Rysslands invasion av Ukraina har fått hela världen att inse att Putinregimen lever i en egen fantasivärld – ett parallellt universum av påhittade fiendebilder och storvulna anspråk på herravälde.

För att förstå Putinregimen måste vi gå ända tillbaka till kommunisttiden. Den ryska elit som nu attackerar sin omvärld är det kalla krigets dåliga förlorare. Om man ställer en diagnos enligt politisk psykologi handlar det om projektioner, en psykologisk försvarsmekanism. Istället för att erkänna sina brott och bearbeta sitt nederlag – som Västtyskland gjorde efter andra världskriget – har Vladimir Putins elit planerat för revansch.

Rysslands odemokratiska styrelseskick är utformat för att skydda Putineliten från verkligheten. Karen Dawishas bok Putin’s Kleptocracy (Putins kleptokrati) visar hur Putin rekryterat hela sitt entourage på basis av gamla vänskapsband, med den gemensamma längtan att återupprätta Rysslands stormaktsstatus. Statsvetaren Olga Chyzh påpekar att oligarkerna är individuellt beroende av Putin, och därför knappast kommer att enas mot honom.

Den fantasivärld som den ryska regimen försvarar grundlades under kommunisttiden. Putin växte upp under 1960-talet, då Sovjetunionen planerade att lägga hela jordklotet under sig. Enligt planen skulle segern komma någon gång runt år 1980. Då skulle Sovjetunionen vara ekonomiskt och militärt starkare än USA, som man såg som sin huvudfiende.

Hur det gick vet vi. 1989, då Berlinmuren föll, var Vladimir Putin 37 år och major vid ett regionalt KGB-kontor i Östtyskland. KGB-personalen hade passerkort till östtyska Stasis grannkontor, som kontrollerade östtyskarnas kontakter med Väst. Min forskning har kartlagt detta kontrollsystem på basis av arkivmaterial. Andra forskare har visat hur KGB, i sin tur, utnyttjade det östtyska systemet för att samla information och värva agenter.

Putin hade alltså inte själv direktkontakt med Väst. Informationen han arbetade med omtolkades ideologiskt. I dess egna ögon kämpade kommunismen ett rättfärdigt krig mot en lömsk och illvillig fiende.

För Putin kom därför den östtyska befolkningens krav på demokrati som en chock. I sin bok Mannen utan ansikte beskriver den ryska journalisten Masha Gessen hur Putin förgäves försökte kontakta Moskva när östtyska demonstranter hotade storma KGB:s kontor. Men Moskva svarade inte.

Nederlaget som följde blev enormt. Hela Öst- och Centraleuropa krävde sin frihet.

Men istället för att skrota sina projektioner och skapa en ny relation med Väst har den ryska ledningen grävt sig allt längre ned i fiendebilder och revanschism. I december 2021 förbjöds ryska Memorial, som kartlägger kommunisttidens brott mot mänskligheten. Putinelitens psykologi förklarar varför sanningssägare som Memorial behandlas som existentiella hot.

I ett tal till den ryska nationen 2005 beskrev Putin kommunismens fall som århundradets största geopolitiska katastrof. Sedan dess har han genomfört en storskalig militär upprustning och antagit en hybrid militärdoktrin som utvecklar Sovjettidens påverkansoperationer, nu förstärkta med digitala insatser.

Varför invaderar Putin Ukraina? I efterhand kan vi se att invasionen föregåtts av ryska påverkansoperationer mot en lång rad länder. Mest kända är 2016 års kampanjer, då ryska aktörer försökte påverka först den brittiska brexitomröstningen och sedan det amerikanska presidentvalet. Ett annat omtalat exempel är hur den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder beviljade det ryska gasledningsprojektet NordStream2, som sedan blev hans nya arbetsgivare. Baltikum, Ukraina, Georgien – listan på regioner och länder som drabbats av ryska manipulationsförsök och cyberattacker är mycket lång.

Eller som den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov skrev 2013:

”Öppen användning av militära styrkor – under täckmantel av fredsbevarande och krisreglering – tillgrips endast i ett visst skede, i första hand för att uppnå slutlig framgång i konflikten.” Där är vi nu.

Men med anfallet på Ukraina har Ryssland misslyckats fatalt. Bristen på verklighetsanknytning verkar även ha drabbat den militära planeringen, som inte hållit den kvalitet man kunnat frukta. Men framför allt har man inte lyckats lura någon utanför Ryssland att attacken skulle vara en fredsbevarande insats.

Det är bra att Väst nu markerar en gräns mot Putins psykologiska projektioner. Att dra den gränsen var man sämre på under det kalla kriget, då många samhällsdebattörer villigt internaliserade och spred kommunismens nidbilder av Väst.

Min forskning uppmärksammar hur auktoritära stater organiserar sig för att bevara och sprida förvridna omvärldsbilder. Putinelitens farliga revanschism är produkten av sådana system.

Den ryska revanschismen borde ha motverkats mycket tidigare och mycket mer resolut. Olika verksamheter – näringsliv, forskning, organisationer – måste själva bedöma hur sådana gränsdragningar bäst genomförs. Men som Estlands premiärminister Kaja Kallas konstaterar: Ryssland har uppmuntrats av bristen på konsekvenser för de röda linjer man redan överträtt.

SKRIBENTEN

Astrid Hedin, är docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet och lektor vid Malmö universitet. Hon gästforskar på The Davis Center for Russian and Eurasian Studies vid Harvarduniversitetet i USA.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.