att behandla idag än vad som fanns 1901-1931. Och om det, som hans samtid trodde, var det ”strävsamma” livet i Lund som tvingade honom över gränsen är det lockande att tro att han klarat sig bättre idag med stöd från CSN och Studenthälsan. Vem vet?

Henrik Ullstad
Arkivarie vid universitetsarkivet

Författaren önskar framföra sitt varma tack till PTP-psykolog Mikaela Månsson för viktiga sakupplysningar, till personalen vid Landsarkiven i Uppsala och Vadstena för storartad hjälp vid framtagning av arkivmaterial, samt till arkivarie Fredrik Tersmeden för vänlig hjälp med sakupplysningar, förslag och framtagning av arkivhandlingar.
152 Lunds universitet L RGB