BizWizard Web page

Svasse – lundaalumnen som tänkte på refrängen (Del 1)

När herr Svasse Bergqvist gör revy
så skrivs den i regel i Kongens by,
stundom i Berlin och i Paris.
Det är därför som den står så högt i pris.

Så sjöng Ernst Rolf i en kuplett år 1928 om en av sina konkurrenter i revybranschen: Jacob ”Svasse” Bergqvist. Ernst Rolf är väl ännu i dag någorlunda ihågkommen som en av sin tids stora revykungar, något som däremot knappast gäller för Svasse Bergqvist (1887-1959). Även denne kan dock vara värd att lyfta fram. Bergqvist var i grunden något helt annat än teatermänniska och underhållare: han var statstjänsteman med en juris kandidatexamen från Lunds universitet i bagaget.

En ung Svasse Bergqvist, eventuellt fotograferad redan under tiden som student i Lund.
Bildkälla: AF:s Arkiv & Studentmuseum.


Faktum är att Svasse Bergqvists påbrå var mer än kvalificerat lundensiskt-akademiskt. Hans far Bengt J:son Bergqvist (1860-1936) var inte bara född och studerad i Lund utan hade där även promoverats till filosofie doktor innan han gjort en vacker karriär inom utbildningsväsendet – bland annat som skolledare och generaldirektör för Skolöverstyrelsen – vilken slutligen krönts med posten som svensk ecklesiastikminister (motsvarande utbildningsminister) 1920-21. Farfadern, Jakob Bergquist (1831-1891), hade ”bara” varit kyrkoherde i Bosarp men även han som ung läst i Lund. Längst på den akademiska banan hade dock Svasses farfars far nått. Denne, Bengt Jacobsson Bergquist (1785-1847), hade från 1833 varit professor i teologi vid universitetet (men där upphörde de akademiska rötterna på fädernet: professorns far, även han med namnet Jacob Bergqvist, hade varit murarmästare i Västra Göinge). Också på moderns, Constance Bergqvists, sida fanns ett tungt lundensiskt arv: hon var dotter till professorn och lundabiskopen Vilhelm Flensburg samt syster till professorn i sanskrit Nils Flensburg, en känd profil i det akademiska sällskapslivet.
 
Själv inledde unge Svasse sin akademiska bana som 17-åring höstterminen 1904 då han inskrevs vid såväl Lunds universitet och dess juridiska fakultet som i Kristianstads nation. Att Bergqvist, trots att han var född i Lund, valde denna nation hade nog mindre att göra med de göingska släktrötterna långt nere i 1700-talet än med det faktum att hans far sedan 1899 varit rektor för läroverket i just Kristianstad och att det var där som sonen således fått gå sina sista skolår och ta studenten. Pappa Bergqvist blev för övrigt några år senare (1913) utsedd till hedersledamot i Kristianstads nation.
 
Juris studerande på nya villkor
Att man, som Bergqvist, kunde skriva in sig i juridisk fakultet direkt som novisch var en nyhet vid denna tid. Tidigare hade det ansetts självfallet att man, för att säkerställa ”den svenska ämbetsmannakårens universella bildning” först skulle avlägga en ”preliminärexamen” inom den filosofiska fakulteten innan man fick ta steget upp för mer specialiserade studier i någon av de ”högre” fakulteterna (teologi, juridik och medicin). Just 1904 hade dock en utbildningsreform genomförts som möjliggjorde direkt inträde i dessa fakulteter, och för juristerna infördes nu också juris kandidatexamen som huvudexamen inom fakulteten i stället för de olika typer av ämbetsexamina som varit vanliga tidigare. Det hela har av rättshistorikern Kjell Å Modéer beskrivits som ”ett led i en modern professionaliseringsprocess av juristerna”.
 
