–

Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände - Verbraucherzentrale Bundesverband eV, genom J. Kummer och P. Wassermann, Rechtsanwälte,

–

TC Medical Air Ambulance Agency GmbH, genom B. Ackermann, Rechtsanwältin,

–

Tysklands regering, genom J. Möller och P.-L. Krüger, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom J. Očková, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. Subrani, avvocatessa dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom D. Triantafyllou och H. Tserepa-Lacombe, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 leden 3 och 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (EGT L 9, 2003, s. 3), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 (EUT L 173, 2014, s. 349) (nedan kallat direktiv 2002/92), och av artikel 2.1 leden 1, 3 och 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (EUT L 26, 2016, s. 19), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/411 av den 14 mars 2018 (EUT L 76, 2018, s. 28) (nedan kallat direktiv 2016/97).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände – Verbraucherzentrale Bundesverband eV (Federala förbundet för konsumentcentra och konsumentföreningar, Tyskland) och TC Medical Air Ambulance Agency GmbH, rörande den försäkringsförmedling som den sistnämnda påstås bedriva utan tillstånd.

3

I skälen 8, 9 och 11 i direktiv 2002/92 angavs följande:

…

4

I artikel 1 i samma direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrevs följande i punkt 1:

”I detta direktiv fastställs bestämmelser om inledande och bedrivande av försäkrings- och återförsäkringsförmedling av fysiska och juridiska personer som är etablerade i en medlemsstat eller som önskar etablera sig där.”

5

I artikel 2 i nämnda direktiv, som har rubriken ”Definitioner”, angavs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

…”

6

I artikel 3.1 första stycket i samma direktiv föreskrevs följande:

”Försäkrings- och återförsäkringsförmedlare skall registreras i sin hemmedlemsstat vid en sådan behörig myndighet som avses i artikel 7.2.”

7

I skälen 5–7, 10 och 16 i direktiv 2016/97 anges följande:

…

8

I artikel 1.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs bestämmelser om inledande och bedrivande av försäkrings- och återförsäkringsdistribution i unionen.”

9

I artikel 2.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

…”

10

I artikel 3.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Försäkrings- och återförsäkringsförmedlare samt försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet ska registreras i sin hemmedlemsstat vid en behörig myndighet.

…”

11

I artikel 44 i direktiv 2016/97 föreskrivs följande:

”Direktiv [2002/92], i dess lydelse enligt de direktiv som anges i del A i bilaga II till det här direktivet, upphör att gälla med verkan från och med den 1 oktober 2018, utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller de tidsfrister för införlivande med nationell rätt av direktiven som anges i del B i bilaga II till det här direktivet.

Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga III.”

12

I 34d § punkt 1 i Gewerbeordnung (lag om utövande av industri-, handels- och hantverksyrken) (nedan kallad GewO), i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrevs att den som avsåg att, i egenskap av försäkringsmäklare eller försäkringsagent, yrkesmässigt tillhandahålla tjänster för ingående av försäkringsavtal (försäkringsförmedlare) behövde ett tillstånd från den behöriga handels- och industrikammaren, som skulle uppge om tillståndet hade utfärdats till en försäkringsmäklare eller en försäkringsagent.

13

Enligt 34d § punkt 1 första meningen GewO, i den lydelse som är tillämplig från och med den 23 februari 2018, behöver ”den som avser att, i egenskap av förmedlare, yrkesmässigt tillhandahålla tjänster för ingående av försäkrings- eller återförsäkringsavtal (försäkringsförmedlare) tillstånd från den behöriga handels- och industrikammaren”.

14

I 34d § punkt 1 andra meningen leden 1 och 2 GewO, i den lydelse som var tillämplig från och med den 23 februari 2018, preciseras att en försäkringsförmedlare är ”den som i egenskap av försäkringsagent för ett eller flera försäkringsföretag eller en försäkringsagent har fått i uppdrag att fungera som förmedlare eller ingå försäkringsavtal eller som i egenskap av försäkringsmäklare förmedlar eller ingår försäkringsavtal för huvudmannens räkning utan att agera på uppdrag av ett försäkringsföretag eller en försäkringsagent”.

15

Enligt 34d § GewO ska, i de versioner som var tillämpliga såväl före som efter den 23 februari 2018, den person som har erhållit ett tillstånd enligt 34d § punkt 1 GewO skrivas in i registret över förmedlare.

16

Det bolag som är motpart i det nationella målet ger reklamföretag i uppdrag att, genom hemförsäljning, erbjuda konsumenter att mot betalning ansluta sig till ett kollektivt försäkringssystem.

17

För detta ändamål har nämnda motpart ingått ett gruppförsäkringsavtal med W. Versicherungs-AG. Nämnda avtal omfattar försäkringsskydd vid insjuknande och olycksfall under utlandsresor samt försäkringsskydd för kostnader för hemtransport från utlandet och inom Tyskland.

18

Motparten i det nationella målet, beträffande vilken det är ostridigt att den agerar i egenskap av försäkringstagare, betalar premierna till försäkringsföretaget.

19

För övrigt är motparten i det nationella målet bunden till bolaget F. r. AG genom avtal. Med hjälp av sin sjukvårdspersonal och ett flygplan tillhandahåller sistnämnda bolag, mot ersättning, tjänster som dels består i organisation och genomförande av hemtransport vid insjuknande eller olycksfall i utlandet, dels anordnandet av en telefonjour.

20

Kunder till motparten i det nationella målet som anslutit sig till den gruppförsäkring som denna har tecknat erlägger ersättning till nämnda motpart och erhåller i gengäld olika tjänster vid insjuknande eller olycksfall i utlandet, vilka omfattar ersättning för kostnader för sjukvård och ambulanstransporter, organisation och genomförande av tillhörande transporter samt drift av en telefonjour.

21

De försäkringstjänster som nämnda motparts kunder garanteras tillhandahålls bland annat genom fordringar som bolaget överlåter till dessa kunder.

22

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande syftar inte den verksamhet som bedrivs av motparten i det nationella målet till att ett försäkringsavtal ska ingås, utan till att göra det möjligt för konsumenter att ansluta sig till den gruppförsäkring som nämnda motpart har tecknat och att ge dem möjlighet att dra nytta av de tjänster som täcks av försäkringen.

23

Varken motparten i det nationella målet eller de reklamföretag som den anlitat har det tillstånd som föreskrivs i nationell rätt för att bedriva försäkringsförmedling.

24

Klaganden i det nationella målet anser att den verksamhet som bedrivs av motparten i det nationella målet motsvarar en försäkringsförmedlares verksamhet och därför ska omfattas av kravet på ett sådant tillstånd och väckte därför talan vid Landgericht Koblenz (Regionala domstolen i Koblenz, Tyskland) och yrkade att denna verksamhet skulle upphöra.

25

Nämnda domstol biföll talan.

26

Motparten i det nationella målet överklagade Landgericht Koblenz (Regionala domstolen i Koblenz) avgörande till Oberlandesgericht Koblenz (Regionala överdomstolen i Koblenz, Tyskland), som upphävde avgörandet eftersom den bedömde att nämnda motpart inte kunde anses utgöra en ”försäkringsförmedlare” i den mening som avses i 34d § punkt 1 GewO, i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.

27

Den hänskjutande domstolen, Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), till vilken målet överklagats, anser att utgången i det nationella målet beror på huruvida motparten i det nationella målet ska anses vara en ”försäkringsförmedlare” i den mening som avses i direktiven 2002/92 och 2016/97.

28

Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska ett företag som, i egenskap av försäkringstagare, har tecknat en sjukförsäkring för utlandsresor och en försäkring som täcker kostnader för hemtransport från utlandet och inom landet hos ett försäkringsföretag i form av en gruppförsäkring för sina kunder, och som till konsumenter saluför medlemskap som ger rätt till försäkringstjänster vid insjuknande eller olycksfall i utlandet, samt erhåller ersättning för det förvärvade försäkringsskyddet från anslutna medlemmar, anses vara en försäkringsförmedlare i den mening som avses i artikel 2 leden 3 och 5 i direktiv 2002/92 och i artikel 2.1 leden 1, 3 och 8 i direktiv 2016/97?”

29

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 2 leden 3 och 5 i direktiv 2002/92 och artikel 2.1 leden 1, 3 och 8 i direktiv 2016/97 ska tolkas så, att begreppet försäkringsförmedlare, och därmed begreppet försäkringsdistributör, i den mening som avses i dessa bestämmelser, omfattar en juridisk person vars verksamhet består i att, mot ersättning, vilken uppbärs av den juridiska personen, erbjuda sina kunder frivillig anslutning till en gruppförsäkring som den förstnämnda personen i förväg har tecknat hos ett försäkringsföretag, vilken anslutning ger de anslutna personerna rätt till försäkringstjänster vid bland annat insjuknande eller olycksfall i utlandet.

30

Domstolen erinrar inledningsvis om att direktiv 2002/92, såsom framgår av artikel 44 första stycket i direktiv 2016/97, upphörde att gälla från och med den 1 oktober 2018. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen, för att kunna pröva yrkandet om att motparten i det nationella målet ska upphöra med sin verksamhet, måste pröva denna verksamhet mot bakgrund av såväl de unionsrättsliga bestämmelser som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet som de bestämmelser som är i kraft vid den tidpunkt då denna domstol avgör målet. Av detta följer att den ställda frågan ska besvaras mot bakgrund av båda dessa direktiv.

31

Såsom framgår av artikel 1.1 i direktiv 2002/92 och artikel 1.1 i direktiv 2016/97 fastställer dessa direktiv bestämmelser om inledande och bedrivande av försäkrings- och återförsäkringsförmedling respektive försäkrings- och återförsäkringsdistribution i unionen.

32

Verksamheten ”försäkringsförmedling” definieras i artikel 2 led 3 första stycket i direktiv 2002/92 som verksamhet som består i att lägga fram, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, eller att ingå sådana avtal, eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av sådana avtal, särskilt vid skada.

33

Försäkringsförmedlare definieras i artikel 2 led 5 i detta direktiv som varje fysisk eller juridisk person som mot ersättning inleder eller bedriver försäkringsförmedling.

34

Enligt skäl 11 i nämnda direktiv kan ersättningen vara pekuniär eller utgöra någon annan form av överenskommen ekonomisk förmån, som är kopplad till utförandet av dessa tjänster.

35

I artikel 2.1 led 1 i direktiv 2016/97 definieras begreppet försäkringsdistribution som verksamhet som består i att ge råd om, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, att ingå sådana avtal eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av sådana avtal, särskilt vid skada.

36

Begreppet försäkringsförmedlare definieras i artikel 2.1 led 3 i detta direktiv som varje fysisk eller juridisk person – utom försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller deras anställda och utom försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet – som mot ersättning inleder eller bedriver försäkringsdistribution.

37

Enligt artikel 2.1 led 8 i nämnda direktiv är ”varje försäkringsförmedlare, försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet eller försäkringsföretag” att betrakta som en ”försäkringsdistributör”.

38

Vad gäller begreppet ersättning definieras det i artikel 2.1 led 9 i direktiv 2016/97 som alla provisioner, ersättningar, kostnader eller andra betalningar, inbegripet ekonomiska ersättningar av alla slag eller eventuella andra finansiella eller icke-finansiella förmåner eller incitament, som erbjuds eller utbetalas med avseende på försäkringsdistributionsverksamhet.

39

För att avgöra huruvida en sådan juridisk person som motparten i det nationella målet omfattas av begreppet försäkringsförmedlare och därmed av begreppet försäkringsdistributör, i den mening som avses i artikel 2 led 5 i direktiv 2002/92 och artikel 2.1 leden 3 och 8 i direktiv 2016/97, i det att denna juridiska person bedriver de verksamheter som räknas upp i artikel 2 led 3 första stycket i det första direktivet och i artikel 2.1 led 1 i det andra direktivet, är det nödvändigt att ta hänsyn inte endast till bestämmelsernas lydelse, utan även till sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelserna ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl., C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 39).

40

Vad för det första gäller lydelsen av artikel 2 led 5 i direktiv 2002/92 och artikel 2.1 led 3 i direktiv 2016/97, ska det påpekas dels att försäkringsförmedlare definieras som en person som, ”mot ersättning”, inleder eller bedriver försäkringsförmedling, eller försäkringsdistribution, dels att begreppet försäkringsförmedlare definieras med hänvisning till verksamheter, nämligen försäkringsförmedling och försäkringsdistribution, såsom dessa preciseras i artikel 2 led 3 i direktiv 2002/92 respektive i artikel 2.1 led 1 i direktiv 2016/97.

41

I en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet ska villkoret att det ska föreligga en ersättning anses vara uppfyllt, eftersom varje anslutning av en kund till den juridiska person som tecknat gruppförsäkringsavtalet med försäkringsföretaget och som, på denna grund, betalar försäkringspremierna till försäkringsföretaget, medför att denna juridiska person erhåller en betalning. I förevarande fall bidrar således motparten i det nationella målet, mot en sådan ersättning, till att tredje man, det vill säga dess kunder, erhåller det försäkringsskydd som föreskrivs i det avtal som nämnda motpart har ingått med ett försäkringsföretag. Möjligheten att erhålla denna ersättning utgör, för en juridisk person som motparten i det nationella målet, ett eget ekonomiskt intresse som är skilt från de anslutnas intresse av att erhålla försäkringsskydd till följd av avtalet i fråga, vilket, med hänsyn till att det är frivilligt att ansluta sig till avtalet, kan utgöra ett incitament för den juridiska personen att förmå ett stort antal personer att ansluta sig till avtalet. Detta bekräftas för övrigt i förevarande fall av att motparten i det nationella målet använder sig av reklamföretag som genom hemförsäljning erbjuder sådan anslutning.

42

Med hänsyn till den vida tolkning av begreppet ersättning som följer såväl av skäl 11 i direktiv 2002/92 som av artikel 2.1 led 9 i direktiv 2016/97, saknar det betydelse att betalningen, vid varje anslutning till gruppförsäkringsavtalet, till den juridiska person som tecknat avtalet med försäkringsföretaget, görs av medlemmarna som vederlag för det försäkringsskydd som denna person har överlåtit till dem, och inte av försäkringsgivaren i form av till exempel provision. En sådan omständighet påverkar för övrigt inte nämnda persons egna ekonomiska intresse av att dess kunder ansluter sig till avtalet i så stor utsträckning som möjligt för att dessa olika betalningar ska finansiera, eller till och med överstiga, beloppet för de premier som personen själv betalar till försäkringsgivaren inom ramen för samma avtal.

43

Vad gäller de verksamheter som det hänvisas till i definitionerna av begreppet försäkringsförmedlare i artikel 2 led 5 i direktiv 2002/92 och i artikel 2.1 led 3 i direktiv 2016/97, har domstolen redan slagit fast att det följer av den omständigheten att de verksamheter som räknas upp i dessa bestämmelser är alternativa att var och en i sig utgör försäkringsförmedling. Domstolen har dessutom preciserat att dessa verksamheter är formulerade i breda ordalag och i synnerhet att de inte enbart består i att lägga fram och föreslå försäkringsavtal, utan även i att utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, utan att det förberedande arbetets beskaffenhet på något sätt är begränsad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl., C‑542/16, EU:C:2018:369, punkterna 37 och 53).

44

Även om en sådan verksamhet som avses i den ställda frågan inte uttryckligen nämns i artikel 2 leden 3 och 5 i direktiv 2002/92 eller i artikel 2.1 leden 1 och 3 i direktiv 2016/97 ska definitionerna i dessa bestämmelser förstås så, att de omfattar sådan verksamhet.

45

Det saknar i detta avseende betydelse, såsom bland annat den tyska regeringen och Europeiska kommissionen har understrukit, att den verksamhet som bedrivs av den juridiska personen, och som är i fråga i det nationella målet, inte avser ingående av försäkringsavtal genom vilka försäkringstagarna mot betalning av premier tecknar en försäkring, utan frivillig anslutning av den juridiska personens egna kunder, mot ersättning vilken inbetalas till den juridiska personen, till ett gruppförsäkringsavtal som den juridiska personen i förväg har ingått med ett försäkringsföretag för att det ska tillhandahålla den juridiska personens kunder sådant skydd. En sådan verksamhet kan nämligen jämföras med den verksamhet som mot ersättning utövas av en försäkringsförmedlare eller en försäkringsdistributör och som syftar till att försäkringstagarna ska ingå försäkringsavtal med en försäkringsgivare för att täcka vissa risker mot betalning av en försäkringspremie.

46

Inte heller är det avgörande att den juridiska person som ägnar sig åt en sådan verksamhet som den som är aktuell i det nationella målet själv, i egenskap av försäkringstagare, är part i det gruppförsäkringsavtal som den avser att förmå sina kunder att ansluta sig till. På samma sätt som egenskapen som försäkringsdistributör inte, enligt lydelsen i artikel 2.1 led 8 i direktiv 2016/97, är inkompatibel med egenskapen som försäkringsgivare, är egenskapen som försäkringsförmedlare, och därmed egenskapen som försäkringsdistributör, inte inkompatibel med egenskapen som försäkringstagare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, A m.fl. (unit-linked-försäkringsavtal), C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkterna 87 och 88).

47

Vad därefter gäller det sammanhang i vilket de bestämmelser som ska tolkas ingår, framgår det av skäl 9 i direktiv 2002/92 och av skäl 5 i direktiv 2016/97 att försäkringsprodukter får distribueras av olika slag av personer eller organ och att det, för att säkerställa likabehandling av aktörerna samt konsumentskyddet, är nödvändigt att alla dessa personer eller organ omfattas av dessa direktiv.

48

Såsom återspeglas i skäl 7 i direktiv 2016/97 har dessutom tillämpningsområdet för direktiv 2002/92, med hänsyn till oklarheter i vissa bestämmelser i direktivet, utvidgats till att omfatta all försäljning av försäkringsprodukter.

49

Såsom anges i skälen 6 och 16 i direktiv 2016/97 bör konsumenterna åtnjuta samma skyddsnivå oberoende av skillnader mellan olika distributionskanaler. Liksom även återspeglas i skäl 16 i direktivet kan konsumenterna dra fördel av att försäkringsprodukter distribueras via olika kanaler och via förmedlare med olika former av samarbete med försäkringsföretag, förutsatt att dessa enheter är skyldiga att tillämpa jämförbara bestämmelser om konsumentskydd, och detta av skäl som också avser behovet av att skapa likvärdiga konkurrensvillkor för alla försäkringsförmedlare och försäkringsdistributörer.

50

Mot bakgrund av detta sammanhang och mot bakgrund av vad som anförts i punkterna 41, 42, 45 och 46 ovan ska begreppen i artikel 2 leden 3 och 5 i direktiv 2002/92 och i artikel 2.1 leden 1, 3 och 8 i direktiv 2016/97 tolkas så, att de omfattar en juridisk person som bedriver en sådan verksamhet som den som är aktuell i det nationella målet.

51

En sådan tolkning är slutligen förenlig med de mål som eftersträvas med dessa direktiv.

52

Såsom framgår av skälen 8 och 9 i direktiv 2002/92 är syftena med detta direktiv bland annat att säkerställa att alla kategorier av försäkringsförmedlare behandlas lika samt att förbättra kundskyddet på försäkringsområdet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2013, EEAE m.fl., C‑555/11, EU:C:2013:668, punkterna 27 och 29). Dessa syften eftersträvas i än högre grad genom direktiv 2016/97, vilket bland annat framgår av skälen 5, 7, 10 och 16 i det direktivet.

53

Att låta tillämpningsområdet för dessa direktiv omfatta personer som är verksamma på försäkringsmarknaden på grundval av en ekonomisk modell som den som avses i den ställda frågan, kan främja förverkligandet av dessa båda syften.

54

Genom att låta detta tillämpningsområde omfatta sådana personer, vilkas verksamhet, såsom framgår av punkterna 41, 42 och 45 ovan, liknar försäkringsförmedling och försäkringsdistribution, i den mening som avses i dessa direktiv, undviks nämligen att syftet att säkerställa likabehandling mellan alla kategorier av försäkringsförmedlare och försäkringsdistributörer, såsom det anges i de i punkt 52 ovan angivna skälen i samma direktiv, äventyras.

55

Eftersom de verksamheter som nämns i föregående punkt är jämförbara, ska de krav på tillstånd och registrering som föreskrivs i direktiv 2002/92 och direktiv 2016/97, vilka bland annat syftar till att säkerställa att försäkringsförmedlarna har den tillförlitlighet och den expertis som krävs i fråga om förmedling och rådgivning i försäkringsrelaterade spörsmål, tillämpas på samma sätt på ekonomiska aktörer som bedriver dessa verksamheter.

56

Att låta juridiska personer vars verksamhet motsvarar den verksamhet som avses i tolkningsfrågan omfattas av tillämpningsområdet för direktiven 2002/92 och 2016/97, genom att ålägga dem att iaktta bestämmelserna i dessa direktiv, bidrar till målet att förbättra konsumentskyddet på försäkringsområdet.

57

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 83 och 84 i sitt förslag till avgörande är försäkringsförmedlaren enligt dessa direktiv skyldig att bland annat iaktta ett antal krav av yrkesmässig, finansiell och organisatorisk karaktär, uppföranderegler som syftar till att förebygga risken för en intressekonflikt till följd av eventuella band mellan förmedlaren och en viss försäkringsgivare, samt informations- och rådgivningsskyldigheter gentemot dessa konsumenter, allt detta för att se till att försäkringsförmedlarens verksamhet säkerställer en adekvat konsumentskyddsnivå.

58

Såsom klaganden i det nationella målet har påpekat är detta konsumentskyddsbehov lika viktigt i förhållande till en juridisk person som, genom en ekonomisk modell som den som är aktuell i det nationella målet, uppmuntrar konsumenter att ansluta sig till ett gruppförsäkringsavtal som den juridiska personen har tecknat hos en försäkringsgivare, som i förhållande till en försäkringsförmedlare eller en försäkringsdistributör vars verksamhet syftar till att mot ersättning förmå sådana konsumenter att ingå försäkringsavtal direkt med försäkringsgivaren.

59

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 2 leden 3 och 5 i direktiv 2002/92 och artikel 2.1 leden 1, 3 och 8 i direktiv 2016/97 ska tolkas så, att begreppet försäkringsförmedlare, och därmed begreppet försäkringsdistributör, i den mening som avses i dessa bestämmelser, omfattar en juridisk person vars verksamhet består i att, mot ersättning vilken uppbärs av den juridiska personen, erbjuda sina kunder frivillig anslutning till en gruppförsäkring som den juridiska personen i förväg har tecknat hos ett försäkringsföretag, vilken anslutning ger de anslutna personerna rätt till försäkringstjänster vid bland annat insjuknande eller olycksfall i utlandet.

60

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 2 leden 3 och 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014, och artikel 2.1 leden 1, 3 och 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsförmedling, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/411 av den 14 mars 2018,

ska tolkas så, att

begreppet försäkringsförmedlare, och därmed begreppet försäkringsdistributör, i den mening som avses i dessa bestämmelser, omfattar en juridisk person vars verksamhet består i att, mot ersättning vilken uppbärs av den juridiska personen, erbjuda sina kunder frivillig anslutning till en gruppförsäkring som den juridiska personen i förväg har tecknat hos ett försäkringsföretag, vilken anslutning ger de anslutna personerna rätt till försäkringstjänster vid bland annat insjuknande eller olycksfall i utlandet.