Av allt att döma gjorde juris studeranden Bergqvist inget större väsen av sig som student, och han är inget namn som figurerar i gamla lundensares memoarer och andra minnesbilder från denna tid. Under sitt sista läsår vid universitetet kandiderade han i och för sig till ett par poster inom sin nation – som senior och som deputerad i Akademiska Föreningens överstyrelse – men fick inte i någotdera fallet tillräckligt många röster. Man hade ju också kunnat tänka sig att en blivande revy- och teaterman som Bergqvist skulle ha sökt sig till studentvärldens många tillfällen till offentliga uppträdanden. Sådana saknades sannerligen inte. 1900-talets första decennium var en period då spexlivet i Lund blomstrade, och under Bergqvists studentår hade tre blivande klassiker inom genren premiär: Carl XII, Bonifacius och Uarda, det sistnämnda som del av den berömda karnevalen 1908 då även de första karnevalsfilmerna spelades in. Eftersökningar i det spex- och karnevalshistoriska materialet i AF:s Arkiv har dock inte givit någon indikation på att den blivande revyförfattaren engagerade sig häri.
 
I september 1909 avlade Bergqvist juris kandidatexamen. Betygen i denna är minst sagt slätstrukna: bortsett från ett enstaka ”icke utan beröm godkänd” (Ba) i rätthistoria utgörs de endast av ett antal ”godkänd” (B), det lägsta möjliga betyget för att passera. Detta kontrasterar starkt mot Bergqvists studentbetyg från Kristianstad fem år tidigare. Här kryllar det av höga betyg (inklusive ett stort A i tyska) på ett sätt som indikerar att unge Bergqvist sannerligen inte bör ha saknat begåvning och läshuvud. Kanske speglar hans skrala jur kand därför snarare ett bristande engagemang för själva ämnet? Å andra sidan är det även omvittnat av andra studenter från denna tid att just Juridiska fakultetens lärare ”voro rätt ointresserade av att differentiera betygen”.

 Betygen i Bergqvists juris kandidatexamen från 1909.
Bildkälla: Lunds universitetsarkiv.

 
Betygen hindrade hur som helst inte Bergqvist från att redan samma år få tjänst i såväl Stockholms rådhusrätt som i Läroverksstyrelsen (i det senare fallet är det inte utan att man undrar om pappa generaldirektören kan ha haft något med saken att skaffa?). Därpå följde en kortare period i Civildepartementet innan Bergqvist 1916 tillträdde den första av ett antal tjänster inom den del av statsapparaten där han skulle ha sin grundläggande utkomst under de närmaste decennierna: fångvården. Det var dock för helt andra sysslor han vid denna tid började göra sig ett namn i huvudstaden.
 
Juristen Jacob blir nöjesprofilen Svasse
Under våren 1916 börjar Bergqvists namn dyka upp i Stockholmspressen. Initialt är det i hans egenskap av konferencier för en kabaré kallad ”Röda Tuppen”. Svenska Dagbladet konstaterar i en notis den 4 april att av de medverkande ”må särskildt framhållas amanuensen Bergqvist, hvilkens rykte som conférencier redan vunnit stadga i Stockholm”. Detta tidiga uppmärksammande torde också vara ett av de sista där Bergqvist i dessa sammanahang omnämns med sitt borgerliga förnamn. Redan i de samtida annonserna för kabarén kallas han ”Svasse”, och det är under detta nom de plume han fortsättningsvis figurerar i nöjessammanhang – namnet Jacob tycks han härefter ha reserverat för sin seriösare yrkesutövning. Om bakgrunden till smeknamnet har jag tyvärr inte kunnat finna några uppgifter.
 
Inom kort skulle även större ting än enstaka konferencierskap följa för ”Svasse”. Redan hösten 1916 debuterade han som författare för scenen med farsrevyn Ack, Elvira på Södra teatern. Debutalstret var ett samarbete med kompositören Sten Njurling som stod för musiken. Njurling hade kort dessförinnan lagt sig till med artistnamnet ”Fred Winter” och som en logisk pendang kallade sig hans partner denna gång inte för Svasse utan för ”Strid Sommar”! Måhända var han glad att han valt att debutera under pseudonym när han läste den recension revyn bestods i den väletablerade veckotidningen Idun. Dess recensent sade sig vilja
 
[…] fortast möjligt söka glömma det sorgliga intryck hela produkten gjorde. Men den reflexionen kan han i hvarje fall ej undertrycka, att författaren inte måtte begripa något af den tid hvari han lefver, eftersom han i sin revy försummat alla brännande aktualiteter och endast serve­rat gamla och till leda slitna motiv från genrens äldre produkter. En revy, som icke är en tidssatir, har intet berättigande, ty en uppvisning af halfnakna flickor och gaskiga herrar i frack – det nöjet börjar bli något unket.
 
Jag vet inte om Svasse grät över denna debutrecension, men skulle så ha varit fallet kunde han i gengäld ”skratta hela vägen till banken” som det heter. Ack, Elvira blev nämligen en publiksuccé. Den spelades 127 gånger under hösten och återuppsattes våren 1917 samt ånyo våren 1921. Denna skillnad mellan kritikernas och publikens gunst synes ha drabbat mycket av Bergquists sceniska produktion.  Talande är en recension i Svenska Dagbladet 1920 av nyårsrevyn Nattugglor. Signaturen Finn skriver där att ”Svasse Bergquist har kanske varit kvick någon gång i tiden. Nu har det emellertid gått av honom fullständigt, men han går av farten – dessvärre. Under styva tre timmar våndades hans nyårsrevy av 1920 fram på Mosebacke utan udd, utan en enda kvickhet som inte var gammal. När hr Bergquist plockar fram skåpmaten, varför inte ta den bästa?” Samtidigt konsterar recensenten förundrat att ”[m]en publiken, som fyllde varje plats, applåderade, man kan säga frenetiskt” och ställer sig frågan ”Är det hr Bergquist som driver med publiken eller publiken som driver med hr Bergquist?”.
 
Granna färger och mycket färger
Mer välvilliga än pressen i sina omdömen var Svasses kollegor inom nöjesbranschen. Tidens verklige revyräv, Emil Norlander, skrev i sina memoarer att ”Svasse Bergqvist firat […] många segrar. Alla välförtjänta”, medan teaterdirektören Björn Hodell kallade resultatet av Svasses revyförfattande ”synnerligen gott”. Hodell får dock sägas ha talat i egen sak: flera av Bergqvists revyer hade skrivits för Hodells egen teater på Folket hus, och ett par av dem hade han därtill själv regisserat. I gengäld kanske Hodell därmed bättre än många andra kunde sätta fingret på vad som gjorde Bergqvists alster så framgångsrika: ”Revyerna var praktfullt uppsatta med bländande balettnummer vars make vi aldrig förr skådat”. Svasse serverade med andra ord publiken ögongodis snarare än några djupsinnigheter. Och publiken gillade vad som bjöds. En samtida kritiker konstaterade 1920: ”Som de flesta revyfabrikörer har han [Bergqvist] både sina goda och sina inte fullt så goda sidor, såsom iscensättare har han förstått den så kallade moderna tidens fordringar på ståtlig uppsättning, granna färger och mycket färger”.
 
Den nämnde Hodell tar även upp Svasserevyernas betydelse som ”plantskola för unga revyämnen”. Bergqvist synes verkligen ha haft ett öga för nya begåvningar och såg till att dra in dem i sina produktioner. Ett extremt framgångsrikt exempel var den danske före detta boxaren Carl Pedersen. Efter att ha lagt boxhandskarna på hyllan hade denne sadlat om till dansör under artistnamnet Carl Brisson och som sådan medverkat i Ernst Rolfs kabaré på restaurang Fenix. Svasse såg dock uppenbarligen större potential i dansken än så och byggde en hel revy kring denne som kuplettsjungande charmör: Brissons blå blondiner (1918). Utöver finalnumret ”Blått” gjorde Brisson här inte minst succé med Svasses kuplett ”Flickan från Södermalm”:
 
Vem är den käcka Stockholmsflicka
som aldrig mister sitt humör?
Vems ögon brukar hetast blicka?
Vem är det jämt som odygd gör?
Vem har så vackra vita tänder?
Vem är så blyg som en gasell?
Vem sitter här och klappar händer
och är så väldigt söt och snäll
och sjunger med i kväll?
 
Jo, det är flickan från Södermalm;
smärt och smidig som öknens palm
hon står för mitt minne, solbränd i skinne'
rapp i tungan och snar till svar
men dock alltid så söt och rar,
munter i sinne', och livet så lätt hon tar.
 
Enligt Hodell skall ”flickebarnen” i publiken ha blivit ”skvatt galna” när Brisson framförde denna hyllning till traktens damer; däribland särskilt en viss 16-årig Greta Gustafsson, vilken vid tiden arbetade som tvålflicka i en raksalong på Söder, och som lät skicka passionerade kärleksförklaringar till Brisson. Hon blev med tiden själv känd under namnet Greta Garbo. Och även Brissons egen karriär skulle med tiden ta honom till Hollywood där han i filmen Hjärter kung (1935) sjöng vad som sedan skulle bli hans signaturmelodi under resten av karriären: ”A little white gardenia”. Utan fångvårdstjänsteman Bergqvist hade kanske detta aldrig hänt?
 
Sluttablån i Blått-Blått, Helsingborgsversionen av revyn Brissons blå blondiner, 1919. Mannen i frack är troligen Gösta Bodin som här tog över Carl Brissons roll som revyns huvudcharmör. Bildkälla: Programblad i Lunds universitetsbiblioteks samlingar.
 
Brissonrevyn gick med tiden även på export från Stockholm till Bergqvists egen födelselandsända. 1919 gick den upp i Helsingborg, nu dock utan huvudrollsinnehavaren och därför omdöpt till Blått-Blått. Detta var inte den enda ändringen. För att ge revyn lokalfärg hade Bergqvist åkt ned och konfererat med en journalist i staden som anlitats för att skriva några nya kupletter med aktuella Helsingborgsanspelningar. Denne medförfattare omnämndes i revyns programblad endast med den ytterst anonyma signaturen ”X.X.”. Bara några få år senare skulle han dock göra sig känd med en samling sånger – Fridas visor – utgivna under hans eget namn: Birger Sjöberg.
 
Den dagliga dosisen
En annan ung begåvning som Svasse bidrog till att lyfta fram var Stig Hansson, en 24-årig student från Musikaliska Akademien. Vid sidan av de seriösa musikstudierna hyste Hansson en önskan att få ge sig in på populärmusikens domäner. Nu – våren 1924 – kontaktade han revydirektör Bergqvist och försökte sälja in några alster till dennes stundande sommarrevy. Bergquist hade ingen användning för dessa men gav den unge kompositören ett tips. Vid denna tid salufördes ett uppmärksammat universalhälsomedel kallat Kruschensalt – en produkt som uppgavs vara bra för allt från matsmältning och nattsömn till aptit och nerver – och företaget bakom detta ville ha en melodi satt till sin reklamslogan ”Det är den dagliga lilla dosisen som gör det”. Kunde Hansson månne knåpa ihop en sådan? Det kunde Hansson, dock förutsatt att han för melodins skull fick stryka ordet ”lilla”. Han visslade sin komposition i telefon för Bergquist som raskt satte text till den, bland annat följande refräng:
 
Det är den dagliga dosisen, som gör’et,
som sätter sprall på allt och på humöret.
Den gör att jag blir hundra år
med nya tänder lockigt hår.
Det är den dagliga dosisen som gör’et,
och blir man tokig rår man inte för’et.
Förr var det gymnastik och lilla morgonduschen,
nu skyller man allt tokigt uppå Kruschen.

 Kruschensalt, universalhälsoprodukten som gav Jules Sylvain hans första schlager. Svasse skrev texten. Bildkälla: Privat ägo.
 
Resultatet blev Svasse så nöjd med att han inte bara levererade det till Kruschebolaget utan även lade in det i sin sommarrevy. Resultatet blev en braksuccé: ”Det är den dagliga dosisen som gör’et”, framförd av den populäre komikern Kirre Lindholm, blev sommarens schlager och sålde 60 000 nothäften. Och unge Stig Hansson lade de seriösare kompositörsambitionerna på hyllan, antog pseudonymen Jules Sylvain och blev 1900-talets mest framgångsrike svenske schlagerkompositör.
 
Sketcher från Berlin?
Svasse var – inte minst under slutet av 10- och början av 20-talet extremt produktiv. Under sin tid som konstnärlig ledare på Mosebacke revyteater var han i sitt kontrakt ålagd att leverera tre revyer om året. Under sådana omständigheter får man dels förmoda att hans överordnade i Fångvårdsstyrelsen bör ha varit rätt generösa med att bevilja tjänstledigheter, dels ha en viss förståelse för att det inte alltid var så lätt att komma på nya roligheter. Som framgått ovan anklagade pressens kritiker stundtals Svasse för att stjäla gamla skämt från sig själv. Värre var dock att han emellanåt även anklagades för att stjäla från andra, kanske främst utrikes källor. Erik Zetterström, en annan produktiv yngling, vilken under 1920-talet framträdde som kåsör och revyförfattare under signaturen Kar de Mumma, har i senare kåserier, memoarer och andra skriverier nästan vanemässigt lagt till anmärkningar av typen ”med sketcher från Berlin” så snart Svasse Bergqvists revyer kommit på tal, och även den inledningsvis citerade Ernst Rolf-kuplettens formuleringar om revyer skrivna ”i Kongens by, stundom i Berlin och i Paris” får tolkas som en motsvarande pik.
 
Rolf nöjde sig nu inte med att bara anklaga kollegan Svasse i kuplettens form. Redan 1918 hade han drivit process rörande några danska kupletter som han låtit översätta till sin kabaré men som strax dök upp i snarlika översättningar i Svasses Mosebackerevy. Domstolen ogillade dock Rolfs försök, och när Svasse redan samma höst utsattes för nya plagiatanklagelser kom dessa till synes från ett annat håll, nämligen från den danske revyförfattaren Aage Steffensen, vilken lät publicera ett öppet brev i frågan i Stockholmspressen. Till saken hörde dock att Steffensens brev vid närmare granskning visade sig var skrivet på Ernst på brevpapper från Ernst Rolfs eget musikförlag!
 
Svasse behövde dock inte heller efter dessa anklagelser skaka galler något av de fängelser där han emellanåt tjänstgjorde som direktörsassistent. Där skulle han dock ett antal år senare få mottaga en särpräglad kollega från nöjesbranschen som fängelsekund. Den historien får dock stå över till del 2 av denna artikel, vari vi även skall få höra om när Svasse gjorde film ihop med Sveriges folkkäraste skådespelare samt om vad pappa Bergqvist, generaldirektören, egentligen tyckte om sin sons aktiviteter i den folkligare teatervärlden…
 
Fredrik Tersmeden
Arkivarie vid Universitetsarkivet
 
P.S. Stavningen av Svasses efternamn varierar i de samtida källorna: v eller u? Mitt intryck är att den formella stavningen var Bergqvist. Det är den som används i biografiska referensverk av typen Vem är det liksom i den tryckta Universitetskatalogen under Svasses studenttid. Också hans egen namnteckning på hans ansökningshandlingar till universitetet verkar använda stavningen med v. I samtida tidningstext liksom i annonser för hans revyer förekommer dock ofta stavningen Bergquist, och i texten ovan har jag bibehållit den stavningen i direkta citat